
Så testar Putin Europas smärtgräns på Svarta havet
Notes de l’épisode
Kriget på Svarta havet kräver fler civila offer än tidigare. De ryska attackerna utanför Bulgarien blottar flera svagheter i Nato-samarbetet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Att trafikera Svarta havet beskrivs ibland av sjömännen som ett självmordsuppdrag. Tittar man på siffrorna förstår man varför. Bara i år har det skett nästan 500 attacker mot handelsfartyg i Svarta havet. Majoriteten i somras från juli till september, då det var fyra attacker per dag. Då var det Ukraina som var mest offensivt.
Det som hänt under hösten sticker ut eftersom många civila sjömän har dött på de handelsfartyg som Ryssland sänkt i oktober. Det är också nytt att attackerna skett så nära EU-länderna Rumänien och Bulgarien på rutter som länge setts som säkrare. Det här kan låta som tillräckligt för att Nato borde svara kraftfullt på attackerna, men än så länge har Ryssland lyckats hålla sig innanför gränsen för vad Nato tolererar.
– Man har inte gett sig in på territorialvattnet utan precis innan. Precis det här sättet att utnyttja och hela tiden ligga under den här tröskeln för vad som skulle kunna mobilisera en kraftig respons från västländernas sida, säger Bulgarienkännaren Kjell Engelbrekt, professor i statsvetenskap som forskar på Nato-samarbetet vid Försvarshögskolan.
Nato har skickat förstärkning till Svarta havet, men händelsen har ändå satt ljuset på en svag punkt inom Nato och EU: Bulgarien.
– Det är inte ett alldeles orimligt påstående. Landet har ju bara 6,7 miljoner invånare, lägger ungefär två procent på försvaret. Men man ska komma ihåg att Bulgarien har lägst BNP-värde inom EU, så det blir ganska små summor som inte räcker till till avancerade vapensystem eller ett större antal förband, säger Kjell Engelbrekt.
Två dagar efter attacken som sänkte fartyget HS Dignity, där flera personer dog, svarar Bulgariens relativt nya premiärminister Rumen Radev på frågor om vem som ligger bakom, men han är diplomatisk i sina svar. Han säger att det mesta pekar mot Ryssland men att det inte finns hårda bevis. Man ska utreda saken närmare. EU-parlamentet är av en helt annan åsikt. Där går man i taket och pekar tydligt ut Ryssland i en resolution.
– Det hade väl inte bara att göra med passiviteten i relation till just den här konflikten att göra, utan också att Bulgarien har börjat lägga om sin utrikespolitiska kurs i en mer ryskvänlig riktning, säger Kjell Engelbrekt.
Allt fler har börjat peka ut Radev som en ny Viktor Orban i utrikesfrågor. Ett av Radevs första beslut var att lämna den så kallade ”Coalition of the Willing” en grupp av länder som hjälper Ukraina lite extra mycket. I samma veva satte han stopp för vapenstöd till Ukraina från den bulgariska staten. Lagren är tomma, var skälet. Nyligen sa den bulgariska regeringen också nej till att bidra till de 70 miljarder euro som EU planerar att låna ut till Ukraina. Avgörande pengar för Ukraina. Och det här skapar en spricka mellan Natoländerna i Europa.
Svarta havet kan mycket väl ha några av de dödligaste farlederna i världen även i framtiden med tanke på vilken betydelse de har för både Ukrainas och Rysslands försvarsbudgetar.
– Sjöfarten är ju en otroligt viktig del för båda de här två länderna. Dels för Ukraina att föra ut spannmålet, men dels för Ryssland att få ut oljan som är grunden i deras ekonomi, säger överstelöjtnant Johan Huovinen lärare i militär strategi vid Försvarshögskolan.
Rysslands mål i Svarta havet är att höja insatsen så mycket för den som vill transportera varor, att priset till slut blir för högt. Det är inte de enskilda fartygen som ryssarna är ute efter, det är mer en metod för att skrämmas.
– Du skapar en osäkerhet om att kunna skydda sjöfarten, som är civil. Du höjer fraktpriser. Alla redare vill inte segla där. Och framför allt får det konsekvenser på den ekonomiska försörjningen och också samhällsviktiga funktioner. Egentligen behöver man inte träffa varenda båt. Det räcker egentligen att. egentligen sänka ett och annat fartyg för att skapa den här osäkerheten, säger Lars Hedström, senior rådgivare i totalförsvarsfrågor som fram till nyligen arbetat på Försvarshögskolan.
Att störa ett lands sjöfart är i allra högsta grad en del i krigföringen för att begränsa ett lands ekonomi och försörjning. Och det kan ske tidigt i en konflikt och skulle kunna ske även på Östersjön. Med tanke på att det i dag är ett av världens mest trafikerade havsområden är det en svag punkt även där.
– Vi ser det ryska sättet att agera. Och det behöver vi förbereda oss för. Där finns jättestora lärdomar för oss. Det tycker jag är det viktigaste. Det är det vi behöver förbereda oss för både militärt och civilt, säger Lars Hedström.
Och det här har Sverige och de övriga Natoländerna runt Östersjön gjort till viss del.
– Om man jämför Östersjön med Svarta havet så i Östersjön har vi ett väl fungerande samarbete mellan strandstaterna. Där har man också etablerat en Nato-stab för att kunna ha en fungerande Natostyrka i Östersjön. Någon liknande Nato-ledningsplattform i Svarta havet finns inte, säger Johan Huovinen vid Försvarshögskolan.
Ta till exempel Nato-insatsen Baltic Sentry som var ett svar på alla kabelbrott. Sen den startade 2025 har det varit mycket färre kabelbrott. Nyckeln är att länderna hjälps åt att övervaka allt som sker till havs.
Medverkande:
Johan Houvinen, överstelöjtnant, lärare i militär strategi vid Försvarshögskolan
Kjell Engelbrekt, professor i statsvetenskap, forskar på Nato-samarbetet vid Försvarshögskolan
Lars Hedström, senior rådgivare i totalförsvarsfrågor
Programledare: Claes Aronsson och Sylvia Dahlén
Producent: Kalle Glas
Ljudkällor: SR, TV4
Ansvarig utgivare: Jenny Gustavsson