Militärhistoriepodden
- Episodios
- 308
- Se publica
- cada semana
- Último episodio
- 9 Nov 2026
Sobre el podcast
Militärhistoriepodden är podden om krig med människorna och samhällen i fokus. Det finns få ämnen som påverkar mänskligheten i lika hög utsträckning som den militärahistorien. Krig och konflikter berör samhället på alla nivåer – länder och städer drabbas, familjer splittras, söner eller fäder försvinner. Militärhistoriepodden leds av Martin Hårdstedt är professor i historia vid Umeå universitet med breda kunskaper i ämnet, och Peter Bennesved idéhistoriker och förste forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut. Tillsammans bjuder de in lyssnarna till samtal som kombinerar ett brett tilltal och en djup ämneskompetens.
See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Episodios 308
Slaget vid Leipzig 1813 avgjorde Napoleonkrigen
Vid slaget vid Leipzig i oktober 1813 drabbades 400 000 soldater i det stora folkslaget. Detta var Napoleonkrigens största slag och det största som utkämpades i Europa under de kommande 50 åren.Fyra arméer med …
Notas del episodio
Vid slaget vid Leipzig i oktober 1813 drabbades 400 000 soldater i det stora folkslaget. Detta var Napoleonkrigens största slag och det största som utkämpades i Europa under de kommande 50 åren.
Fyra arméer med soldater från Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige anföll från tre håll. I norr attackerade Nordarmén under den svenske kronprinsen Karl Johan. Slaget blev ett katastrofalt franskt nederlag och ledde till Napoleons abdikation i april 1814.
Militärhistoriepodden tar sig denna gång an det som måste betraktas som Napoleonkrigens avgörande strid. Historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved tar lyssnarna med i utvecklingen från Napoleons nederlag i Ryssland 1812 till den slutliga katastrofen för den franske kejsaren vid Leipzig. Detta var det avgörande ögonblicket i Napoleonkrigen. Waterloo-slaget två år senare bekräftade bara det som stod klart i Leipzig i oktober 1813: Napoleon och Frankrike var besegrade efter årtionden av krig.
I berättelsen om slaget vid Leipzig spelar den svenske kronprinsen Karl Johan en framträdande roll. Eftersom han var före detta fransk fältmarskalk och väl förtrogen med hur Napoleon tänkte fick han ett stort inflytande över den operationsplan som ledde till inringningen av de franska styrkorna vid Leipzig. Men Karl Johan var inte nödvändigtvis populär bland alla på den allierade sidan. Han sparade slutligen de svenska trupperna för att ha dem till hands vid kommande insatser. Mindre delar av den svenska armén deltog aktivt i slaget, inte minst det svenska beridna artilleriet under Cardell.
Varför Karl Johan hade sparat de svenska trupperna blev uppenbart senare under hösten 1813. Den svenska armén marscherade norrut mot Danmark och hotade att besegra och erövra den största delen av det danska kungariket. Den danske kungen tvingades i och med freden i Kiel i januari 1814 att avstå från Norge. Operationerna i Tyskland var den sista gången svenska trupper deltog i ett krig på kontinenten. Karl Johans ställning som en av de allierades befälhavare var på många sätt kulmen på en aktiv svensk krigspolitik i Europa.
Den som vill läsa mer om slaget kan med fördel leta rätt i boken Svenska slagfält (2003), som innehåller ett kort och kärnfullt kapitel om det. Två värdefulla böcker på engelska är Peter Hofschroers Leipzig 1813: The Battle of Nations (1993) och Frederic Nautsch Maudes The Leipzig Campaign 1813 (2013).
Bild: Slaget vid Leipzig den 16–19 oktober 1813, där Napoleons armé besegrades av en koalition som bland annat bestod av Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige. Nederlaget tvingade Napoleon att retirera västerut. Målning av Vladimir Moshkov, 1815. Public domain via Wikimedia Commons.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
När den sovjetiska stormen stoppas på Karelska näset
I centrum för de hårda striderna under slaget vid Tali-Ihantala 1944 befann sig den 22-årige Börje Brotel som chef för en Stug III – en tysk antipansar kanonvagn. Under de veckor som slaget rasade skulle han …
Notas del episodio
I centrum för de hårda striderna under slaget vid Tali-Ihantala 1944 befann sig den 22-årige Börje Brotel som chef för en Stug III – en tysk antipansar kanonvagn. Under de veckor som slaget rasade skulle han slå ut minst 11 sovjetiska stridsvagnar. Han blev den mest framgångsrika finska stridsfordonsbefälhavaren under andra världskriget.
Börje hade fått sin utbildning i Tyskland inom SS-division Viking och hade trots sin unga ålder stor erfarenhet av strid med pansarfordon. För Finland blev det avgörande att unga män som Börje kunde sin sak när den sovjetiska stormen släpptes lös på Karelska näset den 9 juni 1944.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp en av de mest dramatiska sekvenserna i Fortsättningskriget.
Den 9 juni 1944 inledde Sovjet en storskalig offensiv på Karelska näset. Den numerärt underlägsna finska armén kunde inte hålla emot, och ett sammanbrott var nära förestående. Målet med den sovjetiska offensiven var att slå ut Finland ur kriget och ta Helsingfors. Finland stod inför ett allvarligt hot mot sin existens. En total kollaps kunde undvikas och den finska armén retirerade till en ny försvarslinje. Det gick inte att undvika den sovjetiska erövringen av Viborg.
Mellan den 25 juni och 9 juli utkämpades ett slag öster om Viborg, kring Tali och Ihantala, som skulle bli avgörande för Finland. Den sovjetiska offensiven stoppades och trycktes till och med tillbaka något. Av stor betydelse blev pansarvapnen som levererats från Tyskland, de så kallade pansarnävarna, och den finska pansardivisionens Stug III-vagnar i händerna på befälhavare som Börje Brotel. Även det finska artilleriets förmåga att koncentrera sin eldgivning fick stor betydelse.
I slutändan räddades Finland av det faktum att Sovjet började flytta trupper mot Narva-fronten för att trycka ut tyskarna ur Baltikum.
Bild: Finländska pansarvärnssoldater passerar en utslagen sovjetisk T-34 norr om Viborg den 30 juni 1944. Främst går sergeanterna Kalle Niemelä och Heino Nikulassi med pansarskott på axlarna. Nikulassi stupade dagen efter fotograferingen.
Foto: Hedenström, SA-kuva, Finna. CC BY 4.0.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Alexanders vågspel mot perserkungen (repris)
Alexander den store tog i sin fars anda sikte på det akemenidiska imperiet och dess ledare Darius III. Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen, som pågick från 334 f.Kr. till …
Notas del episodio
Alexander den store tog i sin fars anda sikte på det akemenidiska imperiet och dess ledare Darius III. Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen, som pågick från 334 f.Kr. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten.
Alexander har med sig en armé som består av peltaster, hopliter och makedonskt kavalleri samt en stor mängd ingenjörer och belägringsmaskiner. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius III:s flotta inte besegrad, och Alexander hade i princip inte alls några marina styrkor att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Alexander den stores krigsföring och slaget vid Issus.
I Militärhistoriepodden var i den antika världen behandlade vi de peloponnesiska krigen och de persiska invasionerna. Krigföringen som Peter och Martin diskuterade var den så kallade hoplitkrigföringen, ett slags tungt infanteri med till en början medborgarsoldater. Mot slutet av det peloponnesiska kriget, som i princip var ett inbördeskrig mellan de grekiska stadsstaterna, började dock det här mönstret ändras. De grekiska härarna blev mer blandade, och framför allt introducerades ett lättare och mer rörligt infanteri kallat peltasterna. Även kavalleri började användas under den här tiden.
Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen, som pågick från 334 f.Kr. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius III:s flotta inte besegrad, och Alexander hade i princip inte alls några marina styrkor att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.
Den persiska hären lär ha varit betydligt större än Alexanders, men det fält där Darius bestämde sig för att bjuda till batalj var egentligen inte till hans stora armés fördel. Men den defensiva positionen bakom floden gav illusionen om att läget var fördelaktigt för Darius, eftersom Alexanders kavalleri och tunga infanteri skulle stöta på stora problem om de försökte ta sig uppför flodbankerna. Ett klassiskt slag följde, men många frågor kvarstår vad gäller Alexanders taktik och agerande vid Issus, såväl som vid de andra slagen. Gränsen mellan dårskap och genialitet förblir tunn i fallet Alexander.
Bild Alexander-Mosaiken, Faunenhuset, Pompeji. Fotograferad av Berthold Werner, Naples National Archaeological Museum,
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Olof den helige nederlag
Olof Haraldsson återvände till Norge år 1030 för att återta den kungamakt han hade förlorat två år tidigare. Fälttåget slutade i ett blodigt nederlag med Olofs död. Följderna blev ändå långt större än den …
Notas del episodio
Olof Haraldsson återvände till Norge år 1030 för att återta den kungamakt han hade förlorat två år tidigare. Fälttåget slutade i ett blodigt nederlag med Olofs död. Följderna blev ändå långt större än den militära utgången. Efter Olofs död växte snabbt en helgonkult fram kring honom, och minnet av kungen kom att få stor betydelse för Norges kyrkliga och politiska historia.
I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt den norske kungen Olof Haraldsson, mer känd som Olof den helige eller S:t Olof, och hans öde vid slaget vid Stiklestad.
Olofs regeringstid 1015–1028 präglades av konflikter med både stormän och bönder. Hans försök att stärka kungamakten skapade ett växande motstånd. Efter att Knut den store tagit kontroll över Norge 1028 tvingades Olof fly österut, först till Sverige och därefter till Gardarike, där han vistades hos furst Jaroslav. När Knuts jarl Håkon Eiriksson omkom 1029 såg Olof en möjlighet att återvända. På vägen genom Sverige fick han stöd av kung Anund Jakob, och hans här bestod bland annat av svear, jämtar, islänningar och norska följeslagare.
Vid Stiklestad i Trøndelag mötte Olof en tröndersk bondehär, ledd av bland andra Kalv Arnesson, Tore Hund och Hårek av Tjøtta. Motståndet hade både inhemska rötter och kopplingar till Knut den stores maktövertagande i Norge. Flera norska stormän hade tidigare gått över till Knuts sida. Den 29 juli 1030 drabbade arméerna samman i ett av den norska medeltidens mest omtalade slag. Olofs styrkor besegrades och den tidigare kungen stupade.
Militärt var Stiklestad ett nederlag för Olof, men hans död fick långtgående konsekvenser. Redan året därpå kom han enligt traditionen att erkännas som helgon, och under de följande årtiondena växte kulten kring Olof den helige. Nidaros utvecklades till ett viktigt centrum för hans kult och för pilgrimsfärder, medan Stiklestad fick en betydelse som sträckte sig långt bortom den militära utgången av själva slaget.
I avsnittet undersöker vi vad som ledde fram till Stiklestad och vilka politiska motsättningar som låg bakom konflikten. Vilka var Olofs motståndare? Varför hade hans styre väckt så starkt motstånd? Och hur såg den militära situationen ut när han återvände till Norge? Vi diskuterar också hur bilden av Olof förändrades efter hans död och hur berättelsen om Stiklestad kom att få en central plats i Norges historia.
Bild: Altarmålning som skildrar Olav den heliges död i slaget vid Stiklestad 1030. Verket är från Trøndelag och sannolikt målat i Trondheim under 1300-talets första hälft. Okänd konstnär. Public domain via Wikimedia Commons.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Boerkriget – när det brittiska imperiet körde fast (repris)
I oktober 1899 utmanade de två boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten det brittiska imperiet. Med moderna gevär, stor rörlighet och god terrängkännedom tillfogade boerna britterna förödmjukande …
Notas del episodio
I oktober 1899 utmanade de två boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten det brittiska imperiet. Med moderna gevär, stor rörlighet och god terrängkännedom tillfogade boerna britterna förödmjukande nederlag. Det som många britter hade föreställt sig skulle bli en snabb seger utvecklades till ett utdraget krig, där civilbefolkningen fick betala ett fruktansvärt pris.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Sydafrika under imperialismens tidevarv.
Boerna härstammade huvudsakligen från nederländska, tyska och franska kolonister som hade bosatt sig i södra Afrika sedan 1600-talet. Under den stora utvandringen, Great Trek, från mitten av 1830-talet lämnade tusentals boer den brittiskstyrda Kapkolonin. De sökte mark och självständighet i inlandet, där så småningom Transvaal och Oranjefristaten växte fram.
Viljan till självbestämmande, den reformerta kristna tron och föreställningar om vit överhöghet präglade boersamhället. Expansionen innebar samtidigt att afrikanska samhällen berövades mark och självständighet. Konflikter med bland andra zuluer och ndebele blev en del av boernas gemensamma historieskrivning.
Storbritanniens koloniala ambitioner skapade återkommande motsättningar. Sedan britterna annekterat Transvaal 1877 gjorde boerna uppror. Det första boerkriget 1880–1881 slutade med brittiska nederlag och att Transvaal återfick sitt självstyre under brittisk överhöghet.
Upptäckterna av diamanter och senare guld skärpte kampen om södra Afrika. Affärsmannen och politikern Cecil Rhodes drev på den brittiska expansionen. Samtidigt väckte de många invandrarnas begränsade politiska rättigheter i Transvaal konflikter. President Paul Kruger fruktade att utvidgad rösträtt skulle undergräva boernas kontroll över republiken.
I oktober 1899 bröt det andra boerkriget ut. Transvaal och Oranjefristaten gick till offensiv in i Natal och Kapkolonin. Boerstyrkor belägrade Ladysmith, Kimberley och Mafeking. De första brittiska försöken att undsätta städerna slutade i svåra nederlag.
Britterna underskattade sin motståndare. Frontanfall över öppen mark mot väl dolda skyttar blev förödande. Boernas styrkor bestod till stor del av medborgarsoldater som var vana vid ridning och skytte. Moderna mausergevär, skyddade ställningar och rörlighet gjorde dem till farliga motståndare.
Med förstärkningar från Storbritannien och andra delar av imperiet vände britterna kriget. Under 1900 hävdes belägringarna och boerrepublikernas huvudstäder intogs. Men kriget fortsatte. Boerna övergick till gerillakrigföring och angrep brittiska förbindelser och mindre förband.
Britterna svarade med den brända jordens taktik. Gårdar förstördes och livsmedel beslagtogs för att beröva gerillan dess försörjning. Blockhus och taggtråd begränsade boernas rörelsefrihet. Civilbefolkningen fördes till koncentrationsläger, där sjukdomar, undernäring och undermåliga förhållanden orsakade massdöd. Både boerfamiljer och svarta afrikaner drabbades; tiotusentals människor dog i lägren.
Den 31 maj 1902 slöts freden i Vereeniging. Boerrepublikerna förlorade sin självständighet och accepterade brittisk överhöghet. På brittisk sida hade omkring 22 000 soldater dött, ungefär två tredjedelar av dem av sjukdomar. Segern hade blivit betydligt dyrare och mer förödande än imperiets ledare hade räknat med.
Bild: Boergerillakrigare under andra boerkriget (1899–1902), fotograferade 1900. Boerna kämpade mot brittiska styrkor för boerrepublikernas självständighet i södra Afrika. Foto: Okänd fotograf. Public domain via Wikimedia Commons.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Skeppet Kronans undergång
Tidigt på morgonen den 1 juni 1676 i höjd med Hulterstads kyrka på Öland genomförde skeppet Kronan en vändning i hårt väder. Under vändningen kantrade fartyget och nästan samtidigt exploderade krutdurken och …
Notas del episodio
Tidigt på morgonen den 1 juni 1676 i höjd med Hulterstads kyrka på Öland genomförde skeppet Kronan en vändning i hårt väder. Under vändningen kantrade fartyget och nästan samtidigt exploderade krutdurken och sprängde bort främre delen av babord sida.
Inom några minuter hade fartyget gått till botten. Endast omkring 50 man ur besättningen på 800 man överlevde. Bland de omkomna fanns överamiralen Lorentz Creutz chef för den svenska örlogsflottan.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp en av den svenska örlogshistorien mest dramatiska händelser. Kronan var ett av Europas största örlogsfartyg med tre fulla batteridäck och mer än 100 kanoner. Hon ledde en flotta som var den största Sverige dittills samlat. I den sjöstrid med en förföljande dansk-holländsk flotta som följde förlorades mer än 10 linjeskepp som sänkta eller av fienden erövrade. Den svenska flottan skulle inte kunna kontrollera svenska vatten under fortsättningen av det krig som pågick.
Sverige befann sig 1676 i krig med Danmark och med Danmark allierade stater. När Kronan förliste var den svenska flotta på väg norrut för att frita Gotland som hamnat under dansk ockupation och om det krävdes ta strid med den förenade dansk-holländska flottan längre norrut i Östersjön. Flottan hade en avgörande uppgift. Den skulle skydda den svenska kusten, undersätta den hårt pressade svenska fältarmén i Pommern och möjliggöra en svensk landstigning på Själland för att tvinga Danmark till fred. I och med flottan nederlag vid Ölands södra udde kunde danskarna landstiga i Skåne vilket ledde fram till slaget vid Lund senare under året. Den unge Karl XI kunde slutligen besegra danskarna i det blodiga slaget, och Sverige kunde trots allt avluta ett tämligen katastrofalt krig med mycket små eftergifter till sina fiender.
Kronans öde föranleder en diskussion om skeppsbyggeri och stridstaktik till sjöss under 1600-talet. Utvecklingen skedde snabbt mot tyngre och bättre fartyg och effektivare taktik. En viktig konsekvens av motgången till havs för Sverige var beslutet att flytta huvudörlogsbasen till Karlskrona från Stockholm. Man insåg i den svenska krigsledningen att flottan måste kunna löpa ut mycket snabbare och slå mot den danska flottan och möjliggöra en undsättning av de tyska provinserna.
Bild: Mitt under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676 kantrar regalskeppet Kronan och exploderar, medan Svärdet omringas av fientliga fartyg. Katastrofen blev ett förödande slag mot den svenska flottan. Oljemålning av Claus Møinichen, 1686. Public domain via Wikimedia Commons.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Granadas fall 1492
Från början av 700-talet till 1492 fanns muslimskt styrda områden på den Iberiska halvön. Under de första århundradena omfattade al-Andalus större delen av dagens Spanien och Portugal, men området krympte …
Notas del episodio
Från början av 700-talet till 1492 fanns muslimskt styrda områden på den Iberiska halvön. Under de första århundradena omfattade al-Andalus större delen av dagens Spanien och Portugal, men området krympte successivt när de kristna rikena i norr expanderade söderut. Det muslimska arvet är fortfarande tydligt i framför allt södra Spanien, inte minst i arkitektur, ortnamn och stadslandskap. Den långvariga kristna expansion som traditionellt brukar kallas reconquistan avslutades när det nasridiska emiratet Granada kapitulerade i januari 1492.
Krigföringen på den Iberiska halvön präglades i hög grad av befästa städer, borgar och gränsfästen som ofta var svåra att inta för medeltidens arméer. Fältslag förekom, men många militära operationer handlade i stället om belägringar, räder och kontroll över vägar och försörjningslinjer. Arméernas storlek är svår att beräkna. En modern uppskattning, baserad på bland annat försörjningsdata, anger omkring 10 000–12 000 man på den kristna sidan under det slutliga fälttåget mot Granada 1490–1491.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Spanien och en av de mest omvälvande perioderna i den Iberiska halvöns historia.
På den nasridiska sidan spelade snabba räder, bakhåll och rörligt kavalleri en viktig roll, särskilt i gränskrigföringen. Samtidigt byggde försvaret i stor utsträckning på ett nätverk av befästa städer och borgar. Det är därför missvisande att beskriva konflikten som en enkel motsättning mellan ”arabisk” rörlig krigföring och kristna arméer som stred i slutna formationer. Krigföringen var betydligt mer varierad på båda sidor.
Det sista kriget om Granada pågick från 1482 till 1492. Krigföringen var i stor utsträckning säsongsbetonad, med fälttåg under den varmare delen av året. För att kunna föra trupper, artilleri och förnödenheter genom det bergiga landskapet byggde och förbättrade de kastilianska styrkorna vägar söderut. Betydande styrkor användes för att skydda underhållstransporter, samtidigt som fiendens grödor, kvarnar och förråd förstördes för att försvaga motståndet.
Belägringarna av de många befästa städerna slutade ofta med kapitulation efter bombardemang, blockad och förhandlingar snarare än med regelrätta stormningar. Ronda, i dag ett välkänt turistmål, belägrades 1485. Artilleribeskjutning och förlusten av tillgången till stadens viktiga vattenförsörjning bidrog till att försvararna kapitulerade efter några veckor.
En avgörande förändring under kriget var artilleriets växande betydelse. Krutvapen hade använts på den Iberiska halvön långt före Granadakriget. Forskning visar att nasridiska styrkor använde tidiga krutbaserade artillerivapen redan under 1300-talets första hälft. På den kristna sidan utvecklades samtidigt ett allt effektivare belägringsartilleri under 1300- och 1400-talen. Under kriget om Granada byggde Ferdinand och Isabella upp ett omfattande artilleritåg som gjorde det möjligt att snabbare bryta ned många tidigare svårintagliga befästningar.
Själva överlämnandet ägde rum den 2 januari 1492, då Muhammad XII, mer känd som Boabdil, överlämnade staden till Ferdinand och Isabella. Händelsen har senare blivit berömd genom skildringen av Boabdil som överräcker Granadas nycklar till de katolska monarkerna. Därmed upphörde det sista muslimskt styrda riket på den Iberiska halvön. Granada införlivades med Kastilien.
Den process som traditionellt har kallats La Reconquista var därmed avslutad. Begreppet används fortfarande flitigt, men modern historieskrivning brukar samtidigt betona att utvecklingen mellan 700- och 1400-talen inte var ett enda sammanhängande krig. Perioden bestod av skiftande konflikter, allianser och maktförhållanden mellan en rad kristna och muslimska riken.
Bild: Boabdil överlämnar den kapitulerade staden Granada 1492 till de katolska monarkerna, Isabel I från Kastilien och Fernando II av Aragon. Av: Francisco Pradilla y Ortiz (1848–1921), Public Domain, Wikipedia.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Den djärva nattattacken över Taranto
Natten mellan den 11 och 12 november 1940 lyfte 21 brittiska Fairey Swordfish-biplan från hangarfartyget HMS Illustrious i Medelhavet, på väg mot en av andra världskrigets djärvaste marina …
Notas del episodio
Natten mellan den 11 och 12 november 1940 lyfte 21 brittiska Fairey Swordfish-biplan från hangarfartyget HMS Illustrious i Medelhavet, på väg mot en av andra världskrigets djärvaste marina flygoperationer.
Operation Judgement blev ett genombrott för hangarfartygsbaserat flyg och utmanade föreställningen att slagskeppet fortfarande var sjökrigets självklara huvudvapen. Bakgrunden var att Storbritannien behövde minska hotet mot sina sjöförbindelser i Medelhavet.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt den brittiska attacken mot den italienska flottbasen i Taranto.
Den italienska flottan, Regia Marina, hade en stor del av sina tyngsta fartyg samlade i huvudbasen Taranto och kunde därifrån hota brittiska konvojer och binda betydande delar av Royal Navy. Planen på ett flyganfall mot basen hade rötter i 1930-talet och utvecklades av Lumley Lyster. Hösten 1940 lade konteramiralen fram den uppdaterade planen för amiral Andrew Cunningham, som gav klartecken till Operation Judgement.
Anfallet genomfördes i två vågor. De långsamma Swordfish-planen tog sig genom luftvärnet och förbi Tarantos försvar för att anfalla de italienska örlogsfartygen med torpeder och bomber. Eftersom hamnen var grund hade britterna utvecklat en särskild metod för att hindra flygtorpederna från att dyka för djupt efter fällningen. Tre italienska slagskepp – Conte di Cavour, Littorio och Caio Duilio – träffades och sattes ur strid. Conte di Cavour återkom aldrig i aktiv tjänst under kriget, medan Littorio och Caio Duilio senare reparerades. Britterna förlorade endast två Swordfish: två besättningsmän dödades och två tillfångatogs.
Attacken mot Taranto visade vilken slagkraft hangarfartygsbaserat flyg kunde få mot en koncentrerad flotta, utan att de egna slagskeppen behövde utkämpa ett traditionellt sjöslag. Räden studerades också utomlands. Japanska marinofficerare undersökte erfarenheterna från Taranto inför kriget i Stilla havet, och anfallet blev en viktig bekräftelse på att flygtorpeder kunde användas mot fartyg i en grund hamn. Kopplingen till Pearl Harbor bör dock inte överdrivas: den japanska flottan hade redan före Taranto arbetat med egna idéer och tekniska lösningar för anfall i grunda hamnar. Taranto var därför snarare en viktig bekräftelse på konceptets möjligheter än en direkt ritning för attacken mot Pearl Harbor.
Bild: Efter det brittiska nattanfallet mot Taranto den 11–12 november 1940 ligger det italienska slagskeppet Conte di Cavour svårt skadat och delvis sjunket i hamnen. Bara skorstenarna och delar av överbyggnaden höjer sig över vattenytan. Fotograf okänd, officiellt brittiskt fotografi. Public domain via Wikimedia Commons.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Slaget som rubbade Rysslands självförtroende
Rysk-japanska kriget 1904–1905 är för många i dag en relativt okänd konflikt, trots att det i sin samtid uppfattades som ett av de mest betydelsefulla krigen sedan Napoleonkrigen. Japans seger väckte enorm …
Notas del episodio
Rysk-japanska kriget 1904–1905 är för många i dag en relativt okänd konflikt, trots att det i sin samtid uppfattades som ett av de mest betydelsefulla krigen sedan Napoleonkrigen. Japans seger väckte enorm uppmärksamhet världen över. En asiatisk stat hade besegrat en europeisk stormakt i ett modernt storkrig och därmed rubbat föreställningar om den europeiska militärens självklara överlägsenhet.
Japan hade sedan Meijirestaurationen 1868 genomgått en snabb politisk, industriell och militär modernisering. Nu visade landet vad denna omvandling hade åstadkommit både på land och till sjöss. Efter hårda strider i Manchuriet och belägringen av Port Arthur kom det avgörande sjöslaget vid Tsushima i maj 1905, där den japanska flottan i praktiken krossade den ryska 2:a Stillahavseskadern, som huvudsakligen hade sänts från Östersjön.
För Ryssland blev nederlaget en svår prestigeförlust. Samtidigt skakades tsarväldet av den revolutionära oro som kulminerade under 1905 och som krigets motgångar bidrog till att förstärka.
I avsnitt 49 av Militärhistoriepodden tar sig idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt an rysk-japanska kriget och dess betydelse för 1900-talets militära och politiska utveckling.
Kriget har ofta beskrivits som en föregångare till första världskriget. Det var ett tidigt exempel på industriell krigföring i stor skala. Under belägringen av Port Arthur mötte anfallande soldater skyttegravar, taggtråd, kulsprutor och tungt artilleri – företeelser som senare skulle komma att prägla västfronten under första världskriget.
Även sjökriget gav en föraning om framtidens konflikter. Moderna slagskepp spelade huvudrollen, samtidigt som torpedbåtar och sjöminor fick stor betydelse. Vapnen var inte nya, men rysk-japanska kriget visade tydligt vilken effekt de kunde få i ett modernt sjökrig.
Mest känt är slaget vid Tsushima den 27–28 maj 1905. Under amiral Heihachirō Tōgō besegrade den japanska flottan den ryska eskadern genom bättre beredskap, effektiv eldgivning och skicklig manövrering. Bara ett fåtal ryska fartyg lyckades nå Vladivostok.
Trots segern fick Japan också erfara att en militär triumf inte nödvändigtvis gav alla de politiska vinster som befolkningen väntade sig. I freden i Portsmouth erkändes Japans starka ställning i Korea, landet övertog ryska rättigheter kring Port Arthur och södra Manchuriska järnvägen och fick den södra delen av Sachalin. Däremot fick Japan inget krigsskadestånd, vilket utlöste omfattande protester och upplopp i Tokyo.
Rysk-japanska kriget innebar därmed inte bara slutet på en konflikt utan början på en ny maktordning i Östasien. Japan hade etablerat sig som stormakt, men motsättningarna kring landets växande inflytande i Korea, Manchuriet och Kina skulle fortsätta att skärpas under de följande årtiondena. Tillsammans med Japans fortsatta expansion och de växande motsättningarna till USA bidrog denna utveckling så småningom till den konflikt som kulminerade i Stillahavskriget och anfallet mot Pearl Harbor 1941.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Alexander Nevskij – fursten mellan mongoler och korsfarare
Hur hade Rysslands historia sett ut utan Alexander Nevskij? Alexander Jaroslavitj, senare känd som Alexander Nevskij, är en portalfigur i den ryska historien. Som furste av Novgorod spelade han en viktig roll …
Notas del episodio
Hur hade Rysslands historia sett ut utan Alexander Nevskij? Alexander Jaroslavitj, senare känd som Alexander Nevskij, är en portalfigur i den ryska historien. Som furste av Novgorod spelade han en viktig roll under 1200-talets mitt. I väster mötte han svenska och livländska styrkor med vapen, medan han senare valde en mer pragmatisk linje gentemot de mongoliska härskarna i öster.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt Alexander Nevskijs tid fram till det berömda slaget vid Peipus 1242. Bennesved är idéhistoriker och förste forskare vid FOI, medan Hårdstedt är professor i historia vid Umeå universitet.
Alexander blev furste av Novgorod 1236, omkring 15 år gammal. Vid denna tid stod de östslaviska furstendömena i Rus’ inför ett snabbt växande hot från mongolerna. Under Batu khans fälttåg 1237–1240 förstördes eller plundrades många städer, och 1240 föll Kyiv. Novgorod skonades från direkt erövring, även om mongolerna nådde in på Novgorods område och förstörde bland annat Torzjok. Varför de inte fortsatte mot själva Novgorod har diskuterats länge; vårens töväder, terrängen och logistiska problem hör till de vanligaste förklaringarna.
Alexanders förhållande till mongolerna utvecklades framför allt efter de berömda segrarna i väster. Efter fadern Jaroslavs död 1246 reste Alexander till de mongoliska härskarna och accepterade deras överhöghet. Under de följande åren fick han sin ställning som härskare bekräftad inom det mongoliska maktsystemet och medverkade till att tribut betalades. Det handlade alltså mindre om ett enkelt fredsavtal än om anpassning till en övermakt som avgjorde vilka furstar som fick regera i Rus’. Mongolerna lät samtidigt den ortodoxa kyrkan behålla en stark ställning och befriade kyrkan från tribut. Därför bör påståendet att Alexander personligen ”räddade” kyrkan snarare ses som en senare tolkning av hans politik än som ett entydigt historiskt faktum.
Mot väster valde Alexander däremot militära medel. Under 1200-talet pågick en katolsk expansion och flera korstågsföretag i Östersjöområdet. Religionen var viktig, men konflikterna handlade också om territorier, handel och politisk kontroll. Det blir därför missvisande att beskriva dem enbart som försök att bekämpa den ortodoxa kristendomen.
Även Sverige deltog i expansionen österut. Birger Magnusson, senare känd som Birger jarl, förknippas i Erikskrönikan med ett fälttåg till Tavastland i nuvarande Finland. Dateringen är omstridd: omkring 1239 har föreslagits, medan en äldre tradition placerar företaget 1249. Det finns däremot inte tillräckligt stöd för att identifiera Birgers fälttåg med slaget vid Neva 1240.
Slaget vid Neva är i sig svårt att rekonstruera. Händelsen är endast känd genom ryska källor, och den äldsta bevarade berättelsen finns i Novgorods första krönika från 1300-talet – inte i en krönika från 1500-talet. Där berättas att Alexander besegrade en styrka bestående av bland annat svenskar vid Neva den 15 juli 1240. Segern kom senare att förknippas med hans tillnamn Nevskij, ”av Neva”.
Konflikterna i väster tog inte slut där. Två år senare återtog Alexander Pskov och mötte därefter den livländska grenen av Tyska orden och dess allierade vid Peipus. Den 5 april 1242 besegrades den västliga styrkan i det slag som i eftervärlden blivit känt som slaget på isen. Händelsens militära och politiska betydelse har senare förstärkts kraftigt i rysk historieskrivning och populärkultur, men själva slaget är väl belagt.
Mer om slaget vid Peipus – och om hur Alexander Nevskij blev både historisk furste och politisk symbol – hör du i podden.
Bild: Nevaslaget 1240, där furst Alexander Jaroslavitj enligt den ryska kröniketraditionen besegrade en svensk styrka vid floden Neva. Miniatyr ur den ryska Illustrerade krönikan, 1500-talet. Anonym upphovsperson. Public domain, via Wikimedia Commons.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Nederlaget som förändrade Danmark
Dansk-tyska kriget 1864, eller andra slesvigska kriget, blev en katastrof för Danmark. Vid freden tvingades landet avstå hertigdömena Slesvig, Holstein och Lauenburg. Danmark förlorade omkring två femtedelar av …
Notas del episodio
Dansk-tyska kriget 1864, eller andra slesvigska kriget, blev en katastrof för Danmark. Vid freden tvingades landet avstå hertigdömena Slesvig, Holstein och Lauenburg. Danmark förlorade omkring två femtedelar av sitt territorium och befolkningen minskade från cirka 2,6 till 1,6 miljoner människor.
Sedan mitten av 1600-talet hade Danmark förlorat territorium efter territorium. Provinserna öster om Öresund gick förlorade till Sverige och 1814 avträddes Norge. Kvar fanns det egentliga Danmark, de nordatlantiska besittningarna – bland annat Island, Färöarna och Grönland – samt hertigdömena Slesvig, Holstein och, från 1815, Lauenburg.
Under nationalismens tidevarv blev den sammansatta danska monarkin allt svårare att hålla ihop. Holstein var övervägande tyskspråkigt, medan Slesvig hade både dansk- och tyskspråkig befolkning. Danska nationalister ville knyta Slesvig närmare Danmark, medan tysknationella krafter ville förena Slesvig och Holstein.
Konflikten hade redan lett till det första slesvigska kriget 1848–1850. Då gjorde slesvig-holsteinska nationalister uppror mot den danska kronan med stöd från Preussen och andra tyska stater. Danmark gick till slut segrande ur kriget, samtidigt som stormakternas diplomatiska ingripanden spelade en viktig roll. Sverige-Norge gav Danmark stöd och stationerade trupper på Fyn och i norra Slesvig, men de deltog inte i striderna.
Konflikten löstes dock inte. När Danmark genom novemberförfattningen 1863 försökte knyta Slesvig närmare kungariket samtidigt som Holstein skildes från denna konstitutionella ordning reagerade de tyska makterna. Den 1 februari 1864 gick preussiska och österrikiska trupper in i Slesvig. Danmark stod nu militärt isolerat mot två stormakter.
I avsnitt 38 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av de största nationella traumana i Danmarks historia. Hur kunde det gå så illa? Varför utmanade Danmark de tyska stormakterna i stället för att finna en politisk kompromiss om hertigdömena?
Den danska krigsmakten gick in i kriget med en stark tilltro till sin egen förmåga. Men redan natten mellan den 5 och 6 februari tvingades armén utrymma den symboliskt laddade försvarslinjen vid Danevirke. Militärt var reträtten nödvändig, men för den danska allmänheten upplevdes den som en katastrof.
Armén drog sig tillbaka till bland annat Dybbøl. Där följde en lång belägring. Det moderna preussiska, räfflade och delvis bakladdade artilleriet kunde beskjuta de danska skansarna på avstånd. Under veckorna före stormningen regnade tiotusentals granater över ställningarna.
Den 18 april kulminerade bombardemanget. Efter sex timmars intensiv beskjutning stormade preussiska soldater de sönderskjutna skansarna. De danska styrkorna led ett svårt nederlag och drog sig tillbaka över Alssund. Ön Als förblev dock dansk ytterligare två månader, tills preussarna erövrade den den 29 juni.
Men vad hindrade Danmark från att förlora ännu mer?
Vid freden i Wien den 30 oktober 1864 tvingades Danmark avstå Slesvig, Holstein och Lauenburg. Efter det preussisk-österrikiska kriget 1866 kom Slesvig och Holstein under preussiskt styre. När det tyska kejsardömet bildades 1871 ingick områdena i den nya tyska staten.
Kriget var samtidigt en viktig etapp i Tysklands enande. Den preussiske ministerpresidenten Otto von Bismarck utnyttjade skickligt konflikten politiskt. Generalstabschefen Helmuth von Moltke hade under flera år studerat ett möjligt krig mot Danmark och utarbetat operationsplaner. Hans roll växte dessutom under själva fälttåget.
Bild: Jørgen Sonnes målning från 1871 skildrar striderna vid Dybbøl 1864, en avgörande drabbning i dansk-tyska kriget där danska styrkor besegrades av Preussen. Målning av Jørgen Sonne (1801–1890). Public domain via Wikimedia Commons.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Brittiska arméns blodigaste dag
Den brittiska arméns blodigaste dag inträffade den 1 juli 1916 - den första dagen av slaget vid Somme. Inom ett dygn från det att det brittiska infanteriet klev upp ur sin skyttegravslinje och började avancera …
Notas del episodio
Den brittiska arméns blodigaste dag inträffade den 1 juli 1916 - den första dagen av slaget vid Somme. Inom ett dygn från det att det brittiska infanteriet klev upp ur sin skyttegravslinje och började avancera över ingenmansland mot de tyska linjerna stupade 20 000 soldater och nästan 40 000 skadades.
Den inledande artilleribekämpningen hade inte gett det resultat man hade räknat med. De tyska kulsprutepositionerna var inte utslagna och så många tyska soldater hade klarat sig att de kunde möta de brittiska tätt formerade linjerna framför dem med en vägg av bly.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden talar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av första världskriget mest betydelsefulla slag.
Ursprungligen var offensiven längs floden Somme i norra Frankrike tänkt som en gemensam storoffensiv utförd gemensamt av brittiska och franska trupper. Det tog lång tid innan britterna blev redo att inleda offensiven. Förlusterna under 1914 och 1915 måste ersättas. En helt ny armé skapades – den så kallade Kitchners armé – av frivilliga som i stort antal anmälde sig för tjänstgöring. Under den tid britterna arbetade för att skaka fram soldater övertog tyskarna initiativet och inledde sitt stora anfall mot Verdun i februari 1916.
Sommeoffensiven förvandlades i och med Verdunslaget till en brittisk avlastningsoffensiv. Den franska armén var hårt pressad och behövde understöd. Det som från början var tänkt som en storoffensiv med mer än 60 divisioner, varav 40 franska, smälte samman till en mindre brittiskledd offensiv som i slutänden omfattade 13 brittiska och 11 franska divisioner. Anfallet misslyckades med att åstadkomma ett genombrott. Istället för att avbryta försöken och hitta en ny väg att komma åt tyskarna inledde den brittiska armén under generalen Haig stödda av fransmännen ett utnötningsslag som skulle pågå in i november 1916. Förlusterna steg till mer än 400 000 stupade och sårade på båda sidor.
Det finns många aspekter på slaget vid Somme som framstår som märkliga och som kan diskuteras. Inte minst hur artilleriet användes blev föremål för kritik i efterhand. Det brittiska artilleriet lyckades inte slå ut de tyska kulsprutepositionerna trots en veckas förbekämpning av de tyska linjerna. Detta tillsammans med felanpassad infanteritaktik ledde till blodbadet. Dessa aspekter diskuteras ingående i avsnittet.
Bild: Soldater ur Royal Irish Rifles bär proviant genom en förbindelsegrav under slaget vid Somme, troligen den 1 juli 1916, offensivens första dag. Foto: Royal Engineers No. 1 Printing Company, public domain, via Imperial War Museums/Wikimedia Commons.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Så slogs de antika grekerna
Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades …
Notas del episodio
Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.
Bland de mest kända grekiska stadsstaterna är Aten och Sparta. Tack vare ett rikt och välutvecklat skriftspråk med många överlevda texter, i kombination med en rad nutida arkeologiska fynd så vet vi ganska mycket om hur krigen under dessa århundraden tedde sig.
I detta avsnitt 46 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt djupare i dessa antika fenomen. De går igenom såväl stadsstaternas struktur, ekonomiska förutsättningar, såväl som hopliternas utrustning och den krigsmentalitet som rådde. På vägen hanterar vi också kända händelser som slaget vid Marathon, Salamis, Mantinea, och den fatala atenska expeditionen till Sicilien (ett antikt ”Barbarossa”?) under Peloponnesiska krigets höjdpunkt.
Vi har en klar bild över hur både samhället och krigföringen organiserades, är stadsstaterna i antikens Grekland. Det fanns ett stort antal av dem, utspridda över kust och landområdena runt Egeiska havet.
Perioden mellan ca 500-300 år före vår tideräkning är också en mycket intressant period vad gäller krigskonstens utveckling. Det som har beskrivits som en av de viktigaste fördelarna med den västerländska krigföringen, disciplinen, har ett tydligt ursprung i de grekiska stadsstaternas sätt att kriga.
Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.
Falangen var en kompakt fyrkantsformation i flera led med fördelen att de tillsammans med sina kamrater bildade en sköldmur med en svärm av utstickande spjutspetsar. Exakt hur falangstrider gick till vet vi inte, men klart är att grekerna uppvisar en enastående disciplin och taktiskt tänkande som fick stora konsekvenser för dem själva och omvärlden. Deras förmåga att hålla ihop sina trupper och slås till siste man ledde till en rad häpnadsväckande segrar mot bland annat det enorma Persiska imperiet, men det ledde också till svårigheter när greker möte greker i strid. Hur skulle man ta krigskonsten vidare när falang mötte falang, och hur skulle framgångarna till land omsättas till framgångar till havs?
Bild: Chigi-vas med hopiliter som håller sköldar och svärd. Wikipedia, Public Domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Trafalgar gav britternas haven
Efter lunch den 21 oktober 1805 bröt den brittiska flottan in i den fransk-spanska flottans linje utanför Kap Trafalgar. I spetsen för anfallet seglade det stora linjeskeppet HMS Victory med amiralen Nelson …
Notas del episodio
Efter lunch den 21 oktober 1805 bröt den brittiska flottan in i den fransk-spanska flottans linje utanför Kap Trafalgar. I spetsen för anfallet seglade det stora linjeskeppet HMS Victory med amiralen Nelson ombord. Det som sedan utspelade sig är ett stycke klassisk sjökrigshistoria.
Krigets till sjöss under Napoleonkrigen avgjordes till brittisk fördel i och med Nelsons förkrossande seger över den fransk-spanska flottan vid Trafalgar. Hotet om en fransk invasion av de brittiska öarna var därmed undanröjt. Historien om slaget vid Trafalgar blir inte sämre av att hjälten själv Nelson stupade och fördes hem i en tunna med brandy.
I avsnitt 42 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig ann ett av sjöhistoriens mest berömda och betydelsefulla slag. Slaget utgör slutpunkten på de stora seglande linjeskeppens epok. Under 1800-talet skulle teknikutvecklingen så småningom göra dessa artilleriplattformar i ek obsoleta.
Britterna inledde med från 1805 en mer än hundra år lång dominans på de sju haven. Napoleon behärskade visserligen ännu ett årtionde kontinenten, men britterna lade grunden till ett världsomspännande kolonialimperium.
Nelson var på många sätt en innovatör när det gällde sjökrigstaktik – även om han byggde vidare på förändringar som satts igång av andra. Han valde att bryta mönster och förlita sig på den brittiska flottans avgjorda kvalitativa övertag över sina motståndare. Inte minst hade de brittiska fartygen ett effektivare artilleri med mer välövade besättningar. Till det kan läggas en överlägsen förmåga att segla i formation och samordna attackerna på en motståndare som dessutom många gånger uppträdde passivt.
Mycket har skrivits om Trafalgar och Nelson för att inte tala om Napoleonkrigen. Ur den digra högen av litteratur går det ändå att föreslå Alan Schoms bok Trafalgar. Countdown to battle 1803-1805 (1990) och Roger Knights The Pursuit of Victory. The Life and Achievement of Horatio Nelson (2006). Lite kortare med bra skisser i Ospreys serie Angus Konstans Horatio Nelson. Leadership, Strategy, Conflict (2011) och Gregory Fremont-Barnes Trafalgar 1805 (2005).
Bild: Slaget vid Trafalgar av J. M. W. Turner kombinerar flera händelser vid slaget i en tavla.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Kinas förnedring
När Europas kanoner tystnade efter Napoleonkrigen riktades de västerländska stormakternas hunger österut. Storbritannien behärskade haven, USA pressade sig fram mot Stilla havet – och Kina och Japan stod i …
Notas del episodio
När Europas kanoner tystnade efter Napoleonkrigen riktades de västerländska stormakternas hunger österut. Storbritannien behärskade haven, USA pressade sig fram mot Stilla havet – och Kina och Japan stod i vägen för den nya imperiala världsordningen. De ville inte öppna sina marknader, inte underkasta sig främmande handelskrav och inte låta sig styras av västerländska intressen. Svaret blev militärt tvång.
I Kina tog konfrontationen formen av opiumkrigen – två krig på 1800-talet där Storbritannien, senare med stöd av Frankrike, tvingade Qingdynastin att acceptera opiumhandel, öppna hamnar och ge västmakterna långtgående handelsrättigheter. Det var början på en förnedrande epok av ojämlika fördrag, utländskt inflytande och inre kriser. I Japan blev trycket ett annat men lika omvälvande: amerikanska örlogsfartyg bröt landets isolering och tvingade fram öppningen mot väst.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildras hur smuggling, kanonbåtsdiplomati och modern vapenteknologi bröt upp Östasiens gamla maktordningar. Kina förödmjukades och försvagades, medan Japan svarade med att omforma hela sin samhällsordning – för att snart själv träda fram som en aggressiv militärstat med imperiala ambitioner. Ur dessa våldsamma möten mellan öst och väst föddes konflikter och maktförskjutningar som skulle prägla hela 1900-talets historia.Vid 1800-talets mitt förändrades fokus för många västerländska stater. Napoleonkrigen var över och en relativ fred rådde i Europa. För Storbritannien och för USA var dock förutsättningarna väldigt annorlunda från tidigare. USA var sedan slutet på 1700-talet en självständig stat och hade under 1800-talets början expanderat västerut och snart lagt under sig hela den nordamerikanska kontinenten. Storbritannien hade som en konsekvens av Napoleonkrigen klivit fram som den dominerande sjömakten och i processen tagit besittning av ett antal viktiga sydostasiatiska kolonier.
För att vidare expandera och för att konsolidera denna nya situation hamnade nu Kina och Japan i blickfånget. Britterna ville utöka importen av kinesiska varor, och USA ville från sin västkust etablera förbindelser med både Kina och Japan för att själva utmana den brittiska handelshegemonin. Valfisket runt japanska sjön var ytterligare en faktor. Problemet var bara att både Kina och Japan, som sedan urminnes tider fört sin egen agenda och agerat under helt andra geopolitiska förutsättningar, var helt ointresserade av att utveckla samarbete med de stora imperierna. Storbritannien, USA, Ryssland och Frankrike blev visade dörren, och hänvisades till ett fåtal hamnar med begränsat utbud. I längden skulle det visa sig ödesdigert.
I slutändan skulle västerländsk teknologi i kombination med skrupelfri smuggling, handelskrig, utpressning och direkta militära aktioner, visa att västerländska imperier var fullkomligt överlägsna. Både Kina och Japan fick se sig själva förnedrade inför brittisk och amerikansk list och vapenskrammel. I kinas fall skulle högmodet kosta dem stor blodspillan, och för japans del blev konsekvensen förnedrande intrång och inhemskt politiskt tumult.
Kina och Japan är dock två helt olika typer av stater, och skulle hantera mötet med de västerländska imperierna på olika sätt. Emedan den ena kollapsade under trycket, skulle den andra vända ut och in på sig själv för att själv snart kliva fram som en betydande militärstat med imperiedrömmar. För händelserna under 1900-talet blev dessa utvecklingslinjer, med rötter i europeiska kolonialsträvanden, helt avgörande.
Bild: Det 98:e fotregimentet vid attacken mot Chin-Kiang-Foo (Zhenjiang), den 21 juli 1842, som påverkade Manchu-regeringens nederlag. Akvarell av militärillustratören Richard Simkin (1840–1926). Wikipedia, public domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Karl X riskerade allt och vann
Karl X:s vandring över Stora och Lilla Bält vintern 1658 är en av de mest mytomspunna händelserna i svensk historia. Kungens hela armé hängde i vågskålen. Den framgångsrika marschen genom Jylland och …
Notas del episodio
Karl X:s vandring över Stora och Lilla Bält vintern 1658 är en av de mest mytomspunna händelserna i svensk historia. Kungens hela armé hängde i vågskålen. Den framgångsrika marschen genom Jylland och kapitulationen av fästningen i Fredriksodde under 1657 riskerade att gå fullständigt om intet om marschen misslyckades. Men om isen höll, ja då låg Köpenhamn och Själland öppet.
Den danska kungen Fredrik III förhandlingsposition i ett sådant läge skulle bli förödande dåligt. Vintern var ju kallare än vanligt, med vädret var nyckfullt. Skulle isen hålla?
I avsnitt 40 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Karl X:s danska krig. Hur ska man egentligen se på Karl X:s danska krig? Var han en maktfullkomlig imperialist, eller var han en tidig skandinavist? Och varför är vi så måna om att diskutera framgången 1658 och tåget över bält, när allt höll på att gå om intet bara året efter? Man kan också fråga sig om inte myten om tåget över bält har lett till en överskattning av de svenska och danska kungarnas roller i sammanhanget. Kanske var det egentligen de europeiska stormakterna som hade sista ordet i Fredrik III och Karl X avgörande fejd.
Episoden har varit ett återkommande tema bland historiker, och många har diskuterat Karl X strategi och vägval, de risker han tog, och på vilka grunder han fattade sina beslut. Vansinnigt nog lyckades hela operationen utan några avgörande förluster, och väl framme i Själland kunde kungen signera ett förödande fredstraktat för dansk del, den så kallade freden i Roskilde. Skåne, Blekinge och Halland blev nu svenskt och skulle förbli det för ”evinnerlig tid”. Aldrig hade Sverige varit större och starkare än nu.
Samtidigt går det inte att rygga för det romantiska draget i berättelsen om händelserna 1658. De praktiska omständigheterna i sig, men även skildringarna i efterhand öppnar för frågor om svensk stormaktspolitik i Norden och gentemot de nya landskapen.
Bild: Karl X Gustaf (1622-1660) efter slaget vid Iversnaes av Johann Filip Lemke, public domain, wikipedia.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
När ryssarna förhärjade Finland
Den ryska ockupationen av Finland 1713-21 kallas för Stora ofreden. Namnet är passande eftersom civilbefolkningen på olika sätt fick utstå mycket stora umbäranden – särskilt under åren 1713-14.Stora delar av …
Notas del episodio
Den ryska ockupationen av Finland 1713-21 kallas för Stora ofreden. Namnet är passande eftersom civilbefolkningen på olika sätt fick utstå mycket stora umbäranden – särskilt under åren 1713-14.
Stora delar av Österbotten föröddes som en del av en militär strategi att hindra den svenska armén från att kunna hitta förnödenheter och operera mot den ryska ockupationsmakten. I de våldsamheter som de ryska soldaterna utförde ingick våldtäkter, tortyr, kidnappning och mord. Tiotusentals människor lämnade dessutom sina hem på flykt undan ryssarna. Åland tömdes i stort sätt helt på sin befolkning.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer våldsamma perioderna i Finlands och Sveriges historia.
Stora nordiska kriget pågick och den ryska tsaren Peter den store var efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 fast besluten att slutligen knäcka det svenska väldet i Östersjön. Problemet var att ett anfall för att ta Stockholm och tvinga Sverige på knä måste ske via södra Finland.
I Östersjön härskade den svenska örlogsflottan. Efter ett misslyckat försök 1712 satte ryssarna in sin nybyggda och nyutbildade galärflotta längs den finska kusten. 1713-14 erövrades Finland och avgörande strider utkämpades vid Storkyro i februari 1714 och vid Hangö udde på sommaren samma år. En mångårig ockupation inleddes som fick stora konsekvenser för civilbefolkningen fram till freden 1721 i Nystad som avslutade den långa krigsperioden.
Det svenska riket var i detta skede av Stora nordiska kriget oförmöget att försvara Finland med mer trupper än de som redan fanns inom riksdelen. Det föranleder frågan om det svenska riket övergav Finland. Faktum är att det aldrig kom särskilt stort stöd från de styrande i Stockholm som hade ansvaret under kungen Karl XIIs frånvaro i Turkiet.
Kopplade till plundringen och skövlingen var underhållsproblemen och krigföringens villkor i fattiga och glest befolkade områdena i Finland. Vägsystemet var för dåligt för att kunna erbjuda transportleder och tillgången på mat knapp. Ryssarna tvingades att föra in stora mängder förnödenheter till Finland för att kunna hålla sin mer än 20 000 man starka ockupationsarmé vid liv. Stora delar av den spannmål som fördes till Finland kom sjövägen och transporterades längs kusten till den framryckande ryska armén.
Den hittills bästa boken om Stora ofreden är skriven av den finske historikern Christer Kuvaja När Finland stod i brand. Rysshärjningarna 1713-1721 (2020). I den hittar man allt man behöver veta om denna dramatiska period. Även Göran Erikssons bok Slaget vid Rilax 1714 är lättillgänglig.
Bild: En kosack i tjänst av Józef Brandt, wikipedia, public domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
General Custers sista strid
Någon gång mellan klockan fem och halv sex på eftermiddagen den 26 juni 1876 mötte 210 soldater ur US 7th Cavalry sitt öde på höjderna ovanför Little Big Horn River i nordöstra Montana.Ledda av sin legendariske …
Notas del episodio
Någon gång mellan klockan fem och halv sex på eftermiddagen den 26 juni 1876 mötte 210 soldater ur US 7th Cavalry sitt öde på höjderna ovanför Little Big Horn River i nordöstra Montana.
Ledda av sin legendariske chef generalen Custer stupade kavalleristerna i en strid mot en överlägsen mängd Cheyenne- och Sioux-krigare. Ytterligare 40 kavallerister stupade denna dag inför övermakten. Halva kavalleriregementet dog.
I avsnitt 35 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp det mytomspunna slaget vid Little Big Horn eller som det också kallas Custer´s last stand eller slaget vid Greasy Grass. Som vanligt är det inte bara själva striden som avhandlas i avsnittet. Utgångspunkten är att lyfta fram en dramatisk och på många sätt tragiska del av den amerikanska historia som handlar om hur urbefolkningen och inte minst Siouxstammarna tvingades bort från sina jaktmarker.
Pressade av den vita befolkningens expansion västerut drevs Siouxstammarna in i ohållbar situation. Områden som garanterats invaderades av vita nybyggare gång på gång. 1868 fredades ett stort område i dagens South Dakota oh Wyoming, men bara inom några år kom nybyggare när det hade upptäckts guld i området kring Black Hills.
Ledda av sin karismatiske ledare Sitting Bull och krigare som Crazy Horse valde allt större grupper av framför allt Sioux och Cheyenne att leva nomadliv i området kring Big Horn Mountains. För att tvinga dessa grupper att återvända till reservaten sände amerikanska regeringen ut trupper. I juni nådde Custers kavalleriregemente fram till ett stort läger vid Little Big Horn river och han beslöt sig övermodigt för att anfalla direkt utan ytterligare understöd. Anfallet slutade i en katastrof. Men varför gick det så illa?
Striden vid Little Big Horn är ändå att betrakta som en väldigt liten del i ett större drama. I avsnittet diskuterar vi Siouxstammarnas krigföring och hur vi ska se på deras krigarkultur. Var den idylliskt eller våldsam? Och hur ska vi uppfatta den vita kolonisationen av Västern? I avsnittet ventilerar vi en del svåra moraliska frågor.
Vill du läsa mer finns åtminstone två böcker att vända sig till. Grundläggande är Peter Panzeris Little Big Horn 1876 (1995) i Ospreys kampanjserie. En annan bok är Robert Marshall Utley The last days of Sioux Nation (1994). Utley har skrivit flera intressanta böcker om frågor som rör den amerikanska expansionen västerut och konfrontationen mellan vita och ursprungsbefolkningen.
Bild: Custers sista strid av Edgar Samuel Paxson (1852–1919) - Whitney Gallery of Western Art
Lyssna också på Samurajens unika historiska krigarkultur.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Slaget vid Valmy räddade franska revolutionen
I april år 1792 inleddes de så kallade revolutionskrigen i Europa. Det revolutionära Frankrike utmanade monarkierna i en kraftmätning som inleddes mer eller mindre katastrofalt för de franska arméerna. Hösten …
Notas del episodio
I april år 1792 inleddes de så kallade revolutionskrigen i Europa. Det revolutionära Frankrike utmanade monarkierna i en kraftmätning som inleddes mer eller mindre katastrofalt för de franska arméerna. Hösten 1792 hotade en preussisk-österrikisk armé att tränga fram ända till Paris. Revolutionen hade då sannolikt varit över. Men det blev inte så.
Vid Valmy den 20 september stoppades den preussiska armén av den franska revolutionsarmén. Den sedermera välkände tyske poeten Goethe fanns med och summerade det inträffade för en grupp preussiska officerare som samlades omkring honom i mörkret och regnet efter slaget: ”Från och med i dag börjar en ny epok i världens historia och ni kommer att kunna säga att ni var där”.
I avsnitt 32 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av världshistoriens kanske mest betydelsefulla slag. Eller var det verkligen så betydelsefullt? Vad menar Goethe med att en ny epok inleddes i historien? Slagets del i ett större sammanhang ger anledning att diskutera vad franska revolutionen fick för utrikespolitiska konsekvenser. Att sprida revolutionen var ett mål för det revolutionära Frankrike – men fanns det fler skäl att starta krig mot hela Europas monarkier?
På höjderna vid Valmy stod en fransk armé som var en blandning av gårdagen och morgondagen. Den rojalistiska franska armén utgjorde stommen kompletterad med frivilliga och utskrivna för att försvara revolutionen. Det franska artilleriet som räddade dagen för fransmännen var det gamla kungliga artilleriet, medan infanteriet som stod kvar och inte flydde trots den hotande preussiska uppmarschen var till hälften ett resultat av revolutionens massutskrivningar. Generalen Kellermans stridsrop ”Vive la nation” innebar en tydlig markering av att nya tider hade kommit.
De nya förhållandena för krigföringen som kom i och med franska revolutionen skulle på sikt förändra både uppträdandet på slagfältet och fälttågens logistik och strategi. Republiken skulle de kommande åren efter Valmy resa sig och faktiskt flytta krigföringen till det tyska området och norra Italien. Den revolutionära krigföringen skulle skörda stora framgångar. Med revolutionen kom även nya möjligheter för ambitiösa och äregiriga unga män – en av dessa var Napoleon Bonaparte.
Det finns mycket skrivet om revolutionskrigen, men en bok på engelska som är väldigt bra är T C W Blannings The French Revolutionary Wars 1787-1802. För den riktigt intresserade kan Paddy Griffiths The Art of War of Revolutionary France 1789-1802 ge nya kunskaper. Vill man ha en lite lättare variant med nordiskt perspektiv kan kanske Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid vara något – åtminstone de första delarna av boken.
Bild: Slaget vid Valmy, September 20, 1792 av Horace Vernet - The National Gallery
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Varför bombades Guernica 1937?
Den 26 april 1937 inleddes bombningen av den baskiska staden Guernica. Under några timmar föll en sammanlagd bomblast på omkring 22 ton över staden. Anfallet var beordrat från nationalistsidans högsta ledning …
Notas del episodio
Den 26 april 1937 inleddes bombningen av den baskiska staden Guernica. Under några timmar föll en sammanlagd bomblast på omkring 22 ton över staden. Anfallet var beordrat från nationalistsidans högsta ledning och genomfördes med stöd av tyska Condorlegionen och italienskt flyg.
För nationalisterna var bombningen en del av offensiven i Baskien, men den framstår också som ett slags brutal testbädd: här användes bland annat Junkers Ju 52 (tillsammans med andra flygplanstyper) i en planerad rädföljd som gav erfarenheter av bombkrigföring som senare skulle få eko i andra världskriget.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förstå varför Guernica bombades – och vad anfallet skulle uppnå. Resultatet blev katastrofalt. Dödssiffran är fortfarande omstridd: uppskattningarna varierar kraftigt, från omkring 150 till över 1 600 döda, och siffrorna har använts i både propaganda och senare omvärderingar.
Att osäkerheten kunnat leva kvar hänger också ihop med vad som följde. Bombningen fick omedelbar internationell uppmärksamhet, men i Francos Spanien kom händelsen att förnekas, förvanskas och tystas ned. Nationalisterna tog kontroll över staden bara några dagar senare, den 29 april 1937.
Bombningen av Guernica kan ses ur flera perspektiv. Först och främst handlar det om det spanska inbördeskriget och slutstriden om Baskien våren 1937. Anfallet hade knappast varit möjligt utan det flygunderstöd som nationalisterna fick av Tyskland och Italien. Samtidigt stod västmakterna passiva, medan Sovjetunionen stödde republiksidan.
En annan dimension är den baskiska nationella identiteten. Guernica var en historisk samlingsplats och ett kulturellt hjärta – en symbol för baskiska friheter. Att slå mot staden var därför också att försöka slå mot själva idén om en baskisk nation. Det visste Franco mycket väl.
Bild: Ruinerna i Gernika (Guernica) efter bombningen den 26 april 1937 under spanska inbördeskriget, dokumenterade av tyska Bundesarchiv. Bilden ger kontext till den internationella debatten om luftkrigets civila offer och till Picassos senare antikrigsverk. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-H25224 / okänd upphovsperson, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Exportsuccén Bofors 40 mm bidrog till de allierades seger
Bofors 40 mm luftvärnskanon, i Sverige mest känd under modellnamnet m/36 är en av världens mest framgångsrika luftvärnskanoner och sannolikt Karlskogaverkens absolut främsta exportframgång genom tiderna. I …
Notas del episodio
Bofors 40 mm luftvärnskanon, i Sverige mest känd under modellnamnet m/36 är en av världens mest framgångsrika luftvärnskanoner och sannolikt Karlskogaverkens absolut främsta exportframgång genom tiderna. I stort sett användes den på alla frontavsnitt under andra världskriget, och i efterhand har den tillskrivits en avgörande roll för de allierades slutgiltiga seger.
Antalet producerade kanoner under andra världskriget närmar sig 60 000 men den slutgiltiga siffran är ännu okänd. I avsnitt 31 av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig i kast med denna militär-tekniska och historia.
Boforskanonens framgången låg i dess uthållighet, långa räckvidd. samt höga eld- och projektilhastighet. Upp till 120 skott i minuten kunde avfyras under korta stunder. Kanonen testades för första gången redan 1928 i Sverige, och var ursprungligen beställd av den svenska flottan. Efter ytterligare arbete med designen blev modellen färdig 1931 och kort därefter kom den ut på marknaden. Provkanonen skickades runt i Europa under åren precis före andra världskrigets utbrott och fick stort gensvar i Europa. Från Belgien till Österrike, till Ungern och Polen kördes den och visades upp framgångsrikt. Även de annars mycket konservativa fransmännen var intresserade före krigets utbrott.
Boforskanonens spridning över världen var dock inte nödvändigtvis Boforsverkens i Karlskogas förtjänst. Dess spridning inom Europa och västvärlden skedde huvudsakligen genom licenstillverkning. Arton olika länder erhöll licenser, varav de mest produktiva av dessa var USA och Storbritannien. Merparten av de kanoner som producerades under andra världskriget producerades där, och ofta efter modifieringar och tekniska tillägg. Detta ställer oss inför ett antal intressanta frågor. I vilken utsträckning kan Boforskanonens segertåg över världen egentligen tillskrivas svensk ingenjörskonst? Var det verkligen den svenska designen som var avgörande för amerikansk massproduktion? I ett vidare perspektiv kan man också fråga sig vilken roll som tekniska innovationer av detta slag egentligen spelar i andra världskrigets händelseförlopp?
Bild: Finska soldater bemannar en svensk Bofors 40 mm luftvärnskanon vid Suulajärvi under fortsättningskriget, 25 augusti 1943. Bilden belyser hur luftvärnet användes på östfronten och vilken roll Boforssystemet fick i Finlands krigföring. Bild: Vilho Koivumäki, SA-kuva - Försvarsmaktens bildarkiv. Helsingfors. 2017-12-06
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Den romerska republikens öde avgjordes vid Actium
Den 2 september år 31 f.Kr. avgjordes Romarrikets framtid utanför Actium på Greklands västkust. Det var ett sjöslag som inte bara avgjorde ett inbördeskrig, utan också markerade republikens slut och början på …
Notas del episodio
Den 2 september år 31 f.Kr. avgjordes Romarrikets framtid utanför Actium på Greklands västkust. Det var ett sjöslag som inte bara avgjorde ett inbördeskrig, utan också markerade republikens slut och början på den romerska kejsartiden.
Efter mordet på Julius Caesars år 44 f.Kr. kastades republiken åter in i kaos. Ett nytt triumvirat bildades av Octavianus, Marcus Antonius och Lepidus, som delade upp imperiet mellan sig. Men precis som tidigare maktdelningar kunde inte heller denna bestå.
I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om slaget vid Actium – den avgörande uppgörelsen mellan Octavianus och Marcus Antonius i Joniska havet, vid inloppet till Ambrakiska viken.
Octavianus, Caesars adoptivson och arvtagare, visade sig vara en mästare i politiskt manövrerande. Med propaganda, allianser och ett skickligt utnyttjande av Caesars eftermäle stärkte han sin ställning, samtidigt som relationen till Antonius gradvis försämrades.
När konflikten övergick i öppet krig blev östra Medelhavet den avgörande arenan. Antonius och Kleopatra etablerade sig i västra Grekland, medan Octavianus förfogade över en ovärderlig tillgång: den briljante strategen Marcus Agrippa. Genom en rad amfibieoperationer mot Antonius försörjningslinjer skaffade sig Agrippa initiativet och lyckades successivt pressa in motståndaren i Ambrakiska viken. Samtidigt urholkades Antonius ställning av avhopp, bristande försörjning och ett allt intensivare psykologiskt krig.
I avsnittet diskuteras också den romerska sjökrigföringens utveckling, styrkeförhållandena vid Actium och de osäkra källorna kring Kleopatras dramatiska flykt från slagfältet. När striden väl var över återstod bara en segrare. Antonius och Kleopatra tog sina liv, medan Octavianus återvände till Rom och blev princeps – ”den förste medborgaren”. Därmed inleddes en ny epok i romersk historia: kejsardömets tid.
Bild: Slaget vid Actium 31 f.Kr., här skildrat i en målning från 1672, där Octavianus flotta besegrar Marcus Antonius och Kleopatra. Segern blev avgörande för slutet på den romerska republiken och början på kejsartiden. Målning: Laureys a Castro, Public domain, via Wikimedia Commons.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Falklandskriget 1982: Thatchers sista kolonialkrig
Kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien år 1982 var kriget som aldrig skulle ha utkämpats. Den negativa inrikespolitiska utvecklingen i militärdiktaturens Argentina samverkade med gamla …
Notas del episodio
Kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien år 1982 var kriget som aldrig skulle ha utkämpats. Den negativa inrikespolitiska utvecklingen i militärdiktaturens Argentina samverkade med gamla anspråkskrav på Falklandsöarna – eller Malvinerna som de kallas på spanska.
Argentinarna besatte ögruppen med militär. Storbritannien under Margaret Thatchers ledning antog utmaningen och sände en expeditionsstyrka för att utkämpa britternas måhända sista kolonialkrig. Men var det värt insatsen?
Denna fråga och mycket mer diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i reprisen av avsnitt 30 av Militärhistoriepodden.
Kriget på Falklandsöarna hade många drag som gör det unikt i flera avseenden. Argentinarnas närhet till krigsområdet gav dem en fördel. Dessutom var Argentina inte helt utan militär kapacitet. Både en relativt stor flotta och ett flygvapen att räkna med. Men att möta en motståndare med britternas kapacitet skulle visa sig vara katastrofalt. Det fanns redan på förhand en nivåskillnad i militär kompetens som argentinarna skulle ha tagit mer på allvar. Men kanske utgick de från att det aldrig skulle bli krig?
Storbritannien förde krig på andra sidan jordklotet med en expeditionsflotta som i mycket stor utsträckning måste klara sig själv. Logistiskt var insatsen anmärkningsvärd. Uppgiften att hålla den ganska stora argentinska flottan på behörigt avstånd och undvika förluster på grund av det argentinska flygvapnets anfall var svår. Trots teknisk överlägsenhet och utbildning var inte framgången given på förhand. Två brigader skulle landsättas och ta sig an uppgiften att besegra en numerärt större motståndare som både hade haft god tid till förberedelser och som dessutom hade tunga vapen att försvara sina ställningar på höjderna kring Port Stanley. Frågan är vad som egentligen avgjorde kriget?
Falklandskrigets slutstrider vid Goose Green och väster om Port Stanley blev infanteristrid med många brutala påminnelser om krigets nakna verklighet: att döda eller dödas. När det brittiska yrkesinfanteriet av marinkårssoldater, fallskärmsjägare och gardessoldater bröt in och brutalt rensade de argentinska ställningarna som hölls av i huvudsak illa ledda värnpliktiga kan det verka som att allt var givet på förhand. Men ingenting var självklart. Britterna kämpade med krigets friktioner vad gäller transporter, brist på understöd och vädret. Att numerärt underlägsna anfalla en fiende som har haft lång tid till förberedelser innebär förluster. Britterna förlorade i kriget 255 i döda och 775 skadades. Argentina miste 649 döda och 1 657 skadade.
Om du vill läsa mer kan vi rekommendera den brittiske journalisten och författaren Max Hastings och Simon Jenkins bok som finns på svenska Slaget om Falklandsöarna. I övrigt återfinns en rad titlar om kriget på engelska som tar upp i stort sätt alla aspekter av konflikten. Martin Middlebrook The Falklands War är en som kan rekommenderas eller Duncan Andersson kortare The Falklands War 1982.
Bild: Den argentinska kryssaren ARA General Belgrano har svår slagsida efter att ha attackerats av en brittisk ubåt under Falklandskonflikten. Den sjönk senare. WIkipedia.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Polsk-sovjetiska kriget: Undret vid Visla
I augusti 1920 utkämpades slaget om Warszawa mellan en sovjetisk invasionsarmé och den polska armén under generalen Pilsudski. Utgångsläget för polackerna var inte bra. Försvaret runt den polska huvudstaden …
Notas del episodio
I augusti 1920 utkämpades slaget om Warszawa mellan en sovjetisk invasionsarmé och den polska armén under generalen Pilsudski. Utgångsläget för polackerna var inte bra. Försvaret runt den polska huvudstaden sviktade.
I detta läge genomförde den polska armén en omfattade omgruppering och därefter en snabb motoffensiv. De sovjetiska arméerna krossades och ringades in 16-25 augusti 1920 i ett slag som har kallats ”undret vid Visla”. Den polska segern räddade den unga polska republiken och stoppade en eventuell sovjetiska fortsatt frammarsch mot Tyskland.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett måhända lite mindre känt krig. Som en direkt följd av första världskriget inleddes i Östeuropa ett antal militära konflikter frammanade av olika nationella strävanden. Polacker, balter, ukrainare, rumäner och så vidare försökte skapa egna nationer och vinna så stort territorium som möjligt. Samtidigt rasade inne i Ryssland ett inbördeskrig 1918-22.
Polens ledare Pilsudski hade en vision om att skapa en federation av stater under polsk ledning som motsvarade det gamla Pols-Litauiska samväldet som slutade att existera 1795. Polska trupper kom under 1919 att ockupera stora områden i både dagens östra Ukraina – provinsen Galicien – och flytta gränsen mot Sovjet österut mot Minsk. Den sovjetiska motoffensiven i augusti 1920 tillintetgjorde dessa erövringar och det var först efter segern i slaget om Warszawa som den polsk-sovjetiska gränsen kunde stabiliseras i och med freden i Riga i mars 1921. Polen hade vi det laget även lagt sig till med de östra delarna av dagens Litauen i vilket Pilsudskis hemstad Vilnius ingick.
För Lenin och bosjevikerna var nederlaget framför Warszawa en stor katastrof. Drömmarna om att tränga längre västerut och understödja en tysk kommunistisk revolution grusades. Vision om en världsrevolution fick ett abrupt slut i augusti 1920.
Bild: Polska soldater bemannar en kulspruteställning vid försvarslinjerna nära Miłosna i byn Janki utanför Warszawa, augusti 1920, under polsk-sovjetiska kriget och striderna om Polens självständighet. Foto: okänd, Public Domain, via Wikimedia Commons.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Vem var samurajen?
I väst har samurajen blivit symbolen för en japansk krigarkultur som saknar en europeisk motsvarighet. ”Samuraj” betyder ”att tjäna men dess faktiska innebörd är mycket komplex. ”Samurajen” vittnar om en …
Notas del episodio
I väst har samurajen blivit symbolen för en japansk krigarkultur som saknar en europeisk motsvarighet. ”Samuraj” betyder ”att tjäna men dess faktiska innebörd är mycket komplex. ”Samurajen” vittnar om en märklig sammanflätning av militärorganisation, kejsardömets traditioner och civil uppoffring som tog en helt unik vändning i Japan jämfört med resten av världen.
Från framväxten under 700-talet har samurajen haft en central position i japans utveckling och tillerkänts avgörande segrar mot t.ex. Kublai Khans invasionsförsök under 1200-talet. Frågan är om det ens går att prata om Samurajen som ett eget begrepp utanför Japans historia som helhet? Vem är samurajen egentligen?
I reprisen av avsnitt 28 av Militärhistoriepodden tar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved sig an berättelsen om den japanska krigaren, krigarkulturen, de avgörande händelserna och den mycket märkliga statsapparat som byggdes upp runt japansk Bushido – ”Krigarens väg”.
I avsnittet diskuteras jämförelser med den europeiska utvecklingen, den märkliga privatiseringen av statliga ämbeten, de avgörande vändningarna under mongolinvasionen samt de stora ledarna – Sengogku Jidai, Nobunaga och Hideyoshi - som under en turbulent tid lyckades ena Japan under den epok som vi i Europa brukar kalla medeltiden.
Även samurajkulturens sakta förfall under Tokugawa-eran tas upp och Meijirestoriationens återfunna samurajromantik. Vi möter också samurajens militärteknisk förutsättningarna, rustningarna och svärden som ofta får definiera samurajen, och så får Peter Bennesved göra ännu ett utlägg om bågens speciella utformning och förutsättningar.
För den som är intresserad av fortsatt läsning rekommenderas speciellt Stephen Turnbulls många olika verk på temat. En bra introduktion är boken The Samurai – A military history (1996, 2013). För den som vill ha mer hardcore-historia rekommenderas historiken vid University of Georgia, Karl F. Fridays bok Samurai, warfare and the state in early medieval Japan.
Bild omslag: En samuraj från 1860-talets Japan, fotograferad under den turbulenta Boshin-krigets tid då shogunatet störtades och Meiji-restaurationen tog form. Bilden används i avsnittet för att illustrera samurajernas roll i övergången till ett moderniserat Japan. Foto: Felice Beato. Public domain via Wikimedia Commons.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Därför vände sig riksbildaren Birger Jarl österut
I mitten av 1200-talet var det område som vi i dag kallar Sverige på väg att formas till ett rike. En av de mest drivande gestalterna var Birger jarl. En viktig del av riksbildningen blev också expansionen …
Notas del episodio
I mitten av 1200-talet var det område som vi i dag kallar Sverige på väg att formas till ett rike. En av de mest drivande gestalterna var Birger jarl. En viktig del av riksbildningen blev också expansionen österut.
Birger jarl förknippas med ett svenskt fälttåg till Finland – ofta kallat det andra svenska korståget – som brukar dateras till 1248–1250. I traditionen kopplas detta även till grundandet av Tavastehus (Häme), även om detaljerna är osäkra och källorna är knapphändiga.
En förklaring som ibland lyfts är oro för lokala uppror, bland annat i Tavastland. Men det fanns sannolikt också ett större säkerhetspolitiskt motiv: Novgorod och dess maktsfär i öster. Spänningarna mellan Sverige och Novgorod bidrog till en lång period av konflikter som till slut ledde fram till Nöteborgsfreden 1323, där en tidig östlig gräns-/intressesfär slogs fast.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av de mest avgörande perioderna i Sveriges historia: riksbildningen. Det svenska riket var ännu under uppbyggnad. Kungamakten var svag, skattesystemen ineffektiva och resurserna begränsade. Ändå inleddes en utvidgning österut – ett steg som kom att få långvariga konsekvenser för maktbalansen i Norden och kring Östersjön.
Traditionellt har man ofta beskrivit Sveriges etablering i det som i dag är Finland som en följd av tre fälttåg/”korståg”: ett första på 1100-talet kopplat till Åboområdet, ett andra i mitten av 1200-talet kopplat till Tavastland, och ett tredje i slutet av 1200-talet kopplat till de östra delarna av Finland. Men frågan är om det verkligen var så tydligt avgränsade expeditioner. Vet vi ens om ”korstågen” ägde rum på det sätt som senare historieskrivning har beskrivit dem?
I avsnittet diskuteras alternativa förklaringar och olika forskningsperspektiv. En central faktor är Novgorod och vilket hot – verkligt eller upplevt – som den östliga stormakten kan ha utgjort för det unga svenska riket.
Bild: Birger jarl (c. 1210–1266), framställd som ”store fursten” i en 1600-talsgravyr ur Suecia Antiqua et Hodierna. Bilden visar hur stormaktstidens Sverige föreställde sig medeltidens makthavare och knyter an till avsnittets tema om Birger jarls roll i rikets formering. Gravyr: Erik Dahlbergh. Public domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Kärnvapen och prestige: kalla krigets farligaste logik
Få tekniska landvinningar har präglat ett århundrade på samma sätt som kärnvapnen präglade 1900-talet. Efter Trinitytestet den 16 juli 1945 och de ödesdigra bombningarna av Hiroshima (6 augusti 1945) och …
Notas del episodio
Få tekniska landvinningar har präglat ett århundrade på samma sätt som kärnvapnen präglade 1900-talet. Efter Trinitytestet den 16 juli 1945 och de ödesdigra bombningarna av Hiroshima (6 augusti 1945) och Nagasaki (9 augusti 1945) vändes stormakternas militära planering upp och ner – och världen blev inte riktigt sig lik.
Som ett traumatiserat kollektiv reagerade världssamfundet först med tvekan, oro och bestörtning – och så småningom även med en sorts acceptans. Vad gör man med ett vapen som kan förinta en fiende, men som samtidigt är svårt att värja sig mot?
I reprisen av avsnitt 27 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om 1900-talets kärnvapenutveckling och dess betydelse för militärhistoria.
Än i dag finns kluvenheten kvar. Kärnvapnen byggdes in i stormakternas arsenaler och förändrade taktik, strategi och doktrin – men de kom aldrig att användas i krig efter 1945. I stället blev de i praktiken testade och politiskt signalerade: en yttersta maktresurs som skulle avskräcka snarare än avfyras.
Hur kunde det bli så? Nådde mänskligheten en teknisk slutpunkt när möjligheten att förinta sig själv blev verklig? Hur ska vi förstå den massiva upprustningen, bärsystemens utveckling och de doktriner som växte fram? Finns historiska paralleller – eller är kärnvapnen en unik företeelse i mänsklighetens militära historia?
Med start i Manhattanprojektet diskuteras kärnvapnens tekniska utveckling, olika presidenters syn på vapnet, försöken att legitimera kärnvapen i säkerhetspolitiken, doktrinerna “massive retaliation” och “mutually assured destruction (MAD)”, samt de många bärsystemen och deras betydelse för stormakternas positioner i kalla krigets komplexa politiska landskap. Frågorna hänger kvar i luften.
Bild: Svampmolnet efter Castle Bravo – USA:s kraftigaste kärnvapenprov (15 megaton) – vid Bikiniatollen den 1 mars 1954. Foto: United States Department of Energy (U.S. federal government), Public domain (PD-USGov).
Lästips:
Margot A. Henriksen (1997), Dr. Strangelove’s America: Society and Culture in the Atomic Age. (University of California Press).
Geir Lundestad (2004), Öst, väst, nord, syd: huvuddrag i internationell politik efter 1945. (Studentlitteratur).
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Iran–Irak-kriget: Kalla krigets största krig
Kalla krigets mest omfattande krig mellan två stater utkämpades mellan Iran och Irak 1980–1988. Antalet döda räknades i hundratusentals – både soldater och civila. Konflikten präglades av ett hänsynslöst …
Notas del episodio
Kalla krigets mest omfattande krig mellan två stater utkämpades mellan Iran och Irak 1980–1988. Antalet döda räknades i hundratusentals – både soldater och civila. Konflikten präglades av ett hänsynslöst utnyttjande av människoliv för att nå tveksamma territoriella mål, och den politiska och militära ledningen på båda sidor uppvisade stor inkompetens.
Ett av de mest anmärkningsvärda inslagen var Iraks återkommande användning av kemiska stridsmedel, både mot iranska förband och mot civila kurder.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förstå en av 1900-talets mest brutala konflikter. Kriget fördes med modern västerländsk och sovjetisk militärmateriel, men leddes ofta av befäl som inte var uppgiften vuxna. Iraks diktator Saddam Hussein inledde kriget i tron att det skulle bli en snabb och enkel seger.
Ett centralt mål var att ge Irak en ledande ställning bland arabstaterna. Efter fredsavtalet mellan Egypten och Israel suspenderades Egypten ur Arabförbundet 1979, vilket skapade ett maktvakuum i regionens maktspel. Iran framstod samtidigt som den främsta rivalen till Saddam Husseins anspråk på arabiskt ledarskap. Till detta kom grundläggande motsättningar mellan Irans shiamuslimska majoritet och Iraks sunnimuslimdominerade maktelit.
Av stor betydelse för Irak var också att återta och kontrollera strategiska områden längst in i Persiska viken, kopplade till gränsdragningen vid Shatt al-Arab. I Algeröverenskommelsen 1975 accepterade Irak att gränsen i floden drogs efter farledens mittlinje (thalweg), något Saddamregimen senare ifrågasatte – och använde som ett av flera argument för kriget.
Bild: Iraniska soldater ber i en skyttegrav under Operation Karbala-5 nära Shalamcheh utanför Khorramshahr, februari 1987. I bild står Ali Azimi från byn Mohajeran, som senare skadades av kemiska stridsmedel; längst ned syns Sadegh Artimani. Foto: Mahmoud Badrfar (tasnimnews.com). Public domain (Iran).
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Jacob Walters dagbok om Napoleons ryska fälttåg
Jacob Walter var en vanlig tysk menig soldat i Napoleons väldiga armé som invaderade Ryssland 1812. Det som gjorde honom ovanlig var att han skrev en dagbok om en av militärhistoriens största …
Notas del episodio
Jacob Walter var en vanlig tysk menig soldat i Napoleons väldiga armé som invaderade Ryssland 1812. Det som gjorde honom ovanlig var att han skrev en dagbok om en av militärhistoriens största katastrofer.
Napoleons fälttåg i Ryssland 1812 tillhör den militära historiens mest dramatiska händelser. I slutet av juni 1812 korsade en väldig armé omfattande mer 450 000 man – till och med över 600 000 om man räknar alla reserver – den ryska gränsen vid floden Njemen och rördes sig mot Moskva.
Den ryska huvudstaden intogs i september efter ett antal brutala strider där slaget vid Borodino den 7 september var det i särklass blodigaste. Trots att Moskva var i franska händer kunde Napoleon inte tvinga Ryssland och Alexander till en fred på sina villkor.
I oktober inleddes reträtten tillbaka. Efter övergången av floden Beresina i slutet av november bröts armén slutligen samman. Endast mellan 20 000 och 30 000 återkom av den väldiga armén. Resten dog eller tillfångatogs. Det hela var en katastrof.
I detta det 26:e avsnittet av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en av deltagarna i fälttåget: den menige tyske soldaten Jacob Walter. Med utgångspunkt i hans bevarade dagbok rör sig samtalet kring det katastrofala fälttåget ur den enskilde soldatens perspektiv. Hur tedde sig umbärandena för den enskilde krigsdeltagaren? Varför utvecklades fälttåget till en katastrof? Vilken betydelse hade vintern egentligen?
Den franska armén – La Grande Armée – bestod bara till hälften av franska soldater. Resten kom från andra delar av det franska imperiet utanför det egentliga Frankrikes gränser. Med i fälttåget fanns polacker, tyskar, österrikare holländare, italienare och så vidare. Jacob Walter kom från det tyska kungariket Würtemberg vars armé tämligen ovilligt deltog i fälttåget mot Ryssland.
Jacob var veteran från tidigare fälttåg i den tyska armén som slogs mot Napoleon 1806-07 och även 1809. Efter 1812 fick han avsked på grund av sina skador som en följd av umbärandena i Ryssland. Men han var en av de mycket få som levande återvände hem. Jacob kom att skriva ner sina upplevelser i en dagbok som via utvandrande efterkommande hamnade i USA. Historikerna kan genom hans realistiska och i alla högsta grad trovärdiga berättelse få en inblick i detta världsdrama som är långt ifrån strategierna och de höga officerarnas staber. Lidandet i krig får ett ansikte.
Om du vill lära dig mer om Napoleonkrigen, fälttåget 1812 och Jacob Walter kan du läsa hans dagbok som finns utgiven på svenska Jakob Walter Fotsoldat i Napoleons armé. Dominic Lieven har skrivit en fantastisk bok på engelska Russia against Napoleon. The battle för Europé 1807 to 1814 som rekommenderas för hard core-läsaren. En skönlitterär skildring är naturligtvis Leo Tolstoj Krig och Fred. En sammanfattning av hela Napoleonkrigen hittar du i Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid som innehåller ett par kapitel om ryska fälttåget.
Bild: Korsandet av floden Berezina den 17 november 1812 av Peter Hess, målad 1844.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
När Caesar avgjorde inbördeskriget vid Farsalo
Slaget vid Farsalos räknas som en av de mest avgörande striderna i det så kallade caesariska inbördeskriget. Det är en episod ur antikens Rom som har förevigats i både teater och film. Här möttes Julius Caesar …
Notas del episodio
Slaget vid Farsalos räknas som en av de mest avgörande striderna i det så kallade caesariska inbördeskriget. Det är en episod ur antikens Rom som har förevigats i både teater och film. Här möttes Julius Caesar och Pompejus Magnus efter år av konflikt och rivalitet. Vissa historiker menar att slaget i praktiken blev början till slutet för den romerska senrepubliken – men samma sak har också sagts om flera andra avgörande skeden.
I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt slaget vid Farsalos 9 augusti 48 f.v.t.
Julius Caesar hade varit i Gallien under 50-talet f.v.t., något som Militärhistoriepodden tidigare har skildrat. Efter att ha besegrat den galliska ledaren Vercingetorix fortsatte Caesars fälttåg, och han genomförde även expeditioner till Storbritannien 55 och 54 f.v.t. Men medan Caesar var ute på sin galliska kampanj pågick interna strider i Rom. Republiken präglades av politisk oro, och flera starka konsuler och prokonsuler försökte hantera läget genom en informell maktallians – det så kallade första triumviratet – där Caesar, Pompejus och Crassus ingick.
Efter några år föll dock triumviratet samman, och när 40-talet f.v.t. tog sin början övergick motsättningarna i öppet krig mellan Caesar och Pompejus.
Inbördeskriget inleddes med att Julius Caesar tågade mot Italien och tog kontroll över Rom. Pompejus, som av senaten hade fått i uppdrag att skydda republiken, flydde då staden och drog sig tillbaka till Grekland. Hans strategi var att utnyttja sitt övertag till havs och därigenom svälta ut Caesar och de Caesar-trogna stadsstaterna på den italienska halvön. Pompejus hade en stark flotta, skickliga sjöbefäl samt lojala styrkor i Spanien, Afrika och på Sicilien. Det övertaget saknade Caesar – men taktiken visade sig ändå inte fungera som tänkt.
Efter framgångar mot pompejanska styrkor i väst vände Caesar österut och gick mot Dyrrhachium (Dyrrachium) vid Adriatiska havet, där Pompejus väntade in ett läge som gynnade honom.
Väl på plats inleddes en utdragen katt-och-råtta-lek mellan de båda befälhavarna. Caesar hade tiden emot sig: många städer och makthavare i regionen stod på Pompejus sida. Samtidigt växte kritiken i Pompejus läger mot den fördröjande strategin. Enligt de antika källorna pressade senatorerna honom till sist att ta en avgörande strid mot Caesar. Det skedde i augusti 48 f.v.t. – och för Pompejus blev det början på slutet.
Bild: En anakronistisk miniatyr från 1300-talet i handskriften De bello civili (Pharsalia), färdigställd i Bologna 1373, som visar Julius Caesar som segrare över Pompejus vid slaget vid Farsalos 48 f.Kr. Bilden speglar hur antikens historia tolkades i medeltida Italien. Miniatyr: Niccolò da Bologna. Public domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Aquí están los 40 episodios más recientes de 308. Los anteriores están en el feed del podcast.
Podcasts similares
Más podcasts de Historia
¿Es tu podcast?
Confírmalo con una entrada en tu feed: aquí recibes un código, lo añades como podcast:txt en el canal de tu feed y nosotros lo comprobamos. Después tu podcast aparecerá como «verificado» en SoundNode.