Somna med Henrik
- Episodios
- 899
- Se publica
- varias veces por semana
- Último episodio
- 11 Nov 2026
Sobre el podcast
Somna med Henrik: Sveriges största insomnings-podcast
Välkommen till en värld där verklighet möter dröm, där humor flätas samman med allvar, och där varje avsnitt är en inbjudan att koppla av, skratta och kanske till och med somna. "Somna med Henrik" är inte din genomsnittliga podcast. Den är en upplevelse.
Henrik, programledaren, har en förmåga att skapa en miljö där lyssnaren känner sig både avslappnad och engagerad. Med en meditativ ton, erbjuder han timslånga program som kan beskrivas som en "totalt wacko stream of consciousness". Men det är detta unika tillvägagångssätt som gör podden så speciell.
Om du någonsin har föreställt dig en blandning av Lindeman, "På minuten", Calm/Headspace, "Sommar i P1" och en lätt berusad vän som berättar en historia, då har du en ungefärlig uppfattning om "Somna med Henrik". Varje avsnitt är som en resa genom Henriks tankar, där vissa delar får dig att skratta högt, medan andra får dig att flyta iväg i en drömlikt tillstånd.
För dem som söker något annorlunda, något som bjuder in till introspektion samtidigt som det erbjuder lätthjärtade skratt, är "Somna med Henrik" den perfekta nattkamraten. Oavsett om du kämpar med insomni eller bara vill ha något lugnande att lyssna på innan du somnar, kommer denna podcast garanterat att lämna ett intryck.
Så luta dig tillbaka och låt Henrik ta dig med på en oförglömlig resa genom natten.
Om Henrik:
Henrik Ståhl är en multi-talang, med erfarenhet som skådespelare, författare och podcaster. Han har bidragit till och skapat många av SVT:s barnprogram, inklusive Pomos Piano, Supersnällasilversara och Stålhenrik, och har också turnerat runt i Sverige med sin enmansshow "Henrik – en tönt", om mobbning.
Andra TV-produktioner han har medverkat i är Bella – bland kryddor och kriminella, Tevehuset, Salve, och SVT:s julkalender 2009 "Superhjältejul".
Sedan 2012 driver Henrik sin egen produktionsplattform, Kirinaja, där han producerar podcasts som Fall asleep with Henrik och Somna med Henrik, samt skapar humoristiskt innehåll på sociala medier som Instagram, TikTok och Youtube.
Förbättra din sömn med Henrik Ståhl. Lyssna på podcasten "Somna med Henrik" eller spinnoffen "Vandra med Henrik" för en bättre natt och för att lära dig en mental hållning för att somna lättare. Du kan också kolla in podden på YouTube.
Få mer information om Henrik Ståhl klicka här: https://linktr.ee/Henrikstahl
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Episodios 899
Rakt upp
Hej och välkommen till Somna med Henrik, din lilla lathund. Jag sitter och tittar rakt upp i taket. Jag har alltid tyckt att uppåt är lite otäckt. Det finns ett värde i att tänka på saker man tycker är otäcka …
Notas del episodio
Hej och välkommen till Somna med Henrik, din lilla lathund. Jag sitter och tittar rakt upp i taket. Jag har alltid tyckt att uppåt är lite otäckt. Det finns ett värde i att tänka på saker man tycker är otäcka. Att våga peta lite på det där man brukar fly från. För mig är det min litenhet. Jag minns hur jag låg på rygg på gräsmattan hemma i Hökvik och tittade upp på den blå himlen, som man bara accepterar. Den är ju inget tak. Det finns inget glas där uppe. Det är bara tomt, och jag tittar egentligen rakt ut i evigheten eller något som är ännu större än så.
Idag ska jag räkna upp allt som finns ovanför mig. En rak linje ovanför mitt huvud. Jag kommer behöva göra detta på en väldigt detaljerad nivå, för att det inte ska vara över på 5 sekunder. Det första är min uppvind, luften närmast mitt huvud. Sen kommer taket. Där slutar det bekanta. På själva taket står den lilla bysten av mig, lilla Henrik. Bysten har stått där varje natt sedan han ställdes dit, i regn och i snöstorm. Sen kommer det luft. Luften är tung.
Ovanför Äventyrsvargen är grenarna från björkarna och eken som står här utanför. Jag antar att luften är full av saker som flyger runt: fåglar, insekter, pollen, sporer från svampar och bakterier. Sen är det massor av radiovågor, meddelanden, samtal och GPS-signaler. Sen är det molnen. Somna, har du tänkt på att när vi känner solens värme, är det värme som solen har kastat på jorden? Så värmen är jordens. Sen finns det massor av mörker ovanför mig. Rakt upp är det bara natt. Natten är ärlig, den blå himlen är en lögn. Vi får inte glömma att natten finns. Det är det sannaste vi har och det går hand i hand med det ljusa. Där uppe finns flygplanen, massor av människor som reser runt och äter måltider i lådor. Längre upp är ozonlagret. Det blir varmare, kallare och varmare igen.
Vissa vinterdagar är det väldigt snygga moln på himlen som ser ut som pärlemor. De är väldigt kalla, har jag läst. Även när solen har gått ner kan man se molnen, eftersom de är så högt upp. Var det inte en som hoppade fallskärm från 40 000 meters höjd? Han föll i flera minuter. När jag spelar in detta ska det vara extra mycket stjärnfall, jag har kikat men inte sett ett enda. Det ska komma ett till om någon vecka.
Någonstans där är norrskenet och sen rymdens början. Omloppsbanan som egentligen bara är fallande objekt. En satellit faller hela tiden mot jorden men missar den. Att vara i omloppsbana är alltså ett fall åt sidan. Man lurar gravitationen. Sen kan man tänka att det är tomt där uppe och det är det förstås. Men det är trångt också, allt skrot som massa satelliter.
Inget är evigt, inte där uppe heller.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Verdrenas Ben
Hej Somna, och välkommen hit. Jag måste börja med att byta plats på mina hörlurar, för sladden löper parallellt med min haka på ett mycket opraktiskt sätt. Ibland måste man påminna sig om att man fortfarande …
Notas del episodio
Hej Somna, och välkommen hit. Jag måste börja med att byta plats på mina hörlurar, för sladden löper parallellt med min haka på ett mycket opraktiskt sätt. Ibland måste man påminna sig om att man fortfarande finns. Det hände mig nyss i skogen, där jag gick och tänkte på momsinbetalning och glömde att det finns ljung. Ljung är skitfint. Det är ingen medhårsväxt, inget man kan lägga i sin säng och gosa runt med, för det är en ganska stickig växt. Men det finns något friskt med den. Fyra saker jag gillar är vitmossa, ljung, skitfrossa och att känna mig ung. Förlåt mig, Somna.
Idag handlar det om Verdrena Petren. Hon bodde i Karlskoga. Nej, vad tråkigt. Det pågår förresten en diskussion i Facebookgruppen om alla ortsnamn jag nämner i podcasten, och jag vet inte riktigt varför de dyker upp. Till Skinnskatteberg har jag till exempel ingen koppling, det är bara ord som dykt upp i mitt huvud. Nåväl, Verdrena bodde i Göteborg och hade ben som var en aning längre än genomsnittet. Hon föddes när timmen var sen i Flen. Tidigare sa jag Göteborg, men det var Flen. Tänk om man hade fötts som äldre och sluppit alla de där första åren när man inte förstod så mycket. Fatta vilken grej att kunna tala med sitt nyfödda barn.
Kommer du ihåg när man var liten och skulle dela något med sitt syskon? Den ena fick dela och den andra fick välja bit. Man valde utan att veta om man tagit den största, så man försökte tyda syskonet och se om det log när handen hovrade över en bit. Alla manipulationer man ägnade sig åt som barn. Jag minns en gång när jag lurade min lillebror att ta i ett elstängsel. Varför skrattar man när ens småsyskon lider?
Verdrena hade alltså ben som var två till tre kilometer längre än vanliga barnben. Har du förresten tänkt på att Chris O’Neill låter som ett läkemedel? Hur som helst hette Verdrenas pappa Lordi, och vad hennes mamma hette har jag glömt. Verdrena lärde sig gå efter bara några dagar. Sen började skolan, och där blev det svårare. Hon syntes inte på klassfotona. Hennes bästis Panera klättrade upp längs hennes ben med krokstövlar, sådana man har när man klättrar i telefonstolpar, och viskade skvaller om vad som hände nere i klassrummet. Läraren Sven Grenbäg bestämde att fönstret skulle stå öppet så att hennes fötter fick plats, och Verdrena fick sitta på en stol två kilometer bort. De andra eleverna frös men vågade inte säga något, för alla var rädda för honom. Under tiden läste Verdrena bara en enda bok, Människan och känslorna, som är nio rader lång och handlar om att alla levande varelser har känslor. Hon läste den flera hundra gånger. Hon tränade en loppcirkus, och en dag räckte det. Hon reste sig upp, drog ut benen ur skolan och sa att hon var för stor för det här lilla systemet. Sen vandrade hon ut i världen, fullständigt obildad.
Sov Gott Somna.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Boötes Bok del fyra - Sentiment
Hej Somna. Idag har jag gett mig själv ett uppdrag, att fortsätta berättelsen om Boöte. Det har kommit väldigt mycket mejl från er som vill ha en fortsättning, och anledningen till att det dröjt är nog att det …
Notas del episodio
Hej Somna. Idag har jag gett mig själv ett uppdrag, att fortsätta berättelsen om Boöte. Det har kommit väldigt mycket mejl från er som vill ha en fortsättning, och anledningen till att det dröjt är nog att det med mig brukar vara så, att så fort något läggs framför mig blir det arbete, och då vill jag inte. Dessutom är Boöte en figur som rör vid delar av mig och mitt liv som känns obekväma att tänka på.
För dig som behöver uppfräschas kommer en liten resumé. Boöte är en puma som bor i en stad han inte känner sig hemma i, i en spartansk hyresrätt med en kran som droppar och en vind som viner genom fönstret. Varje morgon säger han till sin spegelbild att han är en vinnare, och sedan tar han buss nummer 14 till Global Tail Solutions, ett logistikföretag med en jordglob och en lejonsvans i loggan. Där flyttar han siffror mellan system och skriver noll i en kolumn som heter sentiment, eftersom den alltid är tom. Han har träffat en räv som heter Lova. De har tillbringat en natt ihop, och sedan dess har han inte hört av sig.
Nu vaknar han på soffan med kläderna på, och telefonen ligger på bordet. Han hör kranen droppa och tänker att han borde skriva till Lova, men han vågar inte. Utanför dörren väntar grannen Louise med en pärm, för han har blivit utsedd till kassör i föreningen utan att ha varit på ett enda möte. Han tar bussen till jobbet, och där vet alla att han har fått en ny roll, trots att han inte har sagt något till någon. Magnar har fått ett mejl från Rotterdam, med en graf där Sveriges sentiment är en död rak linje på noll i 36 månader. Det är ironiskt, Somna, att en puma med ett tomrum i bröstet har ansvar för att mäta hur alla känner sig, via metoder som han inte är bekant med, via obefintlig data. Han ska få hjälp av praktikantgeten, men ingen vet vad hon heter. Det blir Boötes första uppgift att ta reda på.
Han följer med ut och köper mat med sina kollegor, och de tar med sig maten upp. Efter lunchen blir det fika med tårta, och på tårtan står det: Grattis Bo. Rita ger praktikantgeten en bit. När Boöte åker hem ser han geten genom bussfönstret och undrar vem hon är och var hon bor. Hemma skriver han till Lova och berättar att han har tänkt på henne varje dag. Till slut svarar hon att hon kommer att vara på Nattugglan.
På onsdagen går dagarna lite fortare, eftersom han har något att se fram emot på kvällen. Allt lutar mot kvällen och Lova. När han kommer till jobbet sitter praktikantgeten på en stol bredvid hans, och han vet fortfarande inte vad hon heter. Efter lunch har hon fixat ett skript som inte har fungerat på ett och ett halvt år, och plötsligt börjar det köra. Det här håller vi mellan oss, mumlar han.
Han kommer till Nattugglan redan 20:35, beställer en kaffe och sätter sig vid samma bord som sist. Sen kommer Lova, beställer en kaffe hon också och sätter sig. Hon berättar att hon har varit arg på honom i tre dagar. Han berättar att han har fått en praktikantget, och att han inte vet vad hon heter. Han berättar om sin plats. Lova berättar att han ska till företaget som han jobbar på, men han säger att han inte jobbar där.
Det kommer ett kapitel fem om Boöte, jag vet inte när.
Sov Gott Somna.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
En riktig karl
Välkommen till en timme där jag är lite hes. Det kanske inte hörs, men det känns som att jag har ett ettans sandpapper över rösten. Jag klarar inte av att lyssna på gamla avsnitt av Somna med Henrik, för där …
Notas del episodio
Välkommen till en timme där jag är lite hes. Det kanske inte hörs, men det känns som att jag har ett ettans sandpapper över rösten. Jag klarar inte av att lyssna på gamla avsnitt av Somna med Henrik, för där låter jag så ung att det är helt galet. Hur mår du? Hur mår du på riktigt, Somna? Det där du gjorde idag och kände att du var dålig på? Jag tycker att det är helt perfekt. Att vara dålig på något betyder ju att du inte är färdig, och ingenting börjar färdigt. Ändå belönar vi hela tiden illusionen av att kunna allt och aldrig tveka.
Jag hjälpte min lillasyster Erika att flytta, tillsammans med en av mina bröder och ett ex till henne. Jag lyfte klantigt, min bror sa att jag måste ta tag på ett annat ställe, och jag kände en våg av förnedring. Han är tolv år yngre än jag, men i min inre värld är han fortfarande en liten pojke. Hjärnan började genast dikta upp argument för varför jag hade rätt, fast det inte spelade någon roll. Det tar mig tillbaka till gubbarna som stod runt en byrå och bestämde sig med ett par korta ord, medan jag fjomsade runt och sa konstiga saker. Det kommer från barndomen, när jag försökte hjälpa pappa med saker. Nu förstår jag att han också brottades med tanken om att vara en riktig karl. Jag har alltid känt mig så dragen till riktiga karlar. Jag vill vara med dem och vara en av dem. Men jag är för spattig, mina känslor är överallt.
En sommar skulle jag bjuda hela teamet på middag i trädgården hos en äldre vän, en varm och älskansvärd man som lever i en fåra, medan jag är som vatten som rinner ut över en sandstrand. Jag gick där och småsjöng om att det kändes som höst i luften, medan jag hela tiden kände att jag var i vägen. Efteråt vågade jag berätta för honom hur jag såg upp till honom, och att jag kände mig fånig och omanlig. Han sa att han inte hade en aning, det märks inte att du mår sådär.
Jag tappar tråden för jag faller tillbaka i tiden. Jag undrar vad vi som övertänker har för funktion. Det måste finnas ett skäl till att evolutionen inte har prioriterat bort oss. Kan det vara vi som har tänkt ut de nya grejerna, skött de abstrakta värdena och gett kulturen vingar? Mitt i allt kände jag mig plötsligt som på en scen och höll nästan på att slänga mig över mixerbordet för att stänga av inspelningen.
Jag vill att du lägger ut din tankeverksamhet på entreprenad hos mig en stund, som att du lägger ifrån dig dina känslor på en hylla. Du har en tung resväska, du slänger upp den på hyllan som är gjord för just den sortens väska, och så länge du reser ligger den där och håller sig i schack. Livet är ett varuhus, och du går där med en tom vagn framför dig. Vid bananhyllan kommer en känsla krypande, klättrar upp på din rygg och klamrar sig fast. Den viskar i ditt öra: tänk om. Sedan kommer ett scenario som hugger som en dolk i bröstet. Då kan du vänligt men bestämt ta tag i känslan och lägga ner den i vagnen. Hade jag haft en sådan vagn när jag bar stolar över min väns gårdsplan hade jag kunnat se gården, och njuta av att gå där med honom och äta lunch efteråt.
Jag är glad att min vän vågade låta mig vara som jag var. Det hade inte behövt bli så, om det hade varit en man som jag upplevde som väsensskild från mig. Som min farfar, som jag bara träffade två gånger. Han sa att han inte tyckte om barn. Han skrev dagbok från 1922 till 1987, mest om väder, bilar och kvinnor, men också om ensamheten. Jag undrar om han var som jag, en som inte kunde stanna i tanken och därför aldrig stannade i sitt liv. Vad har jag ärvt av honom, och vad av pappa?
Sov gott nu Somna.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Till Häst
Jag sitter i äventyrsvargen med händerna knäppta i knät och högra benet över det vänstra, i det närmaste ett enda rakt streck i fåtöljen. Det finns inget som sticker ut. Häromdagen såg jag mig själv i …
Notas del episodio
Jag sitter i äventyrsvargen med händerna knäppta i knät och högra benet över det vänstra, i det närmaste ett enda rakt streck i fåtöljen. Det finns inget som sticker ut. Häromdagen såg jag mig själv i tunnelbanefönstret och jag såg så liten ut. Jag har lärt mig att gilla att vara minst, en liten gestalt varur det kommer stora saker. Det späddes på under scenskolan, när jag gjorde en föreställning och någon sa det om mig. Men med åren har självbilden nyanserats och jag har fått inse att jag inte är någon pyssling. Nu har jag vant mig vid att vara en normalstor människa, och då gör det ändå ont när jag plötsligt ser så liten ut igen.
Jag är inte ensam här i äventyrsvargen. Det sitter en elvaårig Hanna Zetterberg här, inte den faktiska utan bilden av henne på omslaget till Tage Danielssons bok När Ronja Rövardotter blev film. Det finns även en dalahäst här inne, med ett öga på vardera sidan av huvudet. Då måste jag tänka till. Var sitter egentligen en hästs ögon? Jag har sett tusentals hästar, men aldrig stannat upp och reflekterat. Jag har aldrig levt med en häst. Tänk en häst med ögonen framme i pannan, det hade varit ett jättekonstigt djur, och man hade nog känt både stress och rädsla inför det.
Jag tar med dig till en sommar när jag var ung. Jag hade sommarlov från scenskolan, var i en djup kris och tyckte att jag var värdelös som skådis. Min bästis Marcus bjöd upp mig till TV Åre, där vi gjorde lokal-tv för turister. Ett av reportagen var en ridtur med islandshästar upp i fjällen, och för att få vara med påstod jag att jag kunde rida. Jag ljög. Därför ska jag berätta en historia där jag någon gång ljuger, och ditt uppdrag, Somna, är att höra var det går över från sanning till saga.
Vi åkte i en jeep till en gård, jag, Anna och Marcus. De frågade om jag sadlat en häst någon gång. Då var jag ärlig och sa nej, men sen ljög jag och sa att jag hade ridit mycket. Jag förstår inte hur jag vågade. Kanske var det lite prestige. Hästarna var redan sadlade när vi kom och tanken var att vi skulle upp i bergen. Det var små islandshästar, och med oss hade vi en guide. Jag hade ett stort tungt kamerastativ på ryggen med ett balsnöre som skar in i bröstet. Jag var rädd att jag skulle behöva vara tydlig och lite taskig mot hästen, men det var inget problem, för den visste precis vad den skulle göra. Det var som i en barndomsfantasi. Jag började känna mig cool på hästen, på samma sätt som när jag var ny i Stockholm och åkte tunnelbana. Vi kom upp på berget där vi skulle pausa och filma en intervju med guiden. Vi gjorde upp eld och drack kaffe ur termosar, och det kändes som i Ronja Rövardotter. Det blev mörkt och vi slog upp tälten. Jag och Marcus delade tält. Det var mysigt, men jag sover aldrig riktigt bra. Hästarna hade stått och betat under natten.
Dagen efter var jag den som kom upp sist. Vi red vidare mot en ännu högre topp, och plötsligt hördes det i skogen hur det knakade. Guiden tecknade åt Marcus att ta fram kameran. Ut ur skogen kom en älgko med tre kalvar, så nära att vi kände doften. Älgen tittade på oss och alla stod helt stilla. Jag hann inte bli rädd. Sen vände hon in i skogen igen, och då såg jag att vår guide grät. Vi grät lite tillsammans medan Marcus filmade. Vi red i flera timmar, utan några stigar, och jag förstår fortfarande inte hur guiden hittade. Till slut kom vi fram till toppen, och där hade guiden en överraskning, en kollega. Det var Evert Ljusberg, president i Jämtland vid den tiden. Han hade gjort upp en eld och berättade sagor och skrönor för oss, och vi filmade allt. Jag intervjuade honom och insåg hur dålig jag är på att intervjua folk, för jag började tänka på andra saker medan han pratade. När mörkret kom åkte Evert hem. Guiden tog fram ett munspel, och sen kom knotten. Tältduken blev en trygghet. Vi sov djupt och gott.
God natt och sov så gott.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Vän av Ordning
Det är en lite plågad Henrik som pratar med dig just nu. Jag har nackspärr, det händer ibland. Vilken sida av nacken det gäller tänker jag hålla hemligt. Av alla tusentals saker jag berättar i den här podden …
Notas del episodio
Det är en lite plågad Henrik som pratar med dig just nu. Jag har nackspärr, det händer ibland. Vilken sida av nacken det gäller tänker jag hålla hemligt. Av alla tusentals saker jag berättar i den här podden väljer jag att behålla just det. Det började när jag var tonåring. När klockan ringde skulle jag vrida mig om för att stänga av den. Jag fick gå runt i en ful polotröja en hel vecka för att hålla nacken varm, och jag minns att mitt huvud satt snett. Nästa gång var jag vuxen och på turné med min bror och ett band. Aningen toxinerad försökte jag limbogå under ett räcke för att hinna med spårvagnen. Sedan dess har nackspärren kommit tillbaka med tätare och tätare intervaller. Numera räcker det att jag andas in lite för häftigt för att den ska komma.
Idag ska jag intervjua Vän av Ordning. Det är den som skriver arga lappar i tvättstugor och hissar. Igår väcktes jag och min dotter av borrande klockan 09:10 en söndagsmorgon, och i hissen satt en prydligt handskriven lapp om hänsyn. Jag höll med i sak, men jag skulle aldrig skriva och sätta upp en sådan lapp. Jag skulle bara bli argare av att se den hänga där. Efter någon timme var lappen borta. Det är inte värt det för mig att hålla igång konflikter, det ger mig ångest. När jag hyrde lägenhet inne på Södermalm fick jag lokaltidningen varje helg. En gång för många år sedan la jag min tidning i grannens brevlåda, så att han fick två. Efter en stund började ångesten växa, för tänk om grannen förstod att det var jag. Veckan efter låg det två tidningar i min egen brevlåda, och då blev jag ännu räddare. Det är inte praktiskt möjligt att agera på varje sak som irriterar en. Det är väldigt få som ligger på sin dödsbädd och är arga på den som borrade klockan 09:10 en söndagsmorgon.
Jag bjuder in Vän av Ordning. Han är överraskande kort och liknar lite Lilla My. Han står med armarna i sidorna och har samma klänning som hon, och håret är uppsatt i en knut rakt upp på huvudet. Får jag bara säga en sak om Lilla My? Jag tycker så mycket om henne, och hon fick mig att förstå att en huvudperson inte måste vara fullt sympatisk. Vän av Ordning säger att han är ordningens vän, och att det automatiskt gör honom till oordningens ovän. Han har alltid varit rädd för kaos. Egentligen är allt kaos, och det finns ingen ordning i verklig betydelse, bara små bubblor av ordningsillusioner. Det han vill är inget mindre än att ändra på universums lagar, och han har valt att börja i roten, med termodynamiken själv. Allt strävar mot oordning, och Vän av Ordning tycker att det är mer effektivt att angripa det direkt. Till slut kommer han fram till att det är omöjligt att ändra på faktumet att allting strävar mot oordning.
Efter det följer en sorgeperiod, där Vän av Ordning oestetiskt sörjer att världen inte går att styra och att barnets illusion om att allt går att påverka är borta. Nu har sorgen glesnat som en skog som blir en äng. Han hoppas att han hinner växa där, bli bättre på att vänta in saker och ha mer mod med sig när nästa skog kommer. Kaos och ordning. Allting är ordning eller allting är kaos beroende på hur man ser det. En äng är också en skog, bara man är liten nog. Nästa gång du ser en lapp i tvättstugan eller hissen är det en Vän av Ordning som skrivit den, en av dem som vågar stå för det vi alla är: sönderfallande sandslott som kämpar för att hålla balansen mellan ordning och oordning. Sånna ska vi ta hand om.
Godnatt.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Gruvgrävlingen
Välkommen ner i mörkret med mig. Du behöver inte lyssna, utan du kan bara trycka på play och följa mina tankar i den mån du tycker det är givande.Idag ska jag bjuda in en grävling som jobbar i gruvan. Han heter …
Notas del episodio
Välkommen ner i mörkret med mig. Du behöver inte lyssna, utan du kan bara trycka på play och följa mina tankar i den mån du tycker det är givande.
Idag ska jag bjuda in en grävling som jobbar i gruvan. Han heter Peder Higgsfeldt och tycker att jag är löjlig. Jag har aldrig haft en gäst som attackerat mig så tidigt. Peder är här för att stoppa mig, eftersom jag är som ett framrusande tåg utan bromsspak. Han påminner mig om att allt när som helst kan ta slut. Varför sitter det en grävling som jobbar i gruvan i Äventyrsvagnen och läxar upp mig?
Peder jobbar som benbrytare i en benbrytargruva. Man kan bryta vad som helst i en gruva. Man kan bryta löften, bryta upp förhållanden, bryta med sina föräldrar, bryta bröd och bryta boråsbaserade bassister. I den här gruvan bryter de ben, men inte sina egna. Det är ben från forntida varelser, som sedan säljs vidare till samlare.
En gång spelade jag pjäsen Väderflickans milda makt, med en regissör som jagade äkthet. Efter en föreställning för testpublik ställde sig en man i tjugoårsåldern framför mig. Han tyckte att jag hade kalla ögon och en kall röst och frågade hur jag vågade stå där. Han ville inte gå därifrån och vek aldrig med blicken. Jag försökte rannsaka mig själv och kom på Salve, där någon ringde in finklädd och vi sa “åh vad kul” fast det var en begravning. Jag kom också på den gången vi gick ut i direktsändning utan att veta om det och sprang runt och gjorde grimaser i bild.
Peder sitter på en stol i Äventyrsvagnen som egentligen inte finns. Den står där mitt lilla sideboard står, med dalahästen, datorn och en brödkavel. På brödkaveln står det “För husfriden”. Den är en av de få sakerna jag tog med mig från mormor och morfar, och den hängde i finrummet där vi bara fick vara när det var fest. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den, men den är ett minne för mig. Mormor dog 2003 och morfar dog 2023. Han gick vidare med en ny kvinna, men ligger ändå i graven med sin första hustru, under en sten där det står att de möts igen. Det får mig att fundera på vad den sanna kärleken är. Det här är inte färdiga tankar, men om det bara finns en enda stor kärlek, Somna, då vill jag inte vara med. Det är en outhärdlig tanke.
Peder tycker faktiskt lite synd om mig nu. Han vet att jag stod och grät vid mormor och morfars gravsten, och han tycker att jag tjatar om att jag gråter hela tiden. Det är som det är. Jag stod i alla fall där framför graven och pratade med dem. Jag blev fem år, berättade om mitt liv och mina känslor, och när jag hörde min egen röst hörde jag hur dalmålet kom tillbaka som när jag var liten. Jag stod kvar länge i regnet, och sedan gick jag snyftande tillbaka till bilen.
Peder avbryter och påminner mig om att han är här för att kritisera mig. Jag påpekar att han inte har gett mig någon konstruktiv kritik. Då hoppar gruvgrävlingen på mig och tar strypgrepp, och jag puttar tillbaka honom. Han berättar mer om livet i gruvan. Jag säger att han är löjlig, och då attackerar han igen. Han hugger, river, biter och sliter. Till slut har Peder tröttnat och vänder sig till dig, Somna, och undrar om det verkligen finns plats för Henrik Ståhl. Sedan avslutar han avsnittet åt mig och bär ut mig ur studion.
Godnatt.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Byta åsikt
Nu öppnar jag dörren. Jag har pyntat här inne och gjort fint, som när man var liten och det var jul. Jag minns att mamma var väldigt anfäktad veckan före jul. Allt skulle göras med egna medel och bli perfekt …
Notas del episodio
Nu öppnar jag dörren. Jag har pyntat här inne och gjort fint, som när man var liten och det var jul. Jag minns att mamma var väldigt anfäktad veckan före jul. Allt skulle göras med egna medel och bli perfekt. Det är synd att jag inte tycker om julen längre. Den har dött för mig. Jag har ändrat åsikt, och det får man göra.
Det lärde jag mig av min klasskamrat Melika på scenskolan. Hon sa att man får tycka en sak och sedan ändra sig, utan att det är något fel. Det är som att vi tror att den som byter åsikt är svag. Varför ska vi tycka samma sak hela livet?
Förr blev jag ofta inbjuden till debattprogram om mobbning och barnkultur, och jag tackade alltid nej. Jag har aldrig förstått värdet av tv-sända konflikter. Det är som att direktsända ett sår. Det ingår ju inte i konceptet att man ska komma fram till något. Jag skulle vilja se ett debattprogram där någon säger: “Där har du faktiskt en poäng, det har jag aldrig tänkt på.”
Så nu tänker jag räkna upp några saker jag har bytt åsikt om. Den första är vad framgång är. När jag var yngre trodde jag att den som var ständigt upptagen var framgångsrik, och jag strävade efter ett fullbokat liv. Idag tycker jag att det är ganska sorgligt. Att vara fri är framgång om något. Jag har också bytt åsikt om religion. Jag är uppvuxen i katolska kyrkan, och det var exotiskt. Jag växte upp med bilden av att det blir som det blir, att det blir vad Gud vill. Jag känner mig fråntagen något när man lägger allt i hans händer. Som barn var jag troende, mest för att jag inte riktigt vågade vara något annat. Kyrkan som plats har jag däremot inte lämnat. Jag känner mig fortfarande väldigt hemma där. Det gäller känslor också. När man gjuter sina åsikter i sten blir de farliga, och det blir känslor också. Förr stannade jag ofta upp med frågan: tänk om det inte är sant det jag känner? Idag tänker jag att en känsla är vad den är. Jag har bytt åsikt om män, andra män. Jag har aldrig känt mig som en del av någon manlig gemenskap, och som ung föraktade jag män som tuppades i grupp. Idag tycker jag att det är viktigt att prata om vad manlighet är. Jag har också ändrat mig om att läsa vad som skrivs om mig på internet, till exempel på Flashback. Det behöver jag inte längre.
Och nyligen har jag bytt åsikt om universum. Det är något jag är mitt inne i, och det är smärtsamt. Jag har alltid trott att det finns en given händelseutveckling, att allt som har hänt är menat. Nu håller jag på att skala av mig den tron. Jag har ingen kontroll, och det finns ingen given händelseutveckling. Det är som att bli avsläppt naken på en parkeringsplats en tidig, regnig morgon. Höstlöven blåser över asfalten, och tunga kråkor kämpar sig upp från cykelställen med några kraftiga vingslag. Bilen som släppte av mig har åkt vidare, och det gör ont att tänka på den. Jag vet inte vart jag ska gå, så jag börjar sätta fötterna mot skogsbrynet, där det kanske finns mossa att krypa ihop på.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Anna Korp
Hej och välkommen till Somna med Henrik, mitt lilla bidrag till den strida ström av innehåll som världen är full av. Jag tänkte på det här om dagen, undrar om det finns någon motsvarighet i mänsklighetens …
Notas del episodio
Hej och välkommen till Somna med Henrik, mitt lilla bidrag till den strida ström av innehåll som världen är full av. Jag tänkte på det här om dagen, undrar om det finns någon motsvarighet i mänsklighetens historia? Jag lovade mig själv att inte prata om det, men jag fick ett minne från när jag var liten och satt i en fåtölj och inte hade något för mig. Det var tyst. Det är som att slå ner en förankringspunkt i sin egen samtid och bottna känslomässigt. Men det som slog mig var: jäklar vad jag har sprungit sedan jag blev vuxen.
Idag ska jag berätta historien om Anna Korp. Igår var vi några stycken ute i skogen och tittade upp mot himlavalvet, för vi hörde en korp. Korpar är respektingivande. De är kloka. Den där blåskimrande svärtan man hittar hos en vuxen korp är magisk. Därför vill jag berätta om Anna Korp, jag vet inte varför än.
Klockan är tjugo över fem på eftermiddagen och Anna Korp står i hallen med jackan på. Hon har precis kommit hem. Bussen släppte av henne vid Konsum och hon gick uppför backen. Nu står hon på hallmattan med väskan över axeln. I köket brummar kylskåpet. Vanligtvis sätter hon sig på golvet i hallen med ryggen mot skohyllan, jackan på och väskan i knät. Där kan hon sitta i mörkret, med bara ljuset från trapphuset, i ungefär fyrtio minuter, ibland längre. Idag gör hon något annat, hon vet inte varför. Hon tittar på Mikaels skor som hon så länge tänkt slänga. Sedan öppnar hon dörren, går ut och smäller igen den utan att låsa.
Något är på väg att hända nu, något som avgör allt. Hon går förbi Konsum, macken, tandläkaren och konditoriet. Hon säger högt att hon har så tråkigt. Anna är 38 år och flyttar saker från ett Excelark till ett annat. Lastbil nummer 14, med den ständigt besserwissriga Torbjörn Fälldin bakom ratten, åker förbi. Hon låtsas inte se. Telefonen har bara 11 procent. Hon tänker på Mikael. Han hämtade sina saker i mars. Kartongerna stod i hallen i två veckor innan han kom, och det var sista gången de sågs. Hon har inte gråtit. Hon kommer fram till en grönmålad busskur med plåttak, där någon har ristat in Jens plus Elinor och en annan har skrivit NEJ bredvid. Hon sätter sig på bänken och tittar ut. Vägen är tom åt alla håll. Så knastrar det i gräset bakom kuren, och något kommer in. Där står en räv med huvudet på sned och svansen tungt mot marken. Räven kommer in i busskuren. Det borde den inte göra, och det vet Anna. Räven talar med Annas röst, och det är något med den som är väldigt bekant. Räven är Anna. Tur att de är två och att det inte behövs annat än att vänta. Anna hör sin egen andning och räven andas i samma takt. När Anna förstår att räven är hon, börjar hon gråta. Sedan går de tillsammans längs vägen.
Jag får aldrig riktigt sagan att flyga och jag har somnat två gånger medan jag pratade. Jag hoppas att du sover nu, kära Somna. Nästa vecka är det dags igen. Godnatt.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Golden Dubai Chocolate Labubu
Hej Somna. Välkommen hit till denna utopi, detta låtsasuniversum. Förr om åren spelade jag ett tv-spel som hette Resident Evil. Det var så otäckt att jag ibland la ifrån mig kontrollen. Men ibland kom man in i …
Notas del episodio
Hej Somna. Välkommen hit till denna utopi, detta låtsasuniversum. Förr om åren spelade jag ett tv-spel som hette Resident Evil. Det var så otäckt att jag ibland la ifrån mig kontrollen. Men ibland kom man in i ett rum med en skrivmaskin där det spelades lite ledsen musik, och då visste man att här var man säker. Här kunde man spara spelet.
I det här avsnittet har jag ett uppdrag. Min dotter Harriet har gett mig en titel. Människor som jobbat nära podden i många år säger att jag måste fånga generation Z. Det finns några av er som lyssnar, men ni är inte så många. Jag får höra att jag ska nå er genom TikTok, och det försöker jag. Eller att jag ska ta in gäster som Anis Don Demina. Det hade säkert gett massor av nya lyssnare, men de hade bara lyssnat på ett avsnitt. Jag tror inte att tusen nya lyssnare på ett avsnitt skulle lösa något långsiktigt för mig. Därför har Harriet gett mig en titel till avsnittet: Golden Dubai Chocolate Labubu. Jag ska säga Golden Dubai Chocolate Labubu flera gånger för att nå målgruppen.
Harriet har också gett mig en lista med massor av ord, och jag ska försöka förklara dem ett i taget. Strawberry Matcha, Korean Skincare, Zara Larsson, polka dot. Dubai-choklad har tahini i sig, tror jag, och är grön inuti. Labubu är ett litet monster, och det finns sådana som är gjorda av 24 karats guld. Man köper en och vet inte vilken man har köpt. Tidigare fanns något liknande som hette L.O.L. Surprise. Det får mig att minnas hur det var när jag själv var liten och önskade mig saker, och fick höra: “Tror du att jag är gjord av pengar?” Jag har alltid köpt allt Harriet har pekat på, jag har aldrig kunnat säga nej till henne. Nu har hon blivit någon som själv säger nej till mig när jag erbjuder henne saker eller möjligheter. Jag minns också när vi köpte en L.O.L. Surprise. Hon blev så glad, och när vi kom hem och öppnade den var det en figur hon redan hade. Då blev hon ledsen.
Sen har vi koreansk hudvård. Det är faktiskt något jag är lite intresserad av, helst ansiktsmasker. Det kanske har med någon ålderskris att göra. Det är snigelslem, risvatten och serum. Jag tror att jag tycker om det för att det var något Harriet och jag kunde göra tillsammans när hon var yngre. Sen kommer Strawberry Matcha och Birthday Cake Flavour med 20 gram protein och inget tillsatt socker. Det skrämmer mig, den där proteinhetsen och att allt ska vara utan socker. Det är som att maten har fått ta för stor plats, och precis som med sömnen ska vi maxa allt hela tiden. Då förfaller ju njutningen med att leva. Så kommer Zara Larssons Midnight Sun. Jag förstår inte varför den har blivit populär nu, albumet är ju ett år gammalt. Men jag måste säga att det är en låt som fastnar, alla kan den.
Sen har vi crumble cookies. Det är också mat, men det är nya smaker hela tiden och folk recenserar dem. Jag vet inte så mycket mer om det. Polka dot har blivit stort igen, trots att det är något urgammalt. Det var ju mormors klänningar, och nu är det framtiden. Turkos och korall är modefärgerna nu, precis som på 80-talet, och hörlurar med sladd är också inne igen.
Till slut har vi maxing. Whimsy, swag, hobby, aura, life och fiber. Alla möjliga sorters maxing. Det är maxing som stör mig mest, jag förstår inte vad det positiva med det är. Och sleep maxing, Somna? Jag tror inte att man ska betygsätta sömn. Det viktiga är att man gör den.
Sov gott, Somna.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Hubertus Hittar ett hus
Jag måste släcka ljuset här inne, och det kan jag göra med en app på min telefon. Lager på lager på lager läggs i mitt huvud. Hela min tv-karriär började med Salve. Jag gick scenskolan när jag fick rollen. När …
Notas del episodio
Jag måste släcka ljuset här inne, och det kan jag göra med en app på min telefon. Lager på lager på lager läggs i mitt huvud. Hela min tv-karriär började med Salve. Jag gick scenskolan när jag fick rollen. När jag hade gjort bort mig i direktsändning och skämdes sa Anna Rydgren, som spelade Katarina: släpp och gå vidare. Jag var ganska gammal när jag första gången kom på att ingen vet vad jag tänker.
Ibland känner jag mig tom innan jag börjar, men om jag ger det tid öppnas det en lucka i rumtiden framför mig, och där ligger något färdigpaketerat och klart. Det är skillnad på att hitta på något på ytan och när det känns sant på riktigt. När Harriet var bebis föddes en känsla av generationer och släktled. Jag tycker att släktträd är spännande. Det är som en byggnadsställning, en struktur där människoöden vilar, och tanken att ett släktdrag kan vandra genom århundradena. Jag vet att det inte riktigt är så, men det känns som att min förfader Hubertus Puderpungs släktlinje går rakt ner till mig. När jag pratade med ChatGPT om min släkt, och om att jag är släkt med Vasaätten i rakt nedstigande led, tänkte jag på att många av männen där mådde dokumenterat dåligt. Undrar om det kan förklara varför så många i min egen släkt har lidit av psykisk ohälsa. Då sa ChatGPT ganska bryskt att praktiskt taget alla svenskar delar något med dem. Häromdagen satt jag på Odenplan utanför Gustav Vasas kyrka och tänkte på generationer, och på att den här platsen inte är evig. Jag försökte tänka mig århundraden tillbaka med hjälp av en språkmodell.
Hubertus Puderpungs urfader var Alfhardt Puderpung, som tog namnet av uppenbara orsaker. Vi behöver inte gå in närmare på det. När jag och en kompis var i London 1992 sa han att han kunde London som sin egen ficka, men det visade sig att han bara hittade på. Hubertus Puderpung är gårdfarihandlare på 1700-talet. Han går från gård till gård med kannor, tenn, skedar och koppardon. Han bär sina tennstop med lock i ett pannband, ett vid varje öra, så han skramlar för varje steg. Det skrämmer bort giftiga sälar, armodsormar och förlupna munkar.
Hubertus kommer till en gård som idag skulle kallas fäbod. Förr i tiden, när man släppte ut djuren på grönbete en bra bit från byn, var vallflickan eller vallpojken borta i flera månader från sin familj och hade koll på djuren. Vilken utsatt och ensam känsla det måste ha varit, helt själv med tretton fjällkor. På kvällarna blir det mörkt, och då blir det mörkt på riktigt. Jag tänker också på Ingemar Ingemarsson, som bygger en såg vid forsen, flera mil ut i skogen, och bor i en koja hela sommaren medan det då och då kommer någon med ny mat.
En gång kommer Hubertus till en gård där ingen öppnar när han knackar. Han är så kissnödig att han testar att öppna dörren, men han är också så blyg att han inte kan kissa i skogen. Dörren är reglad inifrån, och ur mörkret hörs en grälsjuk, ihålig röst som skriker att han ska försvinna. Hubertus svarar att han kan erbjuda ett riktigt kraftfullt famntag. Dörren öppnas, Hubertus rusar in och kropparna famnar varandra. Han stannar i flera år, men får aldrig se vem han bor med. Han hör bara rösten, som säger att den är blyg, och Hubertus blir kär. Han glömmer bort att han behöver kissa i flera år. När han en dag kommer på det öppnar han ytterdörren för att gå på dass. Ljuset faller in som en kniv, och då ser han att det är Alfhardt Puderpung, hans urgamla förfader, med ett radioansikte efter att ha levt i beckmörker. Den som vill bli 300 eller 400 år måste leva i kyla och mörker, precis som grönlandsvalarna. “Titta inte på mig”, väser Alfhardt, och sedan blir han till damm och skingras för vinden. Hubertus sörjer i exakt 25 sekunder.
Hubertus får aldrig några barn, och släkten dör ut. Huset de bodde i ligger där Gustav Vasas kyrka står i dag, vid Odenplan.
Sov gott, Somna.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Murt & Mortdjur
Det är alldeles upplyst här inne hos mig i Äventyrsvargen, lampan är på max och en dammsugare står framför mina fötter. En gång om året släpper eken utanför loss sina invånare, små genomskinliga ekflugor som …
Notas del episodio
Det är alldeles upplyst här inne hos mig i Äventyrsvargen, lampan är på max och en dammsugare står framför mina fötter. En gång om året släpper eken utanför loss sina invånare, små genomskinliga ekflugor som flyger rakt hit för att det är varmt och skyddat, och för att de tycker att här är ju ingen. Jag brukar låta dem vara, men jag glömmer att de också vill ta över hela världen. Om vi gav flugorna en chans skulle de ta över den. Idag försökte jag få ut dem och öppnade dörren, men de ville inte flyga ut. Jag blev tvungen att dammsuga upp dem, eftersom jag inte kan spela in podden med flugor på micken och ett svagt pipande i bakgrunden. Det känns fel i magen. Jag tänkte ta dammsugarpåsen och öppna den i skogen, så att alla varelser däri får en chans att flyga ut. Det ska jag göra när jag är klar här.
Jag har nästan aldrig intervjuat stora djur i Somna med Henrik. Det här avsnittet är tillägnat det största djuret som finns, Murt och Mort. Det finns faktiskt här i Sverige. Det är 275 meter i mankhöjd, har ett mulomfång på 11 meter och bogar som mäter flera kilometer. Det har skägg på huvudet, alltså hår, ett huvudskägg. Anledningen till att det heter två ord är att djuret är uppspänt mellan två benstommar, var och en med sina egna muskler och sin egen hjärna. Det finns fler djur som består av flera djur.
När jag var yngre och rädd för att dö sökte jag tröst i en framtid där man laddar upp sitt medvetande i en dator. Men är det verkligen jag då? Idag känner jag mig hemma i mina biologiska fakta, i att jag är en kropp som ska göra den här resan. Jag har svårt för folk som säger att de inte skulle vilja leva för evigt, för att det skulle bli tråkigt eller för att man skulle ligga sjuk i 200 år. Jag tycker att det är dåliga argument. Då har jag lärt mig att fråga: hur länge vill du leva då? Du behöver inte vänta dig en massa saker av livet.
Men avsnittet skulle ju handla om Murt och Mort. På dinosauriernas tid fanns flera liknande djur, som Kurt och Kurt, av samma typ. De flesta tvåkroppsdjuren dog när de slet sig själva itu. Jag har sett en film där en pappa blir så fruktansvärt arg att han försöker slita sitt eget ansikte i stycken genom att bända upp käken med händerna. Det enda tvåkroppsdjuret som finns kvar idag är Murt och Mort. Det var forskaren Karen McGruger som upptäckte dem. Hon förstod aldrig vad skuggan var för något och skämdes för att fråga, så hon höll koll på var den fanns, ungefär som man gör med en geting i rummet. Och när man alltid tittar efter det som följer en ser man plötsligt sådant som ingen annan ser, till exempel ett djur på 275 meter.
Murt och Mort är väldigt avundsjuka på människors sängvanor. Det finns väldigt få sovplatser som passar ett så stort djur. Visste du att de också äter upp växtvärk? Det är inte ofta någon tackar dem för det, eftersom så få vet att de finns. Man vaknar och de står där utanför fönstret och idisslar knark eller bark. Ett av dem står utanför Äventyrsvargen just nu.
Det finns mycket man ska akta sig för i livet: arga vargar, lejon, Pandora, vänskap, flyende nymfer i farkoster och klander från Alexander. Nu gick Murt och Mort, det ska vidare förstås.
Sov gott Somna.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Du ser ut som en ponny
Hej Somna. Visste du att Somna med Henrik inte har en enda lyssning på Mars eller på månen? Det var en gång jag ville köpa en stjärna och döpa den efter en person, men så insåg jag att man egentligen inte kan …
Notas del episodio
Hej Somna. Visste du att Somna med Henrik inte har en enda lyssning på Mars eller på månen? Det var en gång jag ville köpa en stjärna och döpa den efter en person, men så insåg jag att man egentligen inte kan köpa en stjärna. Istället blev jag fascinerad av att skicka saker ut i rymden. Jag printade ut en bild på Elon Musks Tesla och satte upp den på väggen, från den tid då han fortfarande bara var vulgär och inte galen. Man kan faktiskt skicka meddelanden ut i rymden med laserljus. Det är fåfängt att tänka att det skulle förändra något, eller att någon ens skulle läsa det. Men jag tycker det är vackert ändå. Vem vet, en dag kanske någon läser det.
Minns du faster Asta, min karaktär i Bolibompa som låste in sin brorson i gästrummet för att själv få vara med i tv? När jag var ny på SVT i början av 2000-talet var jag helt starstruck av själva miljön, de enorma studiokorridorerna där Wille och Valle och Victor är inspelade och som fortfarande ser likadana ut. Där träffade jag de gamla rävarna som hade underhållit mig som liten.
Det finns en låt som heter You don't know me, och den är en berättelse om kejsaren av Hummingbird. Han är så vacker att han inte står ut. Varje morgon tittar han sig i spegeln och tänker usch vad fin jag är, och han drömmer om att bli ful. Finns det något fulare än en ponny som försöker lätta på trycket? Kejsaren beställer en sång som kan ta ifrån honom skönheten, om så bara för en sekund. Men eftersom det är livsfarligt att förolämpa en kejsare blir alla sånger bara varianter på hyllningar och rätt snälla förolämpningar. Tusen man som skrivit men inte vågat gå hela vägen får sätta livet till. Så kommer en kvinna som heter Debakel, som är fattig och behöver pengarna, och som tidigare bara skrivit en låt. Det är hon som skriver You don't know me.
I inspelningen av Nationalteaterns Kåldolmar och Kalsipper, om Folke och Agamemnon, får man höra om motstånd, kommunister och hur medborgarkroppen bär överklassen. De jobbar i en guldgruva tillsammans med en blek häst, som hörs i bakgrunden på skivan. Den inspelningen betydde mycket för mig. Jag tänker på att Wille och Valle och Victor också handlar om att industrin bygger på människors hårda slit. Det pratas inte så mycket om längre. De viktigaste jobben idag är de som betalar minst. Varför är det så?
Jag tänker också på hur ensamt det måste ha varit att vara kejsare förr. Kejsaren sitter isolerad och hålls avskild från andra, eftersom han är helig. Som att sitta i en gyllene bur där en berättelse håller dig fången. Kejsaren kände inte låtskrivaren som skrev You don't know me, och blev först arg. Sen fastnade låten i hans huvud, och Debakel fick pengarna. Det hela slutade med att de bytte liv.
Nu håller jag själv på att somna. Godnatt.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Min Stund på Jorden
Somna, har du provat att gå ut med 3D-glasögon på dig? Sådana man får på bio. Besvikelsen när man upptäcker att allting redan är 3D. Att det bara är precis som vanligt, fast lite mörkare.Innan jag skulle spela …
Notas del episodio
Somna, har du provat att gå ut med 3D-glasögon på dig? Sådana man får på bio. Besvikelsen när man upptäcker att allting redan är 3D. Att det bara är precis som vanligt, fast lite mörkare.
Innan jag skulle spela in tänkte jag köpa en färdigrätt till lunch. Jag hade solglasögon på mig, mina bästa. Jag köpte ett par skitdyra Ray-Ban när jag hade fyrtioårskris, i tron att hela mitt liv skulle förändras. Ibland blir jag förvånad över hur de har hängt med sedan dess. Annars tappar jag ofta bort saker, nycklar, kepsar och förhållanden. När jag gick in på Ica glömde jag att jag hade dem på mig. Jag märkte att jag inte såg någonting, men jag fattade inte varför. En kvinna sprang före mig i kön och jag suckade. När det blev min tur ställde kassörskan min vara precis framför mig, och jag hittade den inte, för jag såg så dåligt med solglasögonen på. Sedan satt jag i bilen och lyssnade på Laleh, Min stund på jorden, och kom på att jag haft dem på mig hela tiden. Då brast det och jag började gråta.
Jag var på kräftskiva i helgen och drack en kopp kaffe på kvällen och tänkte "nu kommer jag inte kunna sova". När jag kom hem la jag mig på kudden och tänkte att då får det vara så. Det var ingen katastrof, och så somnade jag. Vad är det egentligen som gör att vi drömmer? På gymnasiet hade jag en kompis som sa att han kunde styra sina drömmar på beställning. Han tittade på sina händer och insåg att han drömde. Jag blev så avundsjuk, för det ville jag också. Jag försökte och försökte och har aldrig lyckats. Ärligt talat tror jag att han ljög för att vara märkvärdig. Men det ligger något i det där, att man när man somnar går in i något helt skyddslöst. För övrigt vill jag tacka Laleh. Tack för att du finns.
Tänk att musik kan släppa loss så mycket känslor som vi bär på, obearbetade. Det spelar ingen roll om robotarna tar över allt, vi kommer ändå alltid samlas för att spela, sjunga och dansa ihop. Harriet visade mig en TikTok om hur folk levde innan den agrara revolutionen. Många tänker att det var då det gick åt skogen för oss människor, och i klippet skulle de visa hur bra det var innan man hade jobb. En stenåldersmänniska vaknar, sippar kokosdrink och undrar vad hon ska hitta på idag. Vi kom fram till att det var en väldigt tillrättalagd bild. Människan kommer inte från aporna, vi är aporna. Vi och aporna har en gemensam förfader som gick omkring på jorden för ungefär sex miljoner år sedan, och den var ingen schimpans, ingen bonobo och ingen orangutang. Ännu längre tillbaka finns en liten råttliknande varelse med lång nos och svans, som kröp omkring för sjuttio miljoner år sedan, under den tid då oljan vi kör bil på fortfarande var djur och växter och svampar.
Det här är min stund på jorden. Tack Laleh. Tack Somna. Sov gott.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Ängeln i rummet
Hej Somna. Jag ska regissera en opera. Jag tycker det är sorgligt och tråkigt när man gör operan mindre än vad den är. Jag såg en fransk uppsättning av Händels Julius Caesar, där alla bara hade på sig slips och …
Notas del episodio
Hej Somna. Jag ska regissera en opera. Jag tycker det är sorgligt och tråkigt när man gör operan mindre än vad den är. Jag såg en fransk uppsättning av Händels Julius Caesar, där alla bara hade på sig slips och skjorta, som om man klätt kungar i Båstad tennisveckan. När jag gick på scenskolan läste vi parallellt med de som studerade opera, och en tjej där hävdade att opera var finare konst än teater, för "vem fan får gåshud av en monolog?" Det grämer mig att jag inte blev musiker. Jag spelade i sex år som barn, och alla sa att jag var duktig. Redan tidigare fick jag höra att jag sjöng bra, men det har jag låtit förtvina. Jag har köpt instrument man kan använda utan att kunna spela instrument, flöjter jag inte kan spela och en kazoo.
Jag gråter alltid när jag hör Eva Dahlgrens låt Ängeln i rummet. Det finns en sån fin rad: "Här är jag med allt det andra, som gör en människa hel." Det är som att hon säger: jag hoppas du ser det goda och vackra i mig. Ängeln i rummet ligger bakom allt det jag håller på med. Ibland vill jag visa saker för dig, som när jag ville visa saker för mamma och pappa när jag var liten. Det är inte som att jag vill visa upp mig till vilket pris som helst, jag vill visa dig, men det ska vara viktigt för mig. Det som gör en människa hel är en massa olika saker. Alla saker kan man inte gilla, man måste bara acceptera dem. Men det är helheten som gör att ängeln i rummet har något att spela på. Jag tycker så mycket om den låten. Tack Eva Dahlgren för att du skrev den.
Ibland när jag sitter i bilen och kör tänker jag att här sitter jag, ättlingen till en apa som gick sin egen väg, i en bil som drivs av gamla celler av växter och djur. De dog, och nu kör jag min mållösa väg. Cellerna borde man egentligen göra vackra kransar av. Det finns någon vacker, sorglig poesi i det hela. Hur kunde det bli såhär? Allt är så konstigt, och jag har svårt att se någon gudomlig mening med det. Jag lever hellre i ett universum utan rim och reson, där jag själv styr mitt öde i den mån jag kan, än i ett med ett facit som ligger färdigt över allting. Att flyga i tanken är inte farligt.
Ibland känns det som att människor jag jobbar nära aldrig riktigt förstår vad det är jag håller på med. Jag återkommer ofta till den där recensionen med "lite mycket svamp", jag vet att jag tjatar om den. Men jag tror att för vissa känns det hotfullt och otäckt att jag pratar om sånt här. Och det enklaste sättet att göra det ofarligt är att säga att jag är helt obegriplig, att jag bara käkar svamp och pratar gallimatias.
I samband med valet har många skrivit till mig och velat berätta om sin oro. Jag har medvetet undvikit att säga vad jag tycker, men om jag skulle svara skulle jag vilja fråga: vad ska världen med din oro till? Det är inte fel att vara orolig, men oron har inget egenvärde i sig. Om det du är rädd för händer, då löser vi det. Om det inte går att lösa, då går det inte att lösa. Jag tycker inte man ska prata politik i sociala medier. Det är åsiktsmotorer som samlar och sprider det argaste och mest kategoriska, inte en ärlig plats för verklig samhällsförändring. Vår amygdala är byggd för det som är nära i tid, den förstår sig inte på en oro som sträcker sig över år och generationer.
Nu sover du nog. God natt.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Alla mina gäster
Hej Somna, och välkommen till Somna med Henrik. Jag har precis varit ute och gått i skogen, men fick noja över att jag skulle få en parkeringsbot. Det har hänt tidigare, när det var gatusopning. Så jag avbröt …
Notas del episodio
Hej Somna, och välkommen till Somna med Henrik. Jag har precis varit ute och gått i skogen, men fick noja över att jag skulle få en parkeringsbot. Det har hänt tidigare, när det var gatusopning. Så jag avbröt promenaden, för jag var rädd att sopbilen, eller ja, sopbilsföraren, skulle bli arg på mig. När vi var nyinflyttade blev jag nämligen utskälld av en sopbilsförare för att soptunnan var vänd åt fel håll.
Jag såg en rolig sak på Apple Podcaster. Algoritmen tror att jag har riktiga gäster i mina avsnitt. Jag har haft flera hundra fiktiva gäster genom Somna med Henriks historia. Den här veckan gästas jag av Allan Bergvall, Genua Bogott, Palle Palster och Bror Redius.
Välkomna in, alla gäster, till den här otroligt konventionella intervjupodden som bjuder in kända gäster. Allan Bergvall är snut, vilket betyder slow nutrient ugly taxpayer. Han gurglar sig med kokosfett varje kväll för att hålla infektioner och andra människor borta, och ogillar eliten och PK. Genua Bogott är skådespelare och har nyss begått premiär. Palle Palster kör en 90 ton tung lastbil väldigt fort i karusellen Disco Diskus på Gröna Hund, nöjesparken precis intill Gröna Lund.
Harriet vill åka till Versailles, och när hon berättade det fick jag tårar i ögonen, för det är så fint med historieintresse. Jag berättade för henne att det var där de opererade Ludvig XIV för en böld i hans akterkastell. Utan bedövning. Han ska ha sagt "mon dieu". Bror Redius, som är språk- och svordomsexpert, redogör för vad som hade varit mer realistiskt att skrika i den situationen.
Så här sitter jag nu med mina gäster Allan Bergvall, Genua Bogott, Palle Palster och Bror Redius. De har suttit utanför studion och sett alla avsnitt av Dark Matter. Jag ska inte spoila något. Serien bygger på idén om parallella universum, och det är precis sånt jag älskar. Kvantfysiken är väldigt tacksam att måla drama på. Min egen åsikt om serien befinner sig i superposition, jag både älskar och hatar den. Det finns människor jag känner likadant inför. Vi vill så gärna att saker ska vara det ena eller det andra, att en serie är riktigt bra eller riktigt dålig. Men allting är allting.
Gäster: Allan Bergvall, Genua Bogott, Palle Palster och Bror Redius
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Den Stora Heden
Hej Somna. Jag sänkte precis ljuset här i Äventyrsvargen. Jag tycker väldigt mycket om när det mörknar. Ibland på morgnarna när jag var liten och gick upp var vardagsrummet kolsvart. Jag kommer ner tidigt, det …
Notas del episodio
Hej Somna. Jag sänkte precis ljuset här i Äventyrsvargen. Jag tycker väldigt mycket om när det mörknar. Ibland på morgnarna när jag var liten och gick upp var vardagsrummet kolsvart. Jag kommer ner tidigt, det är vinter och mörkt ute, och jag går ner för den knarrande trätrappan. I köket har pappa ställt fram frukost. Inne i vardagsrummet sitter han själv i mörkret med en kopp kaffe och vill vara ifred. Jag återkommer till den bilden, för jag är exakt likadan. Det är något med den där privata stunden med kaffekoppen. Den betyder så mycket, och den är så kort.
Jag minns när vi lekte Tripoderna på gräsmattan. Jag hade tjatat mig till att pappa skulle vara med, och mitt i leken tittade jag på honom och såg att han skrattade. Inte elakt. Han tyckte väl att jag var rolig. Men jag avsåg inte att vara rolig, jag var mitt i leken, och leken dog. Jag skämdes över att jag lekte inför honom. Det finns ett annat minne också. Mamma hade nästan alltid tid, i alla fall när jag var mindre. När jag blev äldre och började få ångest var det inte lika lätt för varken henne eller pappa. Jag var kär i en tjej som hette Therese och bodde granngårds. Hon var mitt stora romantiska intresse under mellanstadiet, och det var nog mycket för att hon bodde nära. En dag ringer det, och det är två av mina klasskamrater som berättar att de är hemma hos Therese. Jag förstod att de ringde för att gnugga det i mitt ansikte. Jag minns än idag förtvivlan över att nu var det de och Therese. Jag grät rakt ut i luften, gick in i mitt rum, la mig i sängen och skrek "nu återstår bara kniven". Och jag minns hur min mor skrattade åt mig, för det blir ju så melodramatiskt. Det är svårt som barn att förstå att vuxna har ett annat perspektiv, och som vuxen är det svårt att komma ihåg att man inte själv har det sanna perspektivet. Det finns inga sanna perspektiv.
När jag bytte skola skulle hela klassen komma hem till mig. Jag hade bestämt mig för att bli populär, och ville att pappa skulle hjälpa mig bygga ett nöjesfält. Jag hade ritat skisser på allt som skulle finnas där. Tjejerna skulle leka med trähästar och killarna skulle kunna leka krig. Jag trodde att pappa skulle bygga det, och satte upp teckningen på köksdörren. Mamma och pappa lyssnar ibland, och jag hoppas att de inte tar illa upp.
Jag har ju bara vuxit upp där jag har vuxit upp. Det har gett mig byggmaterial, något att bygga mig själv med. Just då var det på det sättet det var. Det gjorde det svårt för mig i vissa avseenden, men jag tror också att det räddade livet på mig. Jag är otroligt tacksam över att jag har en barndom.
Och någonting som är angeläget för mig just nu är ju att jag vill äga det här. Jag vill ta hand om det här som händer nu. Jag vill inte låta åren gå och sen så har de gått Godnatt Somna.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Kråkfakta
Hej ska du ha, ska du ha. Jag gör ett undantag idag och pratar dialekt. Förlåt att jag frångår konceptet. Jag vill också göra gällande en liten brasklapp: vill du göra mig glad så laddar du ner Somna med …
Notas del episodio
Hej ska du ha, ska du ha. Jag gör ett undantag idag och pratar dialekt. Förlåt att jag frångår konceptet. Jag vill också göra gällande en liten brasklapp: vill du göra mig glad så laddar du ner Somna med Henriks app. Men det är inget måste, det är lite det som är det fina i den här kråksången.
Kråksång är ju för övrigt inte fint. Är det inte märkligt att naturen har nöjt sig med det där anskrämliga ljudet? Det är knappt ett ljud. Det är skarven mellan andra ljud. Idag ska jag berätta om hur kråkan har fått sitt läte.
Kråkan är en gammal fågel. Den har fått lov att tuffa till sig rejält, och då menar jag inte väder och vind utan det hårda samhällsklimatet. Det är faktiskt svårare att vara fågel nu än det var förr. Och förr hade fågeln inget ljud alls. Det är något som fascinerar mig med tysta djur och tysta människor. Jag har alltid önskat mig en personlighet som lyssnar, men blir istället den som babblar och svarar på sina egna frågor. Jag tänker på en fika jag tog för många år sedan med en kollega som var så tyst att jag blev som en motor på allt högre varv.
Förr var kråkorna omtyckta och hade inga naturliga fiender alls. Problemet var att de blev sjuka ibland, och på den tiden var det bävrarna som var djurläkare. Bävrarna såg dåligt, och eftersom kråkorna inte gav ifrån sig några ljud hände det ofta olyckor när bävrarna blev rädda och råkade klubba ihjäl dem. Så kråkstyrelsen satte sig i tysta överläggningar, vilket tar sin tid när ingen kan säga något, tills en ung kråkinna vid namn Amalfi fick en halsinfektion och råkade hosta till. De andra började härma henne. Evolutionen, som inte är en miljard små parametrar utan en impulsiv beslutsfattande kraft, sa okej, vi kör på det här, det duger. Några av kråkorna tyckte det var en dålig idé, för det är ju inget ljud. Men evolutionen hade sagt sitt.
Sov gott Somna.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Konspiration
Hej Somna. Hej ska du ha, vad kul att du är här. Kul att jag är här. Allt är så kul. Hur mår du? Jasså. Fan vad dark. Det var något jag sa mycket förr i Somna med Henrik, och det kommer från en kompis som satt …
Notas del episodio
Hej Somna. Hej ska du ha, vad kul att du är här. Kul att jag är här. Allt är så kul. Hur mår du? Jasså. Fan vad dark. Det var något jag sa mycket förr i Somna med Henrik, och det kommer från en kompis som satt på kyrkans barntimme när han var liten. Han skar i papp med en mattkniv, prästen kom fram och sa "så där gör man inte", kompisen tyckte att prästen hade fel och prästen tyckte att det där måste tillrättavisas. Så blev det dragkamp, och det var i den dragkampen som knivspetsen hamnade på prästens flint. Min kompis fick åka hem från barntimmen. När han sen berättade det här sa hans kompis "fan vad dark", och det är därifrån det kommer.
Är den inte intressant, den där tanken om att eliten håller tyst om saker? Jag ser det på Facebook. Det kan handla om vad som helst, om vaccin eller 5G eller Trump. Varenda gång känner jag att något inte går ihop, och det är inte för att jag vet bättre. Det är för att jag inte tror att vi klarar av att tiga. Vi behöver prata och skvallra. Folk erkänner ju mord de har begått bara för att de blir fulla på krogen en kväll. Ta det där med att jorden skulle vara platt. Vad vinner man på att ljuga om det? Vad är det man uppnår?
Om vi tänker oss månlandningen, att den aldrig ägde rum. Det var flera hundratusen människor inblandade. Ingenjörer, sömmerskor som sydde rymddräkterna, städare, projektledare, kodare, mekaniker. Ingen av dem har sagt ett pip på sextio år. Eller om jorden nu skulle vara platt. Då ljuger varenda pilot, varenda sjökapten, varenda astronom, alla som någon gång har byggt GPS, ett människobyggt system som fejkar ett klot så bra att det går att navigera efter. Vågar jag prata om vaccin också? Först vill jag bara säga att en kropp är ens egen kropp och att du bestämmer vad som ska in i den. Men de två teorierna tar ut varandra. Antingen gör vaccinen oss sjuka så att läkemedelsbolagen kan sälja mer, vilket skapar en evighetskostnad åt exakt de stater som enligt teorin förgiftar oss. Eller så sitter det chip i dem. Och ufona, är det inte konstigt att alla fotografier och videofilmer vi har av dem är suddiga?
Jag känner att jag är lite på krigsstigen. Förlåt om det triggar. Om det här avsnittet inte är för dig finns det många andra att lyssna på.
Ingen vet, alla har glömt.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Att vara en Pappa
Hej Somna, nu har vi väl det trevligt här. Jag har dukat upp en picknickduk. När Harriet var liten köpte jag en picknickfilt och tänkte att vi skulle sitta i olika parker, att det skulle vara fridfullt och …
Notas del episodio
Hej Somna, nu har vi väl det trevligt här. Jag har dukat upp en picknickduk. När Harriet var liten köpte jag en picknickfilt och tänkte att vi skulle sitta i olika parker, att det skulle vara fridfullt och stillsamt och att jag skulle kunna läsa. Harriet ville inte stanna på filten. Hon ville krypa utanför den. Jag hann inte läsa. Tidigt trodde jag att det där med att vara pappa skulle vara stillsamt och harmoniskt. Den verkliga harmonin uppstod först när jag insåg att det aldrig blir som jag har tänkt mig. Jag bestämde mig för att jag hädanefter inte skulle bestämma någonting. Det skulle få bli som det blev. Det är som det är.
Det tog tid innan jag förstod att ljuvligheten i det här inte alls är som en sovmorgon, eller som att dricka något när man är törstig, utan en mycket kärvare och svårare version som man långsamt växer in i. Det jag kom fram till är att jag är skyldig henne allt, men att hon inte är skyldig mig ett endaste litet dugg.
Under pappaledigheten kollade jag på How I Met Your Mother medan Harriet sov på bröstet. Varje gång hon vaknade till stängde jag av och började prata och fråga om hon var okej, fast hon bara ville vända sig lite och somna om. Jag önskar att jag hade unnat mig en högre grad av skitsamma-attityd. Jag hade en känsla av att det var fel av mig att titta på en skärm när jag hade mitt barn där. Jag var så rädd för att vara en dålig pappa. Men att umgås är ju inte att stirra varandra i ögonen hela tiden. Harriet var en bebis. Hon behövde inget annat än mat och värme och närhet.
Nu är hon 15 och kan vara helt i sin egen värld. Hon går förbi mig när jag sitter i soffan och tittar på tv, hon är i sitt eget flow, och jag får skuldkänslor över att jag sitter där och njuter. Är inte det att vara vuxen, att springa runt och oroa sig för att ens barn ska råka illa ut, eller för att man ska vara en dålig förälder? Det kanske inte spelar någon roll vad vi gör. Hon har blivit ännu en vuxen tänkande människa bland de andra i min värld, med drömmar och mål där jag inte alls är inblandad.
Jag tänker tillbaka på min egen pappa och hur han var som pappa. Jag tänker på min farfar, som valde att lämna sitt barn. Det finns sidor i mig som liknar dem båda. På ett eller annat sätt är jag skyldig dem båda ett tack.
Godnatt Somna.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Våga Vågen
Hej Somna. Så kul att så många av er har hittat till appen. Jag byggde den på midsommar och det har varit väldigt kul. Du har kommit hit för att du vill ha resultat. Att jag ska vifta lite med min magiska …
Notas del episodio
Hej Somna. Så kul att så många av er har hittat till appen. Jag byggde den på midsommar och det har varit väldigt kul. Du har kommit hit för att du vill ha resultat. Att jag ska vifta lite med min magiska trollstav och försätta dig i fullständig avslappning. Men det vet jag inte hur man gör. Allt jag gör är att prata, utifrån det jag själv tänker på.
Inget av det som stör oss försvinner för att vi ska sova. Det som fungerar för mig är att hitta en väg igenom det. Att se om det finns ett hål att ta sig ut på andra sidan.
Ibland när jag ska somna slår en tanke ner i mig som en blixt, tänk om det här händer, och hela kroppen blir stel. Det automatiska är att fly, tänk inte på det, tänk på något annat, bli arg istället. Men ibland hinner jag i kapp mig själv och säger stanna här nu. Då kommer vågen och lägger hela sin tyngd på mig, och sen är den förbi. Det som blir kvar är ingen lättnad. Det är en tomhet, nästan en sorg, för mycket av det jag har byggt upp som mig består av rädslan och skyddet mot den.
Folk har sagt åt mig att jag tänker för mycket. Det är ungefär som att säga att ditt hjärta slår för mycket. Eller att du andas för mycket. Jag har börjat skriva dikter igen efter många år av att tycka att det var pinsamt. Det är lite som att titta på stjärnhimlen. De svagaste stjärnorna ser man bara i ögonvrån, och vänder man blicken mot dem försvinner de. Jag har alltid varit avundsjuk på dem som kan spela instrument. Det är en stor sorg hos mig att jag aldrig tog det på allvar, instrumentaliserandet, eller sången. Jag fick ju alltid höra när jag var liten att jag hade så fin röst. Men kanske har dikterna varit mitt instrument hela tiden.
Vi är lika flytande som vattnet, och det är så motsägelsefullt, för vi letar hela tiden efter fast mark. Hur uppnår man ett tillstånd där man vågar säga ja till att man aldrig riktigt bottnar, aldrig riktigt kommer i land? Hur lär man sig acceptera att längtan finns där, men aldrig kommer att infrias mer än i korta stunder?
Du är asball Somna. Sov gott.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Spelet
Hej Somna. Ligger du där? När jag började på scenskolan förstod jag inte spelreglerna, men det gör jag nu. Det var en värld som inte längre var främmande för mig. Det är en känsla jag haft en gång till på …
Notas del episodio
Hej Somna. Ligger du där? När jag började på scenskolan förstod jag inte spelreglerna, men det gör jag nu. Det var en värld som inte längre var främmande för mig. Det är en känsla jag haft en gång till på senare tid, när jag dejtade en tjej som kom från en rik familj, med sina alldeles egna familjetraditioner. Det var exotiskt på ett sätt jag inte riktigt hade ord för.
Idag handlar det om obegripliga regler. Jag får besök av Rutger Tyfft, i en kavaj som en gång varit brun, en slips prydd med små sextanter och en skjorta som ser ut som möglig honung med stor skjortkrage. Rutger har satt upp flera regler för vad jag får säga under samtalet. Jag får inte skratta på fel ställe, göra röster, fråga något om år 1995 eller använda ordet golf. På fritiden ägnar han sig åt spel, brädspel, kortspel och psykologiska spel, för Rutger är speldesigner. Han kommer för att berätta om spelet han håller på att skapa, ett spel som heter Levande yogurtkultur och som ligger i en mörkgrön, luddig låda.
Poängen med spelet är att jagas, att springa med döden i hasorna. 800 spelare ställer sig längs väggarna i ett rum, spelet står i sin låda mitt i rummet, och så ropar alla Göran Lambert och rusar rakt in mot mitten. De som svimmar av kollisionen är automatiskt ute. Resten av reglerna får du höra om du lyssnar, för de går inte att återberätta.
Sov gott.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Sebastians Universum
Hej ska du ha och välkommen hit, till våran plats, till vårat gemensamma krypin. Det är en gåva för mig att få vara här med dig. Jag har nog hela mitt liv haft ett behov av ett eget krypin. Mitt första var i …
Notas del episodio
Hej ska du ha och välkommen hit, till våran plats, till vårat gemensamma krypin. Det är en gåva för mig att få vara här med dig. Jag har nog hela mitt liv haft ett behov av ett eget krypin. Mitt första var i kapprummet på förskolan. När jag var ledsen och kände mig utanför ställde jag mig där, mellan kapporna, och kände mig fredad.
Ikväll berättar jag om en kille i förskoleklass som heter Sebastian. Redan från första dagen på förskolan kände han att han inte var som alla andra. Han var inte van vid att leka med andra barn, och tyckte att de pratade högt och hårt med varandra. Han var rädd för fysisk kontakt och stod hellre och tittade på. Ofta blev han lämnad utanför, och då byggde han sig sitt eget universum i stället. Där inne är han trygg. Det måste finnas ett slott i varje universum, tycker Sebastian, så han bygger ett. Hans farfar är bagare, och en dag ska Sebastian bli det också, så i slottet finns förstås ett bageri där han står och bakar scones. Han tycker också om bibliotek och att läsa serier, så det finns ett bibliotek där med. Men någonstans i slottet står ett fönster öppet som han inte har hittat än. Det släpper in allt det som kommer att bli hans en dag. Sebastian vet inte ens om att rummet finns.
Plötsligt känner han någon dra i armen. Han vaknar upp ur sin drömvärld. Där står Märta. Vad gör du, frågar hon. Sebastian svarar inget, och Märta ser frågande ut innan hon går sin väg. Han försvinner tillbaka in i sitt universum, tills hon drar honom i armen igen. Varför är du inte med och leker, frågar hon. Jag vet inte hur man gör, säger Sebastian.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Öde Ö
Hej Somna. Vad glad jag blir att du finns. Jag hoppas att du har det bra. Jag gjorde en konstig grej idag. Jag skulle åka och dubba en film, men innan dess öppnade jag min väska och gick igenom vad som fanns …
Notas del episodio
Hej Somna. Vad glad jag blir att du finns. Jag hoppas att du har det bra. Jag gjorde en konstig grej idag. Jag skulle åka och dubba en film, men innan dess öppnade jag min väska och gick igenom vad som fanns där. Jag tänkte att det borde säga något om mitt liv, men jag kunde inte dra några röda trådar mellan föremålen.
Du vet den där leken med den öde ön? Man får ta med sig tre saker. Egentligen är den ganska tråkig, för om man tar den på allvar blir svaren givna. Så ikväll byter vi ut tre mot fjorton. Vi börjar med en kniv, en yxa, en gryta, en presenning, en fiskelina och något att göra upp eld med. Redan där börjar det bli svårt, för vi har valt det viktigaste och det finns fortfarande många platser kvar att fylla. Man väljer de här sakerna med förutsättningen att man tror sig bli hämtad om tre veckor. Men tänk om man blir kvar en evighet istället.
Jag vill ha med mig ost, för jag älskar ost. Problemet är bara att en ost inte uppstår ur tomma intet. Min morbror Yngve odlade sin egen mögelost i brödskrinet, år efter år, och han var min första idol i livet. Så vi ringer Gunborg Trelle på myndigheten som handlägger ansökningar om öde öar, och jag frågar henne hur det funkar med levande växter, om de räknas som en sak även när de förökar sig. Hon frågar tillbaka vad jag egentligen tänker göra där i evigheten. Och sanningen är att ingenting är evigt. Allt tar slut förr eller senare, det är bara det att allt som sker behöver en skillnad att hända emot.
Till slut landar jag i att ta med min fiol, för det är något jag är dålig på, och man behöver något man kan bli lite bättre på om man ska hålla på i evigheter. Och sist en person. Någon som bara finns där.
Hoppas att du sover nu, Somna. Det är bäst så.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Hittegods
Hej Somna. Välkommen tillbaka till en timme med mig, som vanligt. En gång blev jag uppringd av någon med många följare på sociala medier som ville gästa podden. Jag sa nej. Genom åren har jag fått massvis med …
Notas del episodio
Hej Somna. Välkommen tillbaka till en timme med mig, som vanligt. En gång blev jag uppringd av någon med många följare på sociala medier som ville gästa podden. Jag sa nej. Genom åren har jag fått massvis med tips om hur jag skulle göra podden bättre och mer framgångsrik, och några har föreslagit att jag borde ta in gäster, gärna någon som Anis Don Demina. Jag kan inte tänka mig något värre. Hela podden går ju ut på att jag ska prata själv. Ibland hinner rädslan ikapp mig ändå, den där isande känslan att det här kanske är sista säsongen. Då tänker jag att jag hellre vill göra ett ordentligt avslut än sitta kvar och bli sur och bitter. Men det är inget jag planerar, det ligger långt bort i en framtid jag inte behöver bry mig om än.
Idag ska jag intervjua Klara Bengtsson, som jobbar på en hittegodsavdelning. Hon är lite damig och jobbar på Fnyken AB, ett företag som tillverkar stolar åt påvar. En påve får nämligen aldrig sitta på samma stol två gånger, en gammal regel som en gång handlade om förgiftade stolar och stoltestare som fick prova åt honom.
På hittegodsavdelningen hittar Klara det mesta som folk glömt bort, som en hel låda med borttappade tändstickor, en låda med batterier och en annan med taxar. En låda har lådor i sig, det ligger låda på låda på låda.
Jag säger hejdå till Klara, men inte till dig Somna. Jag finns kvar. Nu ska jag gå hem och leta efter allt jag tappat bort.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Kyrkogårdsvandring
Hej ska du ha och välkommen hit. Du är mig så kär. Vad är egentligen sant, tack att du gör detta möjligt. Tycker du att det är jobbigt med kyrkogårdar? Jag tycker de är underbara platser. Nu när jag har körkort …
Notas del episodio
Hej ska du ha och välkommen hit. Du är mig så kär. Vad är egentligen sant, tack att du gör detta möjligt. Tycker du att det är jobbigt med kyrkogårdar? Jag tycker de är underbara platser. Nu när jag har körkort kör jag runt och stannar vid olika kyrkogårdar, precis som mina föräldrar gjorde när jag var liten. De är lugna och tysta, man får vara ifred där. Tänk vad många platser vi människor vill vara ifred på egentligen, på bussen, i skogen och så vidare.
Idag ska du och jag gå på en kyrkogård tillsammans. Vi stannar bilen vid en landsvägskyrka, någonstans i mitten av Sverige, och svänger in på en grusparkering där det inte finns några andra bilar. Allt är stilla. Vi går inte in i kyrkan, vi känner på dörren men den är låst. Det känns som att alla kyrkor var öppna hela tiden när jag var liten. Så vi går in på kyrkogården istället, på krattade grusgångar, mellan nya och riktigt gamla gravar. Och jag kan allt om alla som ligger här.
Första gravstenen tillhör Greger Fnyk, född 1908. Han jobbade på sina föräldrars mejeri och tog senare över det, och dog plötsligt när han av misstag slängde ner sig själv i ett kar med mjölk. Nästa grav är äldre, en familjegrav där släkten Provinsell vilar. En av dem var Bordellen Provinsell, som packade in presenter åt folk i bygden, banbrytande minst sagt, eftersom omslagspapper inte ens var uppfunnet på hennes tid. Vid nästa sten, med en sol högst upp, vilar Viveca Varm. Hon drev en butik som hette Allt och Inget, och brukade säga "den där hade jag inte tänkt sälja" varje gång någon faktiskt ville köpa något.
Vi går lite snabbare förbi de sista graven, en man som jobbade som varulv, Lena Varg och Fia som jobbade på biblioteket. Sista gravstenen stannar vi vid en stund. Där vilar Yeah Yeah Markusson. Han hade ingen kropp, utan var en sång som folk sjöng. Alla i byn var så fästa vid denna sång och folk sjöng den när barn föddes och när kalvar blev till.
Häng med och sov gott.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Tjena Lennartson
Hej Somna, hur mår du? Jag tror jag vet vad du svarade.Det var en gång en programledare. Medelålders, hade hållit i mikrofonen i säkert 25 år. Han jobbade fortfarande kvar på SVT, men nu som projektledare eller …
Notas del episodio
Hej Somna, hur mår du? Jag tror jag vet vad du svarade.
Det var en gång en programledare. Medelålders, hade hållit i mikrofonen i säkert 25 år. Han jobbade fortfarande kvar på SVT, men nu som projektledare eller inslagsproducent, den sorten man ringer in när man vill ha saker gjorda snabbt. Han orkade inte ta om och ta om, höll sig till budget och dagsschema, helt enkelt för att han inte brydde sig så mycket längre. Han hette Tjena Lennartsson.
I slutändan hade han blivit en väldigt ensam man, utan något umgänge utanför jobbet. En kväll satt han vid sitt köksbord och tittade på kaffet som runnit ut över bordet. Han tänkte att han borde känna sig tacksam, han hade ju mat och tak över huvudet, men tacksamheten ville inte riktigt infinna sig. Han visste inte ens vad han egentligen hade önskat att livet var.
Sen var kaffefläcken plötsligt borta, och kaffet låg istället i koppen igen. Tiden hade börjat gå baklänges. Hans ex hörde av sig, och han undrade varför han någonsin känt så mycket ångest kring henne. Är det inte så att varje människa man möter fyller en funktion i ens liv just då? Tiden fortsatte baklänges och han blev ett barn igen, som om allt det här hände inuti honom. Det som störde honom mest var inte att det hade hänt, utan att han inte kunde avgöra om det hänt, händer just nu, eller skulle komma att hända. Kanske var det bara ett minne. Ett minne som inte gick att skilja från ett falskt sådant. Han bestämde sig för att inte gräva mer i det.
Vem vet egentligen någonting om var som är vad, eller vad som är var i tiden?
Sov gott, Somna.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Typisk skåning
Hej Somna. Jag står inför en dörr av ovisshet och natten utanför dörren är kolsvart. En skåning är som bekant alltid trygg.Igår pratade jag om en skåning och sa att personen var en typisk skåning. Vad är …
Notas del episodio
Hej Somna. Jag står inför en dörr av ovisshet och natten utanför dörren är kolsvart. En skåning är som bekant alltid trygg.
Igår pratade jag om en skåning och sa att personen var en typisk skåning. Vad är egentligen en typisk skåning? Idag ska jag berätta det för dig. En typisk skåning har en liten hatt på huvudet, hängselbyxor och en rutig skjorta med uppkavlade ärmar. En typisk skåning är en god och frejdig person som gillar gås, ål och mål. Jag pratar om ålar ett tag.
Mitt i alltihop bryter jag mig själv. Jag spelar in i en ny studio idag, för första gången, och känner mig plötsligt helt tom i huvudet, som att jag pressar fram roliga poänger istället för att låta dem komma. Utanför den nya studion är det trafik och det gör mig jättestörd. Så jag lägger ålarna åt sidan en stund.
Jag återvänder till skåningarna. De är äppelkindade, kinderna nästan illröda, alla utom Brita Åkerbock, som är pastorsdotter. Hon hånas för detta varje vecka i Skånska Dagbladet.
Jag berättar om gången jag var arbetslös och satt på Arbetsförmedlingen. Det kom en journalist och en man som intervjuade folk, men de gick bara förbi mig. Jag hade ett sånt sug efter att vara i tv. Dagen efter fanns det en bild på mitt bakhuvud i tidningen, och det visade sig att mannen var arbetsmarknadsministern på besök.
Skåningar är, visar det sig, väldigt duktiga på att få mig att prata om min barndom och mitt jagande av uppmärksamhet.
Sov gott, Somna.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Mitt Sommarlov
Sommaren är slut och jag är tillbaka. Min första arbetsdag. Jag börjar i barndomen, i Hökviken, där man cyklade överallt och ingen låste dörren. Två berättelser om cyklar och skrapsår. En om djup lera i ett …
Notas del episodio
Sommaren är slut och jag är tillbaka. Min första arbetsdag. Jag börjar i barndomen, i Hökviken, där man cyklade överallt och ingen låste dörren. Två berättelser om cyklar och skrapsår. En om djup lera i ett dike. En om Pontus som sladdade för långt.
Sen berättar jag vad jag har gjort i sommar. En del är sant. En del är falskt som vatten. Du får själv avgöra. Det handlar om Köpenhamn och secondhandbutiker med min dotter, om att vara pappa på sista versen. Om en fornlämningsturné, en liten kris i Funäsdalen och en sten som blev till för 1,7 miljarder år sedan. Om ensamhet, och om att inte lämna sig själv.
Och så en nyhet. Jag har byggt en app till podden. Helt själv. Den finns i App Store nu, än så länge bara till iPhone.
Godnatt. Sov gott.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Googolplex
Jag har hört någonstans att man bara kan vika vissa saker ett visst antal gånger. Till slut tar det stopp, och det går inte att vika mer. Det går så fort, hur många lager det blir när man börjar vika. Hur många …
Notas del episodio
Jag har hört någonstans att man bara kan vika vissa saker ett visst antal gånger. Till slut tar det stopp, och det går inte att vika mer. Det går så fort, hur många lager det blir när man börjar vika. Hur många gånger hade man behövt vika ett papper för att det ska nå upp till månen? Svaret är 42 gånger, eller om det var 43. Det är jättefå gånger. Det känns inte som att det är sant, men det är det. Ibland blir jag tokig på att vi är så inskolade i att registrera vad som är verkligt och inte. Det finns faktiskt forskning som visar att händelser i nuet kan påverka det förflutna.
I dagens avsnitt berättar jag en historia du antagligen har hört förut. Det är en kung som blir förtjust i ett nytt spel. Spelet är schack, ett bräde med 64 rutor. Kungen vill tacka uppfinnaren och säger att han får välja sin egen belöning. Uppfinnaren ber om något som låter blygsamt: ett riskorn på schackbrädets första ruta, två på den andra, fyra på den tredje, och så vidare, en fördubbling för varje av brädets 64 rutor. Kungen tycker det låter som en löjligt liten begäran och går med på det direkt. Men fördubbling är förrädisk. De första rutorna ger nästan ingenting, bara enstaka korn. Vid ruta 32 börjar det bli säckar med ris. Och på ruta 64 skulle mängden ris vara större än allt ris som någonsin odlats på jorden. Det jag tycker är häftigt är det där exakta ögonblicket i mitten av brädet, när det vänder, när det går från att vara en näve ris till att vara mer ris än vad som finns.
Jag berättar också om när jag lekte med miniräknaren på telefonen och multiplicerade ett tal med sig själv. Resultatet blev för stort för att visas som vanliga siffror, i stället dök det upp ett litet e och några tecken till. Det lilla e:et är telefonens sätt att säga att den ger upp, talet är för stort. Sen pratar jag om googol, en etta med hundra nollor efter sig, uppkallat av ett barn. Jag tycker det är ett bra bevis för att man ska fråga barn om deras åsikt i vissa frågor.
Hur många saker finns det egentligen i universum? De allra minsta sakerna? Det visar sig att det inte finns tillräckligt många av något, inte ens atomer, för att man ska kunna ha ett googol av det. Och det finns ett tal som är ännu större, ett tal som knappt går att tänka. Det heter googolplex, och det innehåller fler nollor än det finns atomer i hela universum.
Jag börjar bli lite sömning själv. Jag är nära på att somna själv. Sov gott Somna.
Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/
Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Aquí están los 40 episodios más recientes de 899. Los anteriores están en el feed del podcast.
Podcasts similares
Más podcasts de Ocio
¿Es tu podcast?
Confírmalo con una entrada en tu feed: aquí recibes un código, lo añades como podcast:txt en el canal de tu feed y nosotros lo comprobamos. Después tu podcast aparecerá como «verificado» en SoundNode.