Historia.nu med Urban Lindstedt

1. Stalins terror mot finskstalande (del 5)

   13.11.202644 Min.Folge 470Als Nächstes

   I Stalins Sovjetunionen var det farligt att vara finne. Men terrorn mot ingermaländarna kring Petrograd hade börjat före den stora terrorn 1937–38. Redan 1918 pekades flitiga, fattiga ingermaländska småbrukare …

   Shownotes

   I Stalins Sovjetunionen var det farligt att vara finne. Men terrorn mot ingermaländarna kring Petrograd hade börjat före den stora terrorn 1937–38. Redan 1918 pekades flitiga, fattiga ingermaländska småbrukare ut som klassfiender – kulaker.

   
   

   I bolsjevikernas kamp om makten skulle verkliga och fiktiva fiender fängslas, deporteras och avrättas i miljontals. Här drabbades allt från ingermanländska bönder, röda flyktingar från det finska inbördeskriget och amerikafinnar som ville bygga socialismen. Upp till 20 000 dödades och mångfaldigt fler deporterades till väglösa platser i Ryssland.

   
   

   I det här avsnittet av podden Historia Nu pratar programledaren Urban Lindstedt med Anni Reuter, doktor i sociologi och forskare vid Helsingfors universitet, om Stalins utrensningar av finnar och finländare i Sovjetunionen. Hon har nyligen gett ut boken Finska öden under Stalins utrensningar. Detta avsnitt är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.

   
   

   Oscar Corgan avrättades i Sovjetunionen 1938. Han hade rekryterat finländska arbetare i Nordamerika för det socialistiska bygget i Karelen. Hans öde visar hur människor som sökte arbete, trygghet och jämlikhet i Sovjetunionen blev anklagade för spioneri. Stalins förföljelser slog också mot finskspråkiga familjer som bott i området i generationer. Deras språk, ursprung och släktband kunde göra dem till misstänkta fiender. De som lyckades fly kämpade för sina liv.

   
   

   Det fanns flera sätt att nå landet där arbetarna skulle bli fria. När de röda förlorade det finska inbördeskriget 1918 flydde tusentals österut för att slippa repressalier från segrarna. Sovjetryssland gav dem både en fristad och en chans att fortsätta kämpa för revolutionen.

   
   

   I början av 1930-talets depression kom fler migranter. Runt 15 000 finländare tog sig då i smyg över östgränsen. Många saknade arbete och hade arbetat inom skogsbruk, på sågverk eller som flottare. De ville ha jobb och mat, inte alltid för att de var kommunister. Men på andra sidan gränsen mötte de ofta gripanden, förhör och läger. Sovjetiska myndigheter såg misstänksamt på dem som kommit in i landet utan tillstånd.

   
   

   Under 1920-talet och början av 1930-talet reste ungefär 6 500 invandrare, födda i USA och Kanada, till Sovjetunionen. Arbetslöshet, politisk övertygelse och organiserad värvning drev på den så kallade Karelenfebern. Sovjetkarelen behövde yrkesskickliga arbetare, maskiner och kapital. Migranterna ville bygga ett samhälle där barnen kunde gå i skolan och där de vuxna kunde få bra jobb.

   
   

   Men inte alla som talade finska i Sovjetunionen hade valt att flytta dit. Den största gruppen var ingermanlandsfinnarna. Många av deras förfäder hade flyttat till området runt dagens Sankt Petersburg när Sverige var stormakt på 1600-talet. De hade egna byar, lutherska församlingar och finskspråkiga traditioner. För dem var Sovjetunionen inte ett land de valt, utan en stat som hade tagit kontroll över deras hemtrakt.

   
   

   När Stalin genomförde kollektiviseringen av jordbruket i slutet av 1920-talet förstördes deras liv. Bönder tvingades lämna sina egna gårdar, ge upp boskap och redskap och arbeta på kolchoser. Regimen stämplade vissa som kulaker, det vill säga bönder som de ansåg vara förmögna och som utnyttjade andra. Dessa kunde förlora allt. Även småbrukare drabbades. Hela familjer skickades utan rättegång till avlägsna delar av Sovjetunionen.

   
   

   Klassförföljelsen gick hand i hand med en tydligare förföljelse på grund av etnicitet. I regimens sätt att se på saken var gränsområdena utsatta för risken att främmande makter skulle blanda sig i. Finskspråkiga invånares släktskap och kontakter med Finland sågs som tecken på möjlig illojalitet.

   
   

   Bild: De sista ingermanländska flyktingarna på väg till Finland i hamnen i Paldiski, Estland, den 18 juni 1944. Foto: Sundström/Krigsarkivet. Public Domain.

   
   

   Musik: The Long Defeat Cinematic Orchestral Melancholic av Ruslan Takhaveev, Storyblock Audio

   
   

   Klippare: Emanuel Lehtonen

   Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

2. Tsarväldets blodiga sammanbrott (del 4)

   12.11.202647 Min.Folge 469Als Nächstes

   Den auktoritära tsarmakten kunde inte hantera första världskrigets påfrestningar och missnöjet bland bönderna om jordfrågan. Det gjorde att ett litet, hänsynslöst revolutionärt parti kunde ta makten genom en …

   Shownotes

   Den auktoritära tsarmakten kunde inte hantera första världskrigets påfrestningar och missnöjet bland bönderna om jordfrågan. Det gjorde att ett litet, hänsynslöst revolutionärt parti kunde ta makten genom en statskupp.

   
   

   Men den ryska revolutionen var inte bara några dagar i Petrograd 1917. Den började med strejker och massakrer 1905 och slutade först när Sovjetunionen bildades 1922. Röd terror och sedan ett brutalt inbördeskrig avgjorde vem som fick makten. Det var länge ovisst vem som skulle vinna.

   
   

   Det här är det fjärde av fem avsnitt i podden Historia Nu om rysk historia. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Johanna Wassholm vid Åbo Akademi om den ryska revolutionen.

   Med Historia Nu Premium kan du lyssna på alla vanliga avsnitt utan reklam. Det kostar 45 kr i månaden.

   Revolutionen i Ryssland 1905 var ett uppror mot tsar Nikolaj II:s envälde. Strejker, oroligheter bland bönder och myterier inom militären pressade tsaren att lova politiska förändringar. Han höll ändå fast vid det mesta av sin makt.

   
   

   Bakgrunden var arbetarnas hårda villkor, böndernas brist på jord och avsaknaden av demokratiska rättigheter. Det rysk-japanska kriget 1904–1905 förvärrade krisen. Rysslands militära nederlag undergrävde förtroendet för regimen.

   
   

   Under 1917 skulle livsmedelsbrist, höga priser och trötthet på kriget få människor att gå ut på gatorna i Petrograd den 8 mars. Den 11 mars öppnade soldater eld mot demonstranter. Nästa dag spreds myteriet bland trupperna och regeringen tappade kontrollen över huvudstaden. De högsta generalerna lämnade också tsaren, vilket gjorde hans ställning omöjlig. Den 15 mars abdikerade Nikolaj II. Händelserna kallas februarirevolutionen eftersom Ryssland följde den julianska kalendern, som låg 13 dagar efter den gregorianska.

   
   

   Åtta månader senare genomförde Lenins bolsjeviker en statskupp med löften om fred, jord och bröd under den så kallade oktoberrevolutionen. Bolsjevikerna säkrade sitt grepp om makten genom politisk organisering, propaganda och terror. De slog ned arbetare som gjorde motstånd. Ett brutalt inbördeskrig skulle göra den kommunistiska enpartistaten till verklighet.

   
   

   I valet till den konstituerande församlingen i slutet av 1917 fick bolsjevikerna ungefär en fjärdedel av rösterna. Socialistrevolutionärerna hade starkt stöd bland bönderna och fick flest röster. Lenin sa att sovjetmakten var en högre form av demokrati. Församlingen samlades den 18 januari 1918, men upplöstes efter sitt första möte.

   
   

   Enpartistyret växte fram stegvis. Myndigheterna stängde oppositionella tidningar. Vänstersocialistrevolutionärerna satt i regeringen några månader. Samarbetet tog slut 1918. Myndigheterna grep, uteslöt och förbjöd socialistiska motståndare. Sovjeterna blev mindre självständiga.

   
   

   Lenins syn på marxismen blev en ideologisk grund för utvecklingen. Ett förtruppsparti skulle leda arbetarklassen och införa proletariatets diktatur som ett steg mot ett samhälle utan klasser. Partiet hävdade att det visste vad som var bäst för arbetarna och kunde därför avfärda deras protester som tecken på politisk omognad eller påverkan från motståndare. Den officiella versionen av marxism-leninismen ordnades i ett system efter Lenins död.

   
   

   Bild: Demonstration på Nevskij Prospekt i Petrograd (Sankt Petersburg) efter februarirevolutionen 1917. Den här revolutionen gjorde att tsarväldet föll. Fotograf okänd, Rysslands museum för politisk historia. Public domain via Wikimedia Commons.

   
   

   Musik: "Tachanka" ("Achanka"), framförd av Sovjetunionens Röda arméns sång- och dansensemble under Aleksandr Aleksandrovs ledning. Sången berättar om den hästdragna kulsprutevagnen som användes under ryska inbördeskriget. Inspelningen kom ut 1945. Källa: Internet Archive

   
   

   Klippare: Emanuel Lehtonen

   Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

3. Livegenskapen – slaveriet som bar upp tsarväldet (del 3)

   11.11.202641 Min.Folge 468Als Nächstes

   Livegenskapen i Ryssland växte fram ur statens behov av skatter och soldater samt tjänsteadelns behov av av arbetskraft till sina egendomar. Under medeltiden begränsades böndernas rörelsefrihet steg för steg …

   Shownotes

   Livegenskapen i Ryssland växte fram ur statens behov av skatter och soldater samt tjänsteadelns behov av av arbetskraft till sina egendomar. Under medeltiden begränsades böndernas rörelsefrihet steg för steg - ett system som fick en fastare juridisk grund 1649. De livegna levde under arbetsplikt, avgifter, kroppsstraff och risken att säljas eller flyttas mellan ägare.

   
   

   När tsar Alexander II den 3 mars 1861 gav omkring 23 miljoner livegna på privata gods personlig frihet var det en av 1800-talets största sociala omvälvningar i Europa. Men de frigivna blev inte automatiskt självständiga jordägare. För många följde årtionden av skulder och fortsatt begränsad rörelsefrihet.

   
   

   Detta är det tredje av fem avsnitt om Rysslands historia av podden Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med Per Månson, professor emeritus i sociologi vid Göteborgs universitet, om den ryska livegenskapens uppkomst och avskaffande. Han är aktuell med Den ryska autokratins uppgång och fall: Människor, händelser, kriser och reformer från medeltiden till revolutionen 1917.

   
   

   I det medeltida Rus fanns bönder i olika former av beroende, men inte livegenskap i den form som senare kom att prägla Ryssland. Den stora tillgången på jord och den glesa befolkningen gjorde det svårt för jordägare att hålla kvar arbetskraft. En bonde som utsattes för höga krav kunde försöka flytta.

   
   

   När Moskvafurstendömet från 1400-talet utvecklades till en mer centraliserad stat förändrades detta. Härskaren byggde mycket av sin militära makt på en tjänsteadel som fick jord och inkomster i utbyte mot tjänst. Men jord utan bönder hade begränsat värde. Därför fick både staten och adeln ett intresse av att hålla kvar arbetskraften.

   
   

   Lagboken Sudebnik från 1497 begränsade böndernas rätt att byta jordägare till en kort period kring Sankt Georgsdagen. Under slutet av 1500-talet infördes periodvis de så kallade ”förbjudna åren”, då flyttning kunde stoppas helt. Ett avgörande steg kom med Sobornoje ulozjenije 1649, som avskaffade tidsgränsen för att kräva tillbaka förrymda bönder. Därmed fick livegenskapen en fastare juridisk grund.

   
   

   Livet såg olika ut för de livegna. Vissa arbetade flera dagar i veckan på godsägarens mark, medan andra betalade avgifter och kunde ägna sig åt hantverk, handel eller lönearbete. Gemensamt var beroendet av en samhällsordning där rättigheter bestämdes av social ställning.

   
   

   Den livegne hade vanligtvis ett hushåll och brukade jord, men saknade friheten att själv bestämma var han eller hon skulle bo och arbeta. Godsägaren kunde påverka flyttning, giftermål, arbete och disciplin. Kroppsstraff förekom, och godsägaren kunde även påverka vilka män som togs ut till armén.

   
   

   Under 1700-talet kom behandlingen av livegna på flera sätt att närma sig slaveriet. Människor kunde överföras mellan ägare och säljas utan den jord de brukade. Skillnaden mellan slav och livegen var därför tydligare juridiskt än i vardagen.

   
   

   Alla ryska bönder var inte livegna hos privata jordägare. Det fanns också statsbönder och bönder på den kejserliga familjens egendomar. I slutet av 1850-talet fanns omkring 23 miljoner privatägda livegna och ungefär lika många statsbönder.

   
   

   Bild: Ilja Repins Pråmdragarna på Volga (1870–1873) Målningen tillkom kort efter livegenskapens avskaffande 1861 och speglar det hårda kroppsarbete och den fattigdom som fortsatt präglade många ryska bönders liv. Målning av Ilja Repin (1844–1930). Public domain via Wikimedia Commons.

   Musik: Will The Winter End Cello Soloist av Yagull Music, Storyblock Audio

   
   

   Klippare: Emanuel Lehtonen

   
   

   Mer historia. Utan reklamavbrott.

   Med Historia Nu Premium får du alla avsnitt reklamfria för 45 kronor i månaden. Du stödjer samtidigt podden och hjälper oss att fortsätta göra historien levande med kunniga gäster och berättelser som fördjupar vår förståelse av världen.

   Bli premiumlyssnare – för historiens skull.

   Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

4. Peter den stores revolution uppifrån (del 2)

   10.11.202642 Min.Folge 467Als Nächstes

   Den ryska autokratin var aldrig statisk. Tsar Peter den store (1672-1725) moderniserade det ryska samhället uppifrån i strid med religiösa föreställningar och gamla traditioner. Han gav staten nya verktyg att …

   Shownotes

   Den ryska autokratin var aldrig statisk. Tsar Peter den store (1672-1725) moderniserade det ryska samhället uppifrån i strid med religiösa föreställningar och gamla traditioner. Han gav staten nya verktyg att kontrollera både eliten och bondebefolkningen.

   
   

   Katarina den stora försökte några årtionden senare att förena den starka staten med upplysningens idéer. Hennes vilja att förändra gick inte ihop med ett samhälle där den jordägande adeln och livegenskapen bestämde. Pugatjovupproret 1773–1775 och den franska revolutionen från 1789 ledde till att hon bytte ut reformer mot kontroll och hårdare styre.

   
   

   I det andra av fem avsnitt om Rysslands historia i podden Historia Nu pratar programledaren Urban Lindstedt med Per Månson, professor emeritus i sociologi vid Göteborgs universitet, som nyligen gett ut Den ryska autokratins uppgång och fall - Människor, händelser, kriser och reformer från medeltiden till revolutionen 1917.

   
   

   När Peter I blev ensam härskare 1696 övertog han ett samhälle där tsaren redan hade en stark ställning. Moskvariket hade successivt kuvat konkurrerande maktcentra. Adeln var beroende av härskaren för jord och ställning, och böndernas rörelsefrihet hade begränsats tills livegenskapen hade blivit en grundläggande institution.

   
   

   Vid övergången till 1700-talet genomgick Ryssland radikala förändringar under tsaren Peter den store. Hans resor i Europa, inte minst den stora beskickningen 1697–1698, stärkte hans övertygelse om att krigsmakt, administration och teknisk kompetens måste moderniseras.

   
   

   Peter utökade statsförvaltningen, byggde upp en fast armé och flotta, och grundade Sankt Petersburg 1703. Men när han moderniserade landet blev politiken inte mer fri. Tvärtom blev staten bättre på att ta ut skatt, samla folk och ha kontroll över invånarna.

   
   

   Adeln blev mer bunden till statliga uppdrag och kyrkan fick mindre självständighet. År 1721 tog den Heliga synoden över efter patriarkatet, så staten fick mer makt över kyrkan. Under Peters styre fick bönderna betala högre skatter, fler blev inkallade till tjänst, och de fortsatte leva under strikt kontroll som livegna.

   
   

   Den ryska autokratin kunde länge samla människor och resurser över stora områden. På 1800-talet blev motsättningarna i systemet tydligare. Livegenskapen gjorde det svårt för arbetskraften att flytta, och den centraliserade staten hade svårt att genomföra förändringar.

   
   

   Men Ryssland stod inte still. Under slutet av 1800-talet industrialiserades vissa delar av landet snabbt. Staten var ofta mycket inblandad. Samtidigt ledde utvecklingen till nya sociala och politiska motsättningar.

   
   

   Autokratin och livegenskapen mötte motstånd. I de södra och östra gränsområdena i riket växte kosacksamhällen fram med flyktingar, bönder, äventyrare och krigare från olika håll. Ofta valde de sina ledare och hade traditioner där de fattade beslut tillsammans.

   
   

   Kosackerna fick två uppgifter. Ledare som Stenka Razin och senare Jemeljan Pugatjov ledde stora uppror mot staten. Många kosackförband blev också en del av statsmakten och användes som gränstrupper, soldater och för att slå ned uppror.

   
   

   Bild: Peter den store porträtterad 1698 under sin stora ambassad i Västeuropa. Porträttet målades i London och tsaren gav det till den engelske kungen Vilhelm III. I bakgrunden syns örlogsfartyg, som visar Peters stora intresse för sjöfart och skeppsbygge. Målning av Godfrey Kneller (1646–1723). Public domain via Wikimedia Commons.

   
   

   Musik: Will The Winter End Cello Soloist av Yagull Music, Storyblock Audio

   
   

   Klippare: Emanuel Lehtonen

   
   

   Mer historia. Utan reklamavbrott.

   Med Historia Nu Premium kan du lyssna på alla avsnitt utan reklam för 45 kronor i månaden. Du stöttar podden och gör det möjligt för oss att fortsätta berätta om historia med kunniga gäster och berättelser som ger djupare förståelse för världen.

   Bli premiumlyssnare. Gör det för historiens skull.

   Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

5. När tsaren blev staten (del 1)

   09.11.202643 Min.Folge 466Als Nächstes

   I Ryssland kom staten att förkroppsligas av tsaren, en ensam härskare med oinskränkt makt. Det ryska tsardömet mobiliserade befolkning och resurser för att bygga en stat stark nog att överleva i ett vidsträckt …

   Shownotes

   I Ryssland kom staten att förkroppsligas av tsaren, en ensam härskare med oinskränkt makt. Det ryska tsardömet mobiliserade befolkning och resurser för att bygga en stat stark nog att överleva i ett vidsträckt rike med få tydliga naturliga barriärer. För att skydda kärnlandet flyttades gränserna successivt fram och omfattande buffertzoner skapades.

   
   

   Tsarer som Ivan den förskräcklige (1530-1584) kunde tortera och döda adelsfamiljer som utmanade honom. Städer som Pskov och Novgorod, där invånarna hade mer att säga till om, krossades i blod av Ivan den förskräcklige.

   
   

   I det första av fem avsnitt om Rysslands historia i podden Historia Nu pratar programledaren Urban Lindstedt med Per Månson, professor emeritus i sociologi vid Göteborgs universitet. Han är aktuell med boken Den ryska autokratins uppgång och fall - Människor, händelser, kriser och reformer från medeltiden till revolutionen 1917.

   
   

   De mongoliska invasionerna mellan 1237 och 1240 förstörde stora delar av Rus. De nordöstra furstendömena styrdes av Den gyllene horden. Furstarna hade fortfarande mycket lokal makt men var tvungna att erkänna khanens överhöghet och betala tribut.

   
   

   Under den här tiden blev Moskva den dominerande makten i nordöstra Rus. Moskvas furstar fick ibland khanernas stöd och ansvarade då för att samla in tribut. När Den gyllene horden blev svagare tog Moskva kontroll över fler områden genom krig, diplomati, äktenskapsallianser och köp. Under Ivan III upphörde hordens politiska överhöghet år 1480.

   
   

   De vidsträckta slätterna i östra Europa underlättade handel och migration men också militära invasioner. Moskvas härskare mötte hot från bland andra tatariska khanat, Polen-Litauen och Sverige. Expansion, befästningar och kontroll över gränsområden blev därför centrala inslag i statens politik.

   
   

   Den militära mobiliseringen krävde stora resurser. Härskarna byggde upp en tjänstestat där jord, militärtjänst och lojalitet knöts samman. För att säkra skatteinkomster och arbetskraft begränsades böndernas rörelsefrihet. I 1649 års lagbok, Sobornoje ulozjenije, kodifierades en ordning som band stora delar av bondebefolkningen till godsen. Livegenskapen blev därmed en bärande del av samhällsstrukturen.

   
   

   Ivan IV, Ivan den förskräcklige, spelade en viktig roll i hur autokratin utvecklades. Han blev tsar över hela Ryssland 1547 och stärkte makten hos härskaren.

   
   

   Mest ökänd är opritjnina 1565–1572. Tsaren avskilde stora områden som sin särskilda domän och skapade opritjnikerna, en styrka som genomförde konfiskationer, deportationer och avrättningar. Terrorn drabbade såväl bojarer som andra grupper och hela områden, inte minst Novgorod.

   
   

   Ivan skapade däremot inte tjänsteadeln från grunden. En elit vars ställning byggde på jord i utbyte mot militär och administrativ tjänst hade vuxit fram tidigare. Under hans styre förstärktes systemet samtidigt som delar av den gamla aristokratin utsattes för hårda angrepp.

   
   

   Religionen bidrog också till härskarmaktens legitimitet. Den rysk-ortodoxa kyrkan hade ärvt det bysantinska idealet om symfonia, samverkan mellan världslig och andlig makt. Kyrkan var dock inte alltid passivt underordnad staten. Kyrkoledare kunde ha betydande ekonomisk och politisk makt, och konflikter med tsarerna förekom.

   
   

   Bild: Ivan den förskräcklige och hans son Ivan visar tsaren med sin döende son efter ett våldsamt utbrott. Målning av Ilja Repin, 1885. Public domain via Wikimedia Commons.

   
   

   Musik: Will The Winter End Cello Soloist av Yagull Music, Storyblock Audio

   
   

   Klippare: Emanuel Lehtonen

   
   

   Mer historia. Utan reklamavbrott.

   Med Historia Nu Premium får du alla avsnitt reklamfria för 45 kronor i månaden. Du stödjer samtidigt podden och hjälper oss att fortsätta hålla historien levande med kunniga gäster och berättelser som fördjupar vår förståelse av världen.

   Bli premiumlyssnare – för historiens skull.

   Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

6. Vattnet gav och tog i folkloren

   04.11.202644 Min.Folge 465Als Nächstes

   Havet gav fisk, handelsvägar och möjligheter att resa. Men stormar, grund och strömmar kunde snabbt göra en resa farlig. Det här skapade en rik folklore med havsrået, näckar, vattenhästar och monster.I folktron …

   Shownotes

   Havet gav fisk, handelsvägar och möjligheter att resa. Men stormar, grund och strömmar kunde snabbt göra en resa farlig. Det här skapade en rik folklore med havsrået, näckar, vattenhästar och monster.

   
   

   I folktron hörde allt vatten ihop, som hav, älvar, sjöar och källor. Under ytan fanns en annan värld. Det finns många sägner om vatten som vill ha ett visst antal liv varje år. Människor tänkte att sjöar och hav kunde ha en egen vilja. Sägner hjälpte folk att förstå en värld där de aldrig kunde styra allt omkring sig.

   
   

   I detta avsnitt av Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med folkloristen och författaren Tora Wall, doktor i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi, och aktuell med boken Havet – Magi, monster och väsen.

   
   

   Gränsen mellan hav och land var laddad. Det gällde också gränsen mellan skeppet och vattnet och ytan mellan världen ovan och världen under. Där visar sig väsendena. Havsfrun sitter på en klippa vid stranden och kammar sitt långa hår. Näcken möter man vid stranden. Råttan som springer i land längs landgången varnar om förlisning.

   
   

   Långt innan vägar knöt ihop byar och städer använde människor hav, sjöar och älvar som transportvägar. De reste över vattnet för att handla, fiska, plundra eller hitta nya möjligheter. Varje resa innebar en risk. När båten lämnade stranden gick besättningen också över en gräns, från den trygga vardagen till ett område där vind, vågor och väder styrde. I folktron såg man därför stranden och vattenytan som laddade platser. Under ytan fanns det okända. I folktron var vattnet aldrig tomt. Det var bebott.

   
   

   I den fornnordiska mytologin personifierade jätten Ägir havets krafter. Hans hustru Ran hade ett nät med vilket hon fångade sjöfarare och drog dem ner i djupet. Drunkningsdöden fick därmed en förklaring. Den som försvann i vågorna hade inte bara råkat ut för en olycka – personen hade tagits av Ran.

   
   

   Även skeppet fick en stark mytologisk betydelse. Frejs skepp Skidbladner kunde vikas ihop när det inte användes, medan Nagelfar skulle föra kaosmakterna till den sista striden vid Ragnarök.

   Arkeologiska båtgravar och skeppssättningar visar samtidigt att båten kunde få en viktig roll även i begravningsritualer. Skeppet var mer än ett transportmedel och kunde knytas till föreställningar om övergången mellan liv och död.

   
   

   Ett av Nordens mest långlivade vattenväsen är näcken. I svensk folktro förknippades han med sjöar, åar och forsar – och med musik. Enligt sägnerna kunde människor söka upp honom för att lära sig spela. Den som lärde sig näckens melodier kunde trollbinda sina åhörare, men kunskapen kunde kräva ett offer. Musiken kunde också vara en fälla. Näckens spel lockade människor allt närmare vattnet, där drunkningsdöden väntade.

   
   

   Berättelserna hade samtidigt en praktisk funktion. Barn som varnades för näcken lärde sig också att hålla sig borta från djupa vatten och farliga forsar.

   
   

   I södra och västra Sverige berättades också om bäckahästen. Den kunde visa sig som en vanlig eller ovanligt vacker häst nära ett vattendrag. I ett återkommande sägenmotiv klättrar flera barn upp på dess rygg. Ju fler som sätter sig, desto längre blir hästen. Sedan kastar den sig ner i vattnet.

   
   

   Liknande vattenhästar finns på flera håll i Europa. I Skottland berättas om kelpies, övernaturliga hästar som lockar människor upp på ryggen innan de drar ner dem i djupet. Motiven visar hur berättelser kunde färdas mellan områden och anpassas till lokala landskap och traditioner.

   Bland de mörkaste sägnerna finns föreställningen att vissa vatten krävde människoliv med jämna mellanrum.

   
   

   Musik: Bounty Of The Harvest av Jackchai Tilakoon, Storyblocks Label.

   
   

   Bild Detalj från Carta marina, Olaus Magnus karta över Skandinavien och Nordatlanten, tryckt i Venedig 1539. Kartan förenar geografisk kunskap med skildringar av nordiska folk, djur och havsvidunder. Karta av Olaus Magnus (1490–1557). Public domain via Wikimedia Commons.

   
   

   Klippare: Emanuel Lehtonen

   Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

7. Karl IX hänsynslösa uppror (repris)

   01.11.202658 Min.Als Nächstes

   Kung Karl IX (1550-1611) framstår i historiens ljus som en hänsynslös maktmänniska som gjorde uppror mot både sin bror Erik XIV och den lagliga tronarvingen Sigismund, och som avrättade sina politiska …

   Shownotes

   Kung Karl IX (1550-1611) framstår i historiens ljus som en hänsynslös maktmänniska som gjorde uppror mot både sin bror Erik XIV och den lagliga tronarvingen Sigismund, och som avrättade sina politiska motståndare i Linköpings blodbad. En bild som förstärks av Albert Edfelts målning från 1878 där hertig Karl skymfar den döde Clas Fleming genom att dra honom i skägget.

   
   

   Men tittar man närmare på hertig Karl och senare Karl IX:s livsgärning framträder en målmedveten ledare som skapade välstånd genom att utveckla industri och jordbruk. Bakom den hårda maktmänniskan finns också en djupt religiös människa som hade en varm och nära relation till sin fru och sina barn.

   
   

   I avsnitt 176 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern och författaren Erik Petersson om Karl IX. Han är aktuell med boken Karl IX – kampen om kronan.

   
   

   Hertig Karl kom att utveckla näringslivet i sitt hertigdöme för att säkra en stabil maktbas. Det satsades på svavelbruket i Dylta och på andra manufakturer. Flera nya städer grundades samtidigt, som Karlstad och Mariestad, och Nyköping, med sitt slott, blev hertigdömets centrum. Även nyodling uppmuntrades med skattelättnader, och svedjande och tjärbrännande finnar lockades till hertigdömets marginalbygder.

   
   

   Hertig Karl var tillsammans med brodern Johan III ledande i upproret mot brodern Erik XIV. Efter Johan III:s död gjorde Karl uppror mot kronarvingen Sigismund. Karl krossade brorsonen Sigismunds strävan efter att krönas till svensk konung vid slaget vid Stångebro. Efter slaget följde avrättningar av adelsmän som stöttat den katolske Sigismund.

   
   

   I sin kamp om makten lutade sig Karl gärna mot bönderna, som avskydde högadeln och för allt i världen inte ville bli katoliker. Han initierade Uppsala kyrkomöte 1593 där Sveriges religiösa trosbekännelse på Luthers grund slogs fast. Som kung bestämde han att Mose lag skulle tillämpas i svensk lagstiftning som ett uttryck för ”Guds klara ord”.

   
   

   Lyssna också på Klubbekriget – det blodiga upproret när Finlands bönder fick nog – och Sturemorden, som stoppade ätten som hotade Vasaätten.

   
   

   Bild: Hertig Karl, skymfande Klas Flemings lik, målning av Albert Edelfelt från 1878, Finlands nationalgalleri, public domain.

   Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

8. Myterna runt bockstensmannen

   28.10.202647 Min.Folge 464Als Nächstes

   Midsommar 1936 rev en harv upp textilier och ben från en man i Bockstens mosse i Halland. Mannen låg på mage med tre träpålar genom kroppen – sannolikt fruktade hans banemän framtida gengångare. Bockstensmannen …

   Shownotes

   Midsommar 1936 rev en harv upp textilier och ben från en man i Bockstens mosse i Halland. Mannen låg på mage med tre träpålar genom kroppen – sannolikt fruktade hans banemän framtida gengångare. Bockstensmannen var ovanligt väl bevarad – som frusen i tiden.

   
   

   Bockstensmannen hade en komplett medeltida klädedräkt som efter konservering gick att klä på sig. Vem han var och varför han naglats fast i mossen är fortfarande ett mysterium. Men mossen bevarade kläderna, håret och skelettet – och med dem spåren av ett liv på 1300-talet.

   I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leif Häggström, arkeolog vid Hallands kulturhistoriska museum. Han är aktuell med boken Bockstensfyndet och dess historia.

   
   

   Bockstensmannen är unik eftersom han är så väl bevarad. Mossens syror har löst upp emaljen på tänderna och kalkat ur skelettet, men samtidigt bevarat mannens hår, hudfragment och – framför allt – Europas enda fullständigt bevarade medeltida mansdräkt. Mannen bar kjortel (tunika), mantel, struthätta, hosor, fotlappar och läderskor.

   
   

   Vi vet inte hur han dog. Berättelser om dödande slag mot huvudet har fått stor spridning, men kvarlevorna har förändrats kraftigt av mossens miljö och någon säker dödsorsak har inte kunnat fastställas. Ett mord är möjligt. Avsaknaden av en penningbörs har också väckt tanken på rånmord, men den räcker inte för att avgöra vad som hände.

   
   

   Bockstensmannen var omkring 25-35 år gammal och kan ha varit hantverkare. Kläderna följde tidens mode men var av enkla material. Han levde i ett Halland där jordbruket bar upp samhället, handelsstäderna förmedlade kontinentens varor och idéer och nordiska makthavare kämpade om kontrollen. Kjortelns ojämna tillskärning talar enligt Häggström emot att mannen var en skicklig skräddare.

   
   

   Dräkten var till stor del sydd av ylletyg som valkats till tät vadmal. Plaggen var använda, hosorna slitna och skrädderiet enkelt. De större plaggen var enligt Häggström ofärgade och hade ullens naturliga färg. Dagens brunaktiga nyanser har uppstått i mossen.

   
   

   Några detaljer var däremot färgade. Ett V-format tygstycke var rött av krapp. En fotlapp bestod av återanvänt blått tyg, sannolikt färgat med vejde. Även små tygbitar togs till vara.

   
   

   I medeltidens samhälle markerade tygets kvalitet, färgning och utsmyckning den sociala ställningen. Den förmögne kunde bära importerade tyger och påkostade detaljer. Mannens enklare dräkt, bälte och knivar placerar honom enligt Häggström snarare utanför eliten. Även den som inte var rik kunde följa modet.

   
   

   Vid kusten låg Getakärr, en medeltida föregångare till Varberg. Staden förband trakten med sjöfarten och Hansans handelsnätverk. Där fanns importerade textilier och kunskap om deras bearbetning.

   
   

   Halland var också ett politiskt gränsområde, sedan slutet av 1200-talet delat vid Ätran. Svenska, danska och norska maktintressen överlappade. Borgar och handelsplatser gav inkomster och kontroll över viktiga handelsförbindelser.

   
   

   Bockstensmannen har länge daterats till mitten av 1300-talet. Häggström presenterar tillsammans med Fredrik Dahlberg en analys som i stället pekar mot omkring 1300–1325. Den kombinerar kol-14-dateringar, arkeologisk information och ekpålens årsringar. Omdateringen är ett förslag, inget fastställt dödsår. Stämmer den levde mannen före digerdöden, belagd i Halland 1349, och den befolkningskatastrof som skulle förändra samhället.

   
   

   Bild: Bockstensmannens kvarlevor från 1300-talet hittades 1936 i Bockstens mosse utanför Varberg. Mossens miljö bevarade skelettet och håret, som fick sin kopparröda färg av ämnen i torven. Bilden är en rekonstruktion av hur bockstensmannen bör ha sett ut. Bild: Hallands kulturhistoriska museum, fotograf ej angiven, CC BY-SA 4.0, via DigitaltMuseum.

   
   

   Musik: Medieval Path av Juan Pablo, Storyblocks Label.

   
   

   Klippare: Emanuel Lehtonen

   Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

9. Skogsfinnarna – byggde ett nytt liv med eld och råg i Sverige (repris)

   26.10.202656 Min.Als Nächstes

   Under slutet av 1500-talet började svedjebrukande finnar att flytta från Finland till svenska utmarker i Kolmården, Tiveden och Västernorrland, och sedan till Bergslagen och Värmland. De lockades av stora …

   Shownotes

   Under slutet av 1500-talet började svedjebrukande finnar att flytta från Finland till svenska utmarker i Kolmården, Tiveden och Västernorrland, och sedan till Bergslagen och Värmland. De lockades av stora ödemarker och skattefrihet i 6 till 15 år. Mellan 10 000 och 15 000 finnar tror man att de flyttade till Sverige.

   
   

   Skogsfinnarnas svedjebruk gav extremt stora skördar av råg, men krävde också stora arealer och mycket arbetskraft. Skogsfinnarna behöll sitt språk och sin distinkta kultur ända fram till 1900-talet i vissa områden, och än idag äts det motti i Värmland.

   
   

   I avsnitt 164 samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Maud Wedin som också är ordförande i organisationen Finnsam. Hon doktorerade i skogsfinnarnas kolonisering av Norrland.

   
   

   Finland var en del av det svenska riket från 1200-talet till 1809. Gustav Vasa ville kolonisera de stora obebodda skogarna i Norrland och erbjöd därför både svenskar och finnar mark och skattefrihet om de flyttade till svenska utmarker. Svenska bönder och finska bönder vid kusten var inte intresserade, men däremot lockades mellan 10 000 och 15 000 skogsfinnar till Sverige.

   
   

   Grunden för kulturen var den näringsrika sura granskogen, där marken blev basisk och näringen frigjordes vid bränning. Traditionellt jordbruk gav 4–8 ggr utsädet, medan medan svedjebruk ofta gav gav mer än 100-fallt.

   
   

   Svedjebruket krävde mycket arbetskraft, ofta skapades bolagsliknande arbetsformer, där man ersattes efter arbetsinsats (domböcker). Från skogsavverkning till skörd tog det 3-4 år beroende på fuktighetsgrad och att all oförädlad råg är två-årig.

   
   

   Skogsfinnarna försörjde sig till en början på svedjebruk, men omkring 1640 begränsades svedjebruk i lag för att skog behövdes för bergsbruk. Savolaxarna blev då torpare, i Bergslagen med skyldighet att arbeta som kolare knutna till bergsbruken. Senare flyttade skogsfinnarna vidare till Värmland.

   
   

   Lyssna också på Klubbekriget – det blodiga upproret när Finlands bönder fått nog.

   
   

   Bild: Svedjebruk av Eero Järnefelt från 1893 Finnish National Gallery, public domain.

   Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

10. Rekordåren – från folkhem till konsumtionssamhälle

    21.10.202643 Min.Folge 463Als Nächstes

    Under rekordåren efter andra världskriget fram till 1970-talet omvandlades Sverige från ett blygsamt industrialiserat jordbrukssamhälle till en av världens rikaste och mest jämställda välfärdsstater. Andra …

    Shownotes

    Under rekordåren efter andra världskriget fram till 1970-talet omvandlades Sverige från ett blygsamt industrialiserat jordbrukssamhälle till en av världens rikaste och mest jämställda välfärdsstater. Andra världskrigets fruktan och pessimism ersattes av en vilja att bygga ett nytt rättvisare samhälle – priset var högre skatter, hårda rationaliseringar och snabb urbanisering.

    
    

    Perioden präglades av en stark strävan att lämna fattigdom, ransonering och trångboddhet bakom sig. Sverige utvecklades samtidigt till ett konsumtionssamhälle där jazz, rock och pop blev soundtrack till en genomgripande brytningstid.

    
    

    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med ekonomihistorikern och författaren Peter Sandberg, aktuell med den kommande boken Rekordåren: En svensk efterkrigshistoria.

    
    

    Det gamla Sverige, präglat av småjordbruk och manuellt betjänade butiker, ersattes gradvis av moderna bostadsområden, snabbköp, motorvägar och växande städer. Hemmen fylldes med kylskåp, dammsugare och tvättmaskiner. Bilismen förändrade vardagens geografi och bilar som Volvo Amazon blev symboler för en ny rörlighet.

    Rekordåren var inte någon naturlag utan byggde på en omfattande strukturomvandling. Konkurrensbegränsande karteller försvagades, företag slogs samman och exportindustrin växte snabbt. Varven, bilindustrin, skogsindustrin och andra exportbranscher fick stor betydelse för det växande välståndet.

    
    

    Parallellt växte nya industrisymboler fram. Saab i Trollhättan och Volvo i Göteborg gick från relativt begränsad personbilstillverkning till en stark exportexpansion under 1960-talet. Samtidigt blev tekoindustrin tidigt en förlorare när den internationella konkurrensen ökade.

    
    

    Framgångarna berodde inte bara på att Sverige hade undgått krigets förstörelse. De byggde också på politisk stabilitet, teknisk utveckling och ett nära samspel mellan staten, näringslivet och fackföreningsrörelsen. Socialdemokraterna dominerade politiken. Tage Erlander var statsminister 1946–1969 och efterträddes av Olof Palme.

    
    

    Målet var inte att avskaffa marknadsekonomin. I stället växte en blandekonomi fram där staten byggde trygghetssystem, företagen skapade tillväxt och fackföreningarna bidrog till stabilitet på arbetsmarknaden.

    
    

    Effektivitet, rationalisering och konkurrenskraft blev centrala begrepp. LO:s solidariska lönepolitik pressade mindre produktiva företag, samtidigt som arbetskraft kunde flytta till expansiva branscher. Strukturomvandlingen sågs som en förutsättning för fortsatt välstånd.

    
    

    Tillväxten gav staten resurser att bygga ut pensioner, sjukförsäkring, barnbidrag, utbildning och semester. Den offentliga sektorn växte kraftigt, inte minst inom vård, skola och omsorg, vilket skapade många nya arbetstillfällen för kvinnor. Samtidigt levde hemmafruidealet kvar och kvinnor förväntades fortfarande bära huvudansvaret för hem och barn.

    
    

    Men rekordåren var inte bara en tid av materiella framsteg. Bakom framtidstron fanns kalla krigets hot, miljöförstöring, rivna stadskärnor och en växande kritik mot både kommersialismen och den sociala ingenjörskonsten.

    
    

    Industrialiseringen och jordbrukets rationalisering drev på urbaniseringen. Människor flyttade från landsbygden till industristäderna och den växande tjänstesektorn, vilket skapade en svår bostadsbrist.

    
    

    Miljonprogrammet blev det mest storskaliga svaret. Under 1965–1974 byggdes drygt en miljon bostäder med högre standard, moderna kök och badrum. Samtidigt kritiserades delar av de nya områdena för storskalighet, monotoni och brist på service och mötesplatser.

    
    

    Bild: Hötorgscity i Stockholm växer fram 1962, mitt under rekordårens starka ekonomiska tillväxt och framtidstro. Omvandlingen av Norrmalm speglade en tid då Sverige moderniserades snabbt och storstäderna byggdes om för bilism, handel och nya arbetsplatser. Foto: Folke Hellberg, 1962. Public domain via Wikimedia Commons.

    
    

    Musik: Sax Snap Jazz Ostinato av Volodymyr Piddubnyk, Storyblock Audio

    
    

    Klippare: Emanuel Lehtonen

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

11. Nordirland – från bombdåd till maktdelning

    19.10.202657 Min.Als Nächstes

    Över 3 500 människor dödades under konflikten i Nordirland, vanligen kallad the Troubles. Från slutet av 1960-talet till långfredagsavtalet 1998 präglades samhället av bombdåd, skottlossningar och sekteristiskt …

    Shownotes

    Över 3 500 människor dödades under konflikten i Nordirland, vanligen kallad the Troubles. Från slutet av 1960-talet till långfredagsavtalet 1998 präglades samhället av bombdåd, skottlossningar och sekteristiskt våld.

    
    

    Bakom konflikten låg århundraden av kolonisering, religiösa motsättningar och kamp om mark och politisk makt. Men Nordirlands historia handlar också om hur bittra fiender kunde närma sig varandra. Efter årtionden av våld växte en fredsprocess fram som gjorde maktdelning möjlig mellan unionister, som ville behålla banden till Storbritannien, och nationalister, som ville förena Irland.

    
    

    I avsnitt 157 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om konflikten i Nordirland.

    
    

    Konfliktens rötter sträcker sig långt tillbaka i det engelska och senare brittiska herraväldet över Irland. Under 1600-talet bosatte sig protestanter från England och Skottland på mark som hade konfiskerats från irländska jordägare i Ulster. Koloniseringen skapade motsättningar där religion, ägande och politisk tillhörighet flätades samman.

    Den katolska befolkningen utsattes under lång tid för politiska och ekonomiska inskränkningar. Samtidigt bidrog uppror och våld mot protestanter till en rädsla för att hamna under katolskt styre. Historiska övergrepp levde vidare i båda gruppernas kollektiva minnen.

    
    

    När Irland delades 1921 bildade sex av Ulsters nio grevskap Nordirland. Året därpå upprättades Irländska fristaten, medan Nordirland förblev en del av Storbritannien. Där säkrade den protestantiska och unionistiska majoriteten ett långvarigt politiskt maktinnehav.

    
    

    Den katolska minoriteten diskriminerades bland annat vid tillsättningen av arbeten och fördelningen av offentliga bostäder. Valkretsindelning och regler för kommunal rösträtt bidrog till att begränsa dess politiska inflytande. Under 1960-talet började en medborgarrättsrörelse kräva reformer och lika rättigheter.

    
    

    År 1969 eskalerade motsättningarna till omfattande gatustrider och angrepp på bostadsområden. Provisoriska IRA bildades genom en splittring inom IRA i slutet av 1969 och inledde därefter en väpnad kampanj mot det brittiska styret. Organisationens attentat drabbade både säkerhetsstyrkor och civila. Lojalistiska paramilitära grupper genomförde samtidigt mord och bombdåd, ofta riktade mot katolska civila.

    
    

    Åren 1971–1976 blev konfliktens blodigaste period. Enbart 1972 dödades omkring 480 människor. Under hela konflikten utgjorde civila en majoritet av dödsoffren. Efter årtionden av våld växte insikten att konflikten krävde en politisk lösning. Vapenvilor, kontakter mellan motståndarna och långvariga förhandlingar banade väg för ett avtal. De brittiska och irländska regeringarna spelade centrala roller, liksom nordirländska politiker och amerikanska medlare.

    
    

    Den 10 april 1998 slöts långfredagsavtalet. I folkomröstningarna följande månad stödde drygt 71 procent av de röstande i Nordirland avtalet. I Republiken Irland röstade drygt 94 procent för de grundlagsändringar som hörde samman med uppgörelsen.

    
    

    Avtalet lade grunden för ett självstyre där unionister och nationalister skulle dela makten. Ett parlament med ursprungligen 108 ledamöter inrättades. En central princip var att Nordirlands statstillhörighet endast skulle förändras med en majoritets stöd.

    
    

    Fredsprocessen utplånade inte motsättningarna eller sorgen efter offren. Men den skapade en väg bort från det omfattande våldet. Nordirland visar hur politiska kompromisser kan göra det möjligt för gamla fiender att styra tillsammans, även när de fortfarande är oense om landets framtid.

    
    

    Lyssna också på Det brittiska imperiets uppgång och fall.

    
    

    Musik: Catch Up With av Denis Kotenko, Soundcloud Audio.

    
    

    Bild: Orangemän, Ulster Covenant Commemoration Parade, Chichester Street, Belfast, Nordirland, September 2012, Wikipedia, Creative Commons.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

12. När lärda började tro på häxor

    14.10.202650 Min.Folge 462Als Nächstes

    Under den tidiga medeltiden betraktade kyrkans lärda föreställningar om flygande häxor som vidskepelse och villfarelser. Djävulen ansågs ha lurat människor att tro på nattliga flygfärder. Men i takt med att …

    Shownotes

    Under den tidiga medeltiden betraktade kyrkans lärda föreställningar om flygande häxor som vidskepelse och villfarelser. Djävulen ansågs ha lurat människor att tro på nattliga flygfärder. Men i takt med att föreställningen om djävulen växte fram kom synen på trolldom och häxeri att förändras i grunden.

    
    

    Teologer, inkvisitorer och jurister att kom att förena äldre föreställningar om trolldom med läran om kätteri, demoner och djävulens makt. Den trollkunniga grannen förvandlades till medlem av en hemlig satanisk sammansvärjning. Omkring år 1500 fanns den tankevärld på plats där blotta rykten ledde till fruktansvärd tortyr och obligatoriska dödsdomar.

    
    

    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet och författare till Ondskans tid – En historia om trolldom och häxeri.

    
    

    Föreställningar om magi var mycket äldre än kristendomen. Sjukdomar, missväxt och dödsfall kunde förklaras med förbannelser och övernaturliga krafter. Men folklig tro var en sak och den lärda kyrkliga traditionen en annan.

    
    

    Den kyrkorättsliga texten Canon Episcopi, som är belagd hos Regino av Prüm omkring år 906, behandlade kvinnor som trodde sig färdas genom natten tillsammans med den hedniska gudinnan Diana. Slutsatsen var inte att de verkligen kunde färdas på detta sätt. De ansågs ha blivit vilseledda av demoniska illusioner.

    
    

    Det betydde inte att kyrkan accepterade magi. Trolldom och spådom fördömdes, men under äldre medeltid saknades ännu den fullt utvecklade föreställningen om en organiserad häxsekt i förbund med Satan.

    
    

    De stora europeiska häxprocesserna var därför framför allt ett tidigmodernt fenomen. Deras intellektuella och juridiska förutsättningar växte däremot fram under senmedeltiden. Under 1200- och 1300-talen intensifierade kyrkan kampen mot kättare. Inkvisitoriska rättsformer utvecklades samtidigt som teologerna ägnade allt större uppmärksamhet åt djävulen och demonerna. Därmed uppstod en ödesdiger fråga: kunde den som använde magi egentligen samarbeta med djävulen?

    
    

    Under påven Johannes XXII:s pontifikat togs viktiga steg i denna riktning. År 1320 tillsattes en teologisk och juridisk kommission som behandlade frågan om demonisk magi och kätteri. I Super illius specula, vanligen daterad till 1326 eller 1327, fördömdes människor som offrade till demoner, dyrkade dem eller ingick förbund med dem.

    
    

    Skillnaden var fundamental. Tidigare kunde någon anklagas för att skada en granne genom magi. Nu kunde magin också uppfattas som ett angrepp på den kristna ordningen. Djävulen hade flyttat in i rättssalen. Det fick stora rättsliga konsekvenser. Om häxor ansågs ingå i en organisation räckte det inte längre att finna en misstänkt. Domarna började också söka efter hennes medbrottslingar.

    
    

    Under 1400-talets första hälft blev västra Alperna ett centrum för den nya typen av förföljelse. Processerna i Valais i dagens Schweiz, som inleddes 1428, hör till de första stora systematiska häxjakterna i Europa.

    
    

    Här anklagades människor inte bara för enskilda trollkonster utan också för att ha slutit förbund med djävulen och deltagit i hemliga sammankomster. Under förhören kunde de pressas att bekänna sådant som domarna redan förväntade sig att höra. Tortyr kunde också användas.

    
    

    Om häxorna antogs mötas tillsammans måste också andra ha varit närvarande. Den misstänkta kunde därför pressas att ange grannar och bekanta. En process kunde föda nästa. Häxjakten hade fått en mekanism som gjorde att den kunde sprida sig.

    
    

    Bild: Ett enbladstryck från 1555 berättar om en häxbränning i Derenburg i grevskapet Reinstein. Så spreds dramatiska skildringar av häxprocesser till en bred publik och bidrog till föreställningarna om trolldom i 1500-talets Europa. Upphovsperson okänd. Digitalisering: R. Decker. Public domain via Wikimedia Commons.

    
    

    Musik: Timeless Shores av Jackchai Tilakoon, Storyblock Audio

    
    

    Klippare: Emanuel Lehtonen

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

13. När isoleringscell skulle bota brottslingen

    12.10.202658 Min.Als Nächstes

    Ensamhet, tystnad och bön skulle få brottslingen att ångra sig och börja ett nytt liv. Under 1800-talet satsade Sverige stora resurser på moderna cellfängelser. Reformen framställdes som ett humanitärt …

    Shownotes

    Ensamhet, tystnad och bön skulle få brottslingen att ångra sig och börja ett nytt liv. Under 1800-talet satsade Sverige stora resurser på moderna cellfängelser. Reformen framställdes som ett humanitärt framsteg, men bakom celldörrarna kunde isoleringen bli en mardröm för själen.

    
    

    I avsnitt 154 av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historieprofessorn Roddy Nilsson vid Göteborgs universitet, som har undersökt fängelsernas historia i flera böcker.

    
    

    Det moderna fängelsesystemet växte fram under 1800-talet. Upplysningens reformidéer förenades med kristna föreställningar om ånger och omvändelse. Fången skulle förbättras genom disciplin, arbete och religiös vägledning. Isoleringen skulle också skydda den intagne från andra fångars skadliga inflytande.

    
    

    Tidigare hade böter, kroppsstraff och dödsstraff dominerat det svenska straffsystemet. Under medeltiden användes inlåsning främst i väntan på rättegång eller straffets verkställande. Senare fick frihetsberövande och tvångsarbete större betydelse. På fästningsfängelserna levde fångarna under hårda förhållanden, ofta tillsammans med andra intagna.

    
    

    1800-talets reformatorer ville ersätta denna miljö med ordnade anstalter där varje fånge hade en egen cell. Sverige hämtade inspiration från Philadelphiasystemet, som byggde på att fångarna hölls åtskilda. Mellan 1846 och 1880 uppfördes 45 nya cellfängelser i landet.

    
    

    Vissa anstalter utrustades med för tiden avancerade bekvämligheter. Rannsakningsfängelset i Stockholm, som öppnade 1852, hade exempelvis vattenklosetter, vattenledningar och centralvärme. Den tekniska moderniteten gick hand i hand med en långtgående kontroll över fångarnas vardag.

    
    

    Men den påtvingade ensamheten kunde bryta ned människorna som den skulle förbättra. När förhoppningarna om minskad brottslighet och moralisk omvändelse inte infriades fick ordning, disciplin och säkerhet allt större betydelse. Enligt Roddy Nilssons forskning tillbringade omkring 90 procent av fångarna hela sin strafftid i ensamcell vid sekelskiftet 1900.

    
    

    Under 1900-talet luckrades cellsystemet gradvis upp. Med reformen som trädde i kraft 1946 övergavs isoleringen som grundprincip för straffverkställigheten. Fångarna skulle i större utsträckning vistas tillsammans och förberedas för ett liv utanför murarna.

    
    

    Läs mer: Roddy Nilsson, En välbyggd maskin, en mardröm för själen: det svenska fängelsesystemet under 1800-talet, Lund University Press, 1999.

    Musik: Classical Classical av Bobby Cole, Storyblocks Audio.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

14. Hans Frank: karriärist och massmördare

    07.10.202645 Min.Folge 461Als Nächstes

    Dr Hans Frank (1900-1946) var Adolf Hitlers personliga advokat. Den bildade och kulturellt intresserade juristen deltog i den misslyckade ölkällarkuppen 1923 och hjälpte senare Hitler att montera ned den tyska …

    Shownotes

    Dr Hans Frank (1900-1946) var Adolf Hitlers personliga advokat. Den bildade och kulturellt intresserade juristen deltog i den misslyckade ölkällarkuppen 1923 och hjälpte senare Hitler att montera ned den tyska rättsstaten.

    
    

    Trots att Hans Frank aldrig tillhörde nazistpartiets inre kärna, blev han utsedd att leda den civila administrationen av det ockuperade Polen – generalguvernementet Polen. Hitler ville ha en lojal beundrare på plats i Polen för att hänsynslöst exploatera landet, samt underlätta förintelsen.

    
    

    Hans Frank gav åklagarna i Nürnbergrättegången tillgång till sina detaljerade arbetsdagböcker i 38 volymer – för att han trodde att det skulle rädda honom från galgen. Han hängdes 1946 för brott mot mänskligheten.

    
    

    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Artur Szulc om Hans Franks väg till makten och hans ansvar för terrorn i Polen. Szulc är aktuell med boken Hitlers jurist: Berättelsen om Hans Frank, utgiven av Historiska Media.

    
    

    Juristen Hans Frank blev tidigt medlem i Nazistpartiet och deltog i periferin av Hitlers ölkällarkupp 1923. Men trots att han under kampåren var Adolf Hitlers personliga advokat tillhörde han inte partiets inre kärna. Han var en bildad man med kulturella ambitioner. En karriärist och ideologiskt övertygad nazist som bidrog till att omsätta diktaturens principer i dödlig praktik.

    
    

    När nazisterna försökte nå makten genom val och inom den parlamentariska ordningen fick Frank en viktig roll. Som advokat företrädde han Hitler och NSDAP i ett stort antal rättsprocesser och blev en av partiets ledande jurister. Efter Hitlers maktövertagande 1933 blev han bland annat bayersk justitieminister och president för Akademin för tysk rätt. År 1934 utsågs han till riksminister utan portfölj. Han framställde sig som den nationalsocialistiska rörelsens främste jurist.

    
    

    Hans uppgift var emellertid inte att försvara rättsstaten, utan att förändra rättens innebörd. Nazisterna avskaffade inte alla lagar över en natt. I stället förändrades lagstiftningen, domstolarnas självständighet urholkades och rättsliga principer anpassades till den nya regimen. Frank var en ivrig förespråkare för denna utveckling.

    
    

    Föreställningen att staten var bunden av lagen ersattes av tanken att rätt var det som tjänade det tyska folket, vars vilja nazistpartiet och ytterst Hitler påstods representera. Domaren skulle inte enbart fråga vad lagen sade, utan också vad den nationalsocialistiska världsbilden krävde.

    
    

    Efter Tyskland angrep Polen den 1 september 1939 förändrades införlivades delar av landet med Tyska riket, medan stora delar av centrala och södra Polen organiserades som det så kallade Generalguvernementet. Hans Frank blev ansvarig för den civila administrationen av generalguvernementet den 26 oktober 1939.

    
    

    Från det kungliga slottet Wawel i Krakow byggde Frank upp ett hovliknande liv, samtidigt som befolkningen utsattes för en allt brutalare ockupation. Polen skulle exploateras ekonomiskt, leverera arbetskraft och livsmedel till Tyskland och underordnas nazismens raspolitik.

    
    

    Terrorn riktades tidigt mot människor som kunde tänkas leda ett framtida motstånd: lärare, akademiker, präster, politiker och jurister. Under våren och sommaren 1940 intensifierades förföljelserna genom AB-Aktionen, Außerordentliche Befriedungsaktion. Tusentals polacker greps; många avrättades och andra skickades till koncentrationsläger.

    
    

    Bild: Hans Frank, generalguvernör för det tyskockuperade Generalguvernementet i Polen, vid en polisparad i Kraków under andra världskriget. Foto: Bundesarchiv, Bild 121-0270, CC BY-SA 3.0 DE, via Wikimedia Commons.

    
    

    Musik: Prelude In F Minor av Eul, Storyblock Audio

    
    

    Klippare: Emanuel Lehtonen

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

15. Riddarna - artiga våldsmän (repris)

    05.10.20261 Std. 5 Min.Als Nächstes

    Riddarna växte fram som en militär och social grupp under tidig medeltid, när bepansrade ryttare fick en allt viktigare roll i ett politiskt splittrat Europa. Med hästar, lansar, svärd och efter hand allt mer …

    Shownotes

    Riddarna växte fram som en militär och social grupp under tidig medeltid, när bepansrade ryttare fick en allt viktigare roll i ett politiskt splittrat Europa. Med hästar, lansar, svärd och efter hand allt mer avancerade rustningar blev de en betydande kraft på slagfältet. Under flera århundraden kom riddarväsendet att prägla Europa militärt, socialt och kulturellt. Från 1100-talet utvecklades också en hövisk kultur kring riddarna, med ideal om bland annat mod, trohet, artighet och självbehärskning.

    
    

    Men riddarnas militära dominans var inte beständig. Infanteri beväpnat med bland annat pikar, långbågar och armborst kunde under rätt förutsättningar stå emot tungt kavalleri. Från senmedeltiden förändrade dessutom krutvapnen krigföringen i grunden. Riddarna försvann inte över en natt, men deras roll på slagfältet förändrades och deras relativa militära betydelse minskade.

    
    

    I avsnitt 159 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och arkivarien Charlotte Borgerud. Hon är författare till Riddarna och deras värld, som gavs ut av Natur & Kultur 2021. NOK

    
    

    De höviska ideal som hade vuxit fram kring riddarväsendet blev däremot betydligt mer långlivade. Föreställningar om ridderlighet, plikt och att skydda de svaga levde vidare långt efter medeltiden. Ett ofta använt exempel är katastrofen med Titanic 1912, då kvinnor och barn prioriterades vid evakueringen.

    
    

    Riddarna utvecklades efter hand från professionella, tungt beväpnade ryttare till en grupp som i stora delar av Europa kom att förknippas med aristokratin. Alla riddare var dock inte från början adliga, och alla adelsmän var inte riddare. Från 1100- och 1200-talen blev riddarskapet allt tydligare knutet till börd, jordägande och social status. Privilegier kunde följa med denna ställning, men de varierade mellan olika tider och områden.

    
    

    Kring riddarna utvecklades samtidigt en hövisk kultur med ideal om elegans, ädelhet, trohet, fromhet och gott uppförande. Riddaren förväntades visa mod, skydda svaga och uppträda behärskat. Dessa ideal stod ofta i skarp kontrast till verklighetens krigföring, där plundring, övergrepp och massakrer kunde drabba civilbefolkningen.

    Just denna motsättning är en av riddarväsendets mest intressanta paradoxer. Den samhällsgrupp vars främsta uppgift var att utöva organiserat våld omgavs samtidigt av en ideologi som betonade självbehärskning och höviskhet. Riddaridealet knöts också till den kristna tron. Under korstågen kunde striden framställas som en religiös plikt, och färden till det heliga landet som ett uttryck för både fromhet och tapperhet.

    
    

    Med tiden utvecklades nya sätt att möta tungt kavalleri. Bågskyttar, armborstskyttar, pikenerare och andra infanteriförband kunde, beroende på terräng och taktik, orsaka stora problem för riddare till häst. Under 1300-talet kunde förbättrade armborst dessutom tränga igenom delar av dåtidens skyddsutrustning, vilket i sin tur drev utvecklingen mot allt mer heltäckande plåtrustningar. Omkring 1420 var kompletta plåtrustningar i bruk.

    
    

    Det var alltså inte ett enskilt vapen som gjorde riddarna föråldrade. Förändringen berodde på en kombination av nya vapen, nya taktiker, större infanteriförband och framväxten av mer centraliserade arméer.

    
    

    Lyssna också på De engelska långbågarna vs tungt beväpnade franska riddare och De kristna korstågen utvecklade krigsföringen. Historia Nu

    
    

    Bild: Illustration ur Codex Manesse, fol. 17r, föreställande hertigen av Anhalt i strid. Utförd av den så kallade Meister des Codex Manesse omkring 1305–1315. Public domain via Wikimedia Commons. Wikimedia Commons

    
    

    Musik:Triumphant Opening – Arrival of the King av Emanuele Dentoni, Soundblock Audio.

    
    

    Mer historia. Utan reklamavbrott.

    Med Historia Nu Premium får du alla avsnitt reklamfria för 45 kronor i månaden. Du stödjer samtidigt podden och hjälper oss att fortsätta göra historien levande med kunniga gäster och berättelser som fördjupar vår förståelse av världen.

    Bli premiumlyssnare – för historiens skull.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

16. Det svårbegripliga Japan

    30.09.202657 Min.Folge 460Als Nächstes

    Japan är kontrasternas land. Höghastighetståg och gigantiska stadslandskap existerar sida vid sida med tempel, hantverk och ceremonier med månghundraåriga traditioner. Samtidigt som japansk populärkultur är …

    Shownotes

    Japan är kontrasternas land. Höghastighetståg och gigantiska stadslandskap existerar sida vid sida med tempel, hantverk och ceremonier med månghundraåriga traditioner. Samtidigt som japansk populärkultur är starkare än någonsin minskar befolkningen.

    
    

    Många specifikt japanska fenomen, som sumobrottning, teceremonin och japanska trädgårdar, är präglade av traditionen. En sumomatch inleds med omständliga ritualer trots att själva kampen kan vara över på sekunder. I ett tehus ägnas stor omsorg åt hur redskap hålls och används. I en stenträdgård kan växter och vatten ha reducerats till sten, mossa och krattat grus.

    
    

    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Stefano Foconi om japanska trädgårdar, teceremonin, mat och dryck samt sumobrottning. Han är aktuell med boken Japan – tio betraktelser över det svårbegripliga.

    
    

    En japansk trädgård kan se ut som om naturen lämnats åt sig själv. Ett krokigt träd lutar över en damm, mossan breder ut sig mellan stenarna och en stig slingrar sig fram. Men bakom miljön finns ofta år av planering, beskärning och omsorg. Det som ser enkelt ut är ofta resultatet av omfattande arbete. En stenträdgård som utstrålar stillhet måste skötas. En teceremoni kräver lång träning. En teskål kan vara högt värderad just för sina ojämnheter.

    
    

    Den japanska trädgårdskonstens historia sträcker sig tillbaka till Heianperioden, 794–1185, med stora dammar med öar centrala inslag i aristokratins trädgårdar. Senare utvecklades de torra landskapsträdgårdarna, karesansui, där stenar och grus kan frammana berg, öar och vatten. Den berömda trädgården vid Ryōan-ji i Kyoto består av femton stenar i krattat grus – en stark kontrast mot den europeiska barockträdgårdens fontäner, blomsterprakt och symmetri.

    
    

    Från trädgården är steget inte långt till teceremonin. Den formella japanska tepraktiken kallas chanoyu, ungefär ”hett vatten för te”. Namnets enkelhet står i kontrast till den sofistikerade ritual som utvecklats kring drycken.

    
    

    Te kom till Japan från Kina. Under 1400-talet fick temästaren Murata Jukō stor betydelse för den estetik som kom att prägla chanoyu. Under 1500-talet utvecklades traditionen vidare genom Sen no Rikyū, som förknippas med wabi-cha: enkelhet, återhållsamhet och uppskattning av rustika och asymmetriska föremål.

    En teceremoni handlar bara delvis om att dricka te. Arkitektur, trädgård, keramik, blommor, kalligrafi och redskap är viktiga, men framför allt relationen mellan värd och gäst. Att lära sig teceremonin innebär därför också att träna uppmärksamheten på gästerna, årstiden, rummet och föremålen.

    
    

    I sumobrottningen blir mötet mellan ritual och fysisk verklighet särskilt tydligt. Grundregeln är enkel: två brottare, rikishi, möts i en cirkelformad ring, dohyō. Den förlorar som först går utanför ringen eller vidrör marken med någon annan kroppsdel än fotsulorna. Men den som bara ser själva kampen missar mycket. Före matchen utför brottarna symboliska rörelser, stampar i marken och visar sina öppna händer.

    
    

    Ringen är mer än en idrottsyta. Inför stora turneringar hålls dohyō matsuri, där böner framförs för säkerhet och framgång. Salt, ris och andra lyckobringande föremål begravs i ringens mitt. Sumon förenar därmed sport, religion, underhållning och historia.

    
    

    Sumons ursprung försvinner in i myt och legend. De äldsta japanska krönikorna Kojiki från 712 och Nihon shoki från 720 innehåller kraftmätningar som senare knutits till sumons historia. Brottningen förekom också i riter kring årets skörd och blev senare en hovceremoni.

    
    

    Bild: Sumoturnering i Edo-periodens Japan vid vårturneringen 1846. Kanjin-sumo förenade religiösa traditioner med offentlig underhållning och arrangerades historiskt bland annat till förmån för tempel och helgedomar. Nishiki-e av Utagawa Kunisada (1786–1865). Public domain via Wikimedia Commons.

    
    

    Musik: In Ancient Japan av Yagull Music, Storyblock Audio.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

17. Gåtan Sandby borg (repris)

    28.09.202648 Min.Als Nächstes

    Fornborgen Sandby borg på sydöstra Öland bär spår av en massaker som sannolikt ägde rum i slutet av 400-talet e.Kr. En möjlig förklaring är att dådet var en del av en lokal maktkamp under den turbulenta …

    Shownotes

    Fornborgen Sandby borg på sydöstra Öland bär spår av en massaker som sannolikt ägde rum i slutet av 400-talet e.Kr. En möjlig förklaring är att dådet var en del av en lokal maktkamp under den turbulenta folkvandringstiden. Forskarna har kopplat händelsen till en period då maktförhållandena förändrades i spåren av Västromerska rikets upplösning.

    
    

    Hur fruktansvärd massakern än var har Sandby borg bevarat två ögonblick från för omkring 1 500 år sedan på ett ovanligt tydligt sätt: vardagslivet strax före katastrofen och spåren efter själva dödandet.

    
    

    I avsnitt 152 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Helena Victor, fil.dr i arkeologi, enhetschef vid Museiarkeologi sydost på Kalmar läns museum och projektledare för utgrävningarna i Sandby borg, samt Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog och docent vid Linnéuniversitetet.

    
    

    Folkvandringstiden, cirka 400–550 e.Kr., var en period av stora politiska och sociala förändringar i både Europa och Skandinavien. Västromerska rikets nedgång och upplösning, hunnernas expansion, krig och skiftande allianser påverkade samhällena även i södra Skandinavien.

    
    

    Sandby borg på sydöstra Öland är en av minst 15 kända fornborgar på ön. Många av de öländska borgarna omges av kraftiga stenmurar och rymmer lämningar efter stenhus. Sandby borg skiljer sig från flera av de andra genom sitt utsatta läge alldeles intill Östersjön.

    
    

    Murarna har uppskattats ha varit omkring fyra till fem meter höga. Men de skyddade inte människorna i borgen. Vid utgrävningarna har arkeologerna hittat kvarlevor efter minst omkring 30 individer, trots att bara ungefär en tiondel av borgens inre har undersökts. Flera kroppar låg kvar där människorna hade fallit.

    
    

    De döda representerar alla åldrar, från spädbarn och barn till äldre vuxna. Tidiga osteologiska undersökningar visade en tydlig övervikt av män och kunde inte identifiera några kvinnor bland de könsbedömda skeletten. Senare DNA-analyser har dock visat att minst en av de undersökta individerna var kvinna.

    
    

    Skadorna berättar om ett ensidigt våld. Flera offer har fått slag bakifrån eller från sidan, medan skador som ofta uppkommer när någon försöker försvara sig i strid saknas. Forskarna tolkar därför händelsen som en massaker snarare än ett regelrätt slag.

    
    

    Efter överfallet tycks borgen ha övergivits. Människorna begravdes inte, och djur lämnades kvar. Samtidigt blev mängder av värdefulla föremål liggande, vilket talar emot att plundring var angriparnas främsta motiv. Att de döda inte fick någon begravning är särskilt anmärkningsvärt i ett samhälle där omfattande dödsriter hade stor betydelse.

    Fynden visar också att åtminstone delar av befolkningen i Sandby borg hade tillgång till exklusiva föremål och långväga kontaktnät. Bland fynden finns förgyllda silverspännen, glas- och silverpärlor, smycken och föremål med ursprung eller förebilder långt söder och öster om Öland, ända ned mot områden inom det tidigare romerska imperiet.

    
    

    Särskilt uppseendeväckande är hus 40. Där hittades en av borgens fem smyckesgömmor och kvarlevor efter minst nio människor. Sex skelett låg fortfarande sammanhängande, medan delar av minst tre ytterligare individer påträffades i huset. Skador på flera av dem visar att de utsattes för dödligt våld, och kropparnas lägen tyder på att de inte flyttades efter döden.

    
    

    Det är just kombinationen av vardagsföremål, djurrester och människor som lämnades kvar som gör Sandby borg så speciell. Här finns inte bara spåren efter en våldsam händelse, utan också en sällsynt ögonblicksbild av livet i en öländsk fornborg under folkvandringstiden.

    
    

    Musik: Fairytale Female Vocal av Velimir Andreev, Soundblock Audio.

    
    

    Lyssna också på Folkvandringstiden och Västroms fall samt Guldskatterna som avslöjar forntida rov.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

18. Kalla krigets Sovjetbas på skjutavstånd från Helsingfors

    23.09.202654 Min.Folge 459Als Nächstes

    Bara några mil från huvudstaden Helsingfors i Porkala upprättade Sovjetunionen i september 1944 en militär enklav i enligt med vapenstilleståndsavtalet efter fortsättningskriget. Arrendet skulle gälla i 50 år …

    Shownotes

    Bara några mil från huvudstaden Helsingfors i Porkala upprättade Sovjetunionen i september 1944 en militär enklav i enligt med vapenstilleståndsavtalet efter fortsättningskriget. Arrendet skulle gälla i 50 år. Nu kunde sovjetiskt artilleri nå huvudstaden. Drygt sjutusen människor tvingades lämna sina hem innan sovjetiska trupper tog över det bördiga jordbrukslandskapet i Porkala.

    
    

    Oväntat återlämnades Porkala till Finland den 26 januari 1956. De återvändande invånarna mötte bunkrar, igenvuxna åkrar och hus som rivits eller byggts om. En halvsekellång sovjetisk närvaro blev i stället den drygt elva år långa Porkalaparentesen.

    
    

    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Rasmus Marjanen och Christoffer Holm, doktorander i historia vid Åbo Akademi, om Porkalaparentesen. De har bland annat arbetat med dokumentären Porkala - röster från parentesen som går att se på Kunskapskanalen.

    
    

    Arrendeområdet omfattade omkring 380 kvadratkilometer land bara ett par mil från Helsingfors. Efter vapenstilleståndet hade invånarna omkring tio dagar på sig att lämna området före det sovjetiska övertagandet den 29 september 1944.

    
    

    Från Porkala evakuerades 7 272 människortillsammans med sitt lösöre och omkring 8 000 husdjur. Skördar skulle bärgas, möbler flyttas och jordbruksredskap föras bort under extrem tidspress när det saknades transportmedel. Finland behövde samtidigt ordna nya hem åt över 400 000 människor från de avträdda områdena i Karelen, medan befolkningen i norr evakuerades inför Lapplandskriget mot de tyska styrkorna.

    
    

    När den finländska befolkningen hade lämnat området byggde Sovjetunionen upp en sluten militärzon. Som mest uppskattas omkring20 000 sovjetiska soldater och 10 000 civila ha bott i området, även om olika källor anger något olika siffror. Där levde officersfamiljer och annan civil personal, och det fanns skolor, daghem, sjukhus, butiker och kulturverksamhet. Samtidigt byggdes kaserner, bunkrar, försvarsanläggningar, en militärhamn och ett flygfält i Friggesby.

    
    

    Porkala hade en föregångare i Hangö udd. Efter vinterkriget 1940 tvingades Finland arrendera Hangö till Sovjetunionen som marinbas. De sovjetiska styrkorna lämnade området i december 1941, sedan fortsättningskriget hade förändrat det militära läget kring Finska viken.

    
    

    När Finland sökte sig ur kriget 1944 återkom kravet på en sovjetisk bas. I vapenstilleståndsavtalet i Moskva den 19 september 1944 avstod Sovjetunionen från sina rättigheter till Hangö men krävde i stället Porkala som marinbas under 50 år. Valet var strategiskt. Porkala ligger vid en av Finska vikens smalare delar, mittemot det då sovjetkontrollerade Estland. Med kustartilleri och andra militära resurser på båda sidor av viken kunde Sovjetunionen kontrollera sjövägen mot Kronstadt och Leningrad.

    
    

    Porkalas betydelse var också politisk. Arrendeområdets östra gräns låg bara omkring 18 kilometer från Helsingfors. Sovjetiskt artilleri hade kunnat beskjuta huvudstaden, och närvaron av en stor militärbas så nära landets politiska centrum fungerade som en ständig påminnelse om Finlands utsatta läge efter kriget.

    
    

    Bildtext: Efter drygt elva år under sovjetisk kontroll återvände Porkala till Finland den 26 januari 1956. Återlämnandet blev en symboliskt viktig händelse under det kalla krigets första årtionde. Foto: U. A. Saarinen, 1956. JOKA Journalistic Photo Archive, U. A. Saarinen Collection, Riksantikvarieämbetet/Museiverket. CC BY 4.0. via Finna.

    
    

    Musik: Cmin Sadness av Jason Donnelly, Storyblock Audio

    
    

    Klippare: Emanuel Lehtonen

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

19. Bluffen som öppnade Gustav III:s krig mot Ryssland (repris)

    21.09.202657 Min.Als Nächstes

    Natten till den 28 juni 1788 angrep finska soldater i svensk tjänst, utklädda till kosacker, en svensk gränspostering vid Puumala i Savolax. Det iscensatta anfallet gav Gustav III en förevändning att gå i krig …

    Shownotes

    Natten till den 28 juni 1788 angrep finska soldater i svensk tjänst, utklädda till kosacker, en svensk gränspostering vid Puumala i Savolax. Det iscensatta anfallet gav Gustav III en förevändning att gå i krig mot Ryssland och kringgå regeringsformens krav på ständernas samtycke till anfallskrig. Kungen ville flytta gränsen österut, stärka Sveriges ställning och bryta Rysslands inflytande över svensk politik. Med Gustav Vasa som förebild sökte han också själv en plats bland rikets stora kungar.

    
    

    Kriget var dåligt förberett och mötte starkt motstånd inom delar av officerskåren. Efter motgångarna under det första fälttåget bildades Anjalaförbundet i Finland. Officersupproret utvecklades till en allvarlig politisk kris för Gustav III, men det danska angreppet mot Sverige förändrade situationen och gjorde det möjligt för honom att återvända från Finland och återta det politiska initiativet. Konflikten mellan kungen och delar av adeln skärptes samtidigt.

    
    

    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hugo Nordland, historiker, författare och förlagsredaktör. Vid tiden för samtalet arbetade Nordland på en biografi om Gustav III. Den utkom 2025 som Överlevaren: En biografi om Gustav III på Historiska Media.

    
    

    Kriget kan inte enkelt beskrivas som en svensk militär seger. Den 3 juli 1790 lyckades den svenska flottan bryta sig ur den ryska inringningen i Viborgska viken i det så kallade Viborgska gatloppet, men till priset av stora förluster. Bara några dagar senare, den 9 juli, vann den svenska skärgårdsflottan däremot en avgörande seger i det andra slaget vid Svensksund. Segern förbättrade Sveriges läge inför de fredsförhandlingar som avslutades i Värälä den 14 augusti 1790. Freden innebar inga gränsförändringar, men Rysslands tidigare möjlighet att göra anspråk på inflytande över Sveriges styrelseskick undanröjdes.

    
    

    Kriget bidrog också till en inrikespolitisk situation där Gustav III kunde stärka kungamakten. Vid riksdagen 1789 drevs Förenings- och säkerhetsakten igenom med stöd av de ofrälse stånden och mot adelns opposition. Den ökade kungens befogenheter betydligt och gav honom bland annat rätt att själv inleda krig. Samtidigt behöll ständerna vissa befogenheter, vilket gör det mer precist att tala om en kraftigt stärkt kungamakt än om ett fullständigt envälde.

    
    

    Bakgrunden till kriget fanns delvis i Sveriges långvariga konflikt med Ryssland. Efter nederlaget i hattarnas ryska krig och freden i Åbo 1743 hade Ryssland ett betydande inflytande över svensk politik under frihetstiden. Gustav III ville bryta detta inflytande och samtidigt åstadkomma en revision av den östra gränsen.

    
    

    Anjalaförbundet växte fram efter den misslyckade svenska offensiven sommaren 1788. Den 9 augusti undertecknade sju officerare den så kallade Liikalanoten till kejsarinnan Katarina II, där de föreslog fredsförhandlingar och en återgång till gränsen före 1743. Den 12–13 augusti samlades 113 officerare på Anjala gård och anslöt sig genom en deklaration i huvudsak till notens krav. Officerarna ifrågasatte krigets laglighet och ville både få till stånd fred och förändringar i rikets styrelseskick.

    
    

    Vid årsskiftet 1788–1789 kunde Gustav III låta gripa flera av förbundets ledare. Flera dömdes till döden, men endast överste Johan Henrik Hästesko avrättades.

    
    

    Lyssna också på Gustav III:s statsvälvning 1772 satte stopp för frihetstiden

    
    

    Bild: Porträtt av Gustaf III klädd i svenska dräkten, bärandes Svärdsorden och Vasaorden kring halsen, Serafimerordens ljusblå band och kraschan, sittandes i en rikt möblerad interiör, hållande i höger hand brev, på det förgyllda skrivbordet en byst av Gustav II Adolf - sittande knäbild, Public Domain

    
    

    Musik: String Arpeggios av Boris Skalsky, Storyblock Audio

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

20. Östeuropas väg till frihet 1989

    16.09.202644 Min.Folge 458Als Nächstes

    Året 1989 står ut i modern europeisk historia. På mindre än ett år förlorade de kommunistiska regimerna i Polen, Ungern, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien sitt maktmonopol. Folken reste sig …

    Shownotes

    Året 1989 står ut i modern europeisk historia. På mindre än ett år förlorade de kommunistiska regimerna i Polen, Ungern, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien sitt maktmonopol. Folken reste sig och Moskva ingrep aldrig.

    
    

    De kommunistiska regimerna hade etablerats hårdhänt i länder som Röda Armén erövrat under andra världskriget. Frihetsvågen 1989 blev möjlig genom en kombination av långvarig ekonomisk stagnation, regimernas förlorade legitimitet, ett uthålligt civilsamhälle och ett avgörande politiskt vägval i Moskva.

    
    

    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet. Han har skrivit boken Europas vändpunkter – 1492, 1914, 1989.

    
    

    Vid konferenser i Jalta och Potsdam förhandlade andra världskrigets segrarmakter om efterkrigsordningen. I Jaltas deklaration om det befriade Europa åtog sig de allierade att verka för representativa regeringar och fria val. I praktiken blev Röda arméns militära närvaro avgörande för maktutvecklingen i stora delar av Öst- och Centraleuropa.

    
    

    De kommunistiska partierna var efter kriget för svaga för att vinna fria val på egen hand. I stället skaffade de sig med Moskvas stöd stegvis kontroll över statsapparaten och slog ut politiska motståndare. I slutet av 1940-talet hade Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien blivit kommunistiska enpartistater under starkt sovjetiskt inflytande. DDR bildades 1949 i den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland.

    
    

    Under 1940-talets slut och 1950-talets början konsoliderades makten med stalinistisk brutalitet. Skådeprocesser och utrensningar drabbade både civila dissidenter och partimedlemmar som misstänktes för bristande Moskvatrohet. Jordbruket tvångskollektiviserades och ekonomierna underställdes en strikt planekonomi med ensidigt fokus på tung industri. Samtidigt byggde hemliga polisorganisationer som östtyska Stasi och rumänska Securitate upp massiva nätverk av informatörer som genomsyrade vardagslivet med ständig övervakning.

    
    

    Trots den hårda repressionen upphörde motståndet aldrig helt. Östberlinarna reste sig 1953, den ungerska revolten bröt ut 1956 och Tjeckoslovakien försökte 1968 genomföra reformer under parollen "socialism med ett mänskligt ansikte". Dessa försök krossades dock snabbt och våldsamt av sovjetiska stridsvagnar under Brezjnevdoktrinen, vilken gav Moskva rätt att militärt ingripa mot varje hot mot det socialistiska systemet. När den oberoende fackföreningen Solidarność växte fram i Polen 1980 tvingades regimen svara med undantagstillstånd och massarresteringar för att hålla fast vid makten.

    
    

    Att revolutionerna 1989 lyckades där tidigare uppror misslyckats berodde på en samverkan mellan strukturella kriser och nya politiska förutsättningar. Ekonomiskt präglades östblocket av kronisk varubrist, teknologisk eftersläpning och växande skulder till västvärlden.

    
    

    När Michail Gorbatjov tillträdde som Sovjetunionens ledare 1985 inledde han reformprogrammen glasnost och perestrojka. Framför allt signalerade Moskva att man övergivit Brezjnevdoktrinen och inte längre tänkte ingripa militärt för att rädda satellitregimerna. Tillsammans med ett alltmer organiserat civilsamhälle, underjordisk litteraturspridning och ett internationellt ramverk genom Helsingforsavtalet 1975 bröts den politiska apatin.

    
    

    Bild: Berlinmurens fall 1989. Bilden visar öst- och västtyskar vid Brandenburger Tor, återgiven på en permanent offentlig dokumentationsvägg i Berlin. Foto: Lear 21, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

    
    

    Musik: Ludwig van Beethovens nionde symfoni, fjärde satsen med ”Ode an die Freude”, i en inspelning från 1956 under dirigenten Jascha Horenstein, med Wilma Lipp, Elisabeth Höngen, Julius Patzak och Otto Wiener. Public Domain Mark 1.0, via Internet Archive.

    
    

    Klippare: Emanuel Lehtonen

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

21. Utplånadet av Amerikas mäktigaste imperier

    14.09.20261 Std.Als Nächstes

    Under några årtionden på 1500-talet störtade relativt små grupper av spanska conquistadorer två välorganiserade riken med miljontals invånare i dagens Mexiko och Peru. Men spanjorerna var långt ifrån ensamma …

    Shownotes

    Under några årtionden på 1500-talet störtade relativt små grupper av spanska conquistadorer två välorganiserade riken med miljontals invånare i dagens Mexiko och Peru. Men spanjorerna var långt ifrån ensamma. Tusentals, ibland tiotusentals, krigare från olika ursprungsfolk deltog på deras sida.

    
    

    Spanjorerna hade militära fördelar i form av bland annat stålvapen, hästar och eldvapen. Minst lika viktiga var de politiska konflikterna inom och mellan de amerikanska samhällena. Hernán Cortés kunde utnyttja motsättningarna mellan det aztekiska riket och bland annat Tlaxcala, medan Francisco Pizarro anlände till Anderna just när Inkariket hade slitits sönder av ett blodigt tronföljdskrig.

    
    

    Till detta kom epidemier av bland annat smittkoppor, mot vilka ursprungsbefolkningarna saknade tidigare immunologisk erfarenhet. Befolkningsförlusten varierade kraftigt mellan olika områden, men en omfattande forskningsöversikt har uppskattat att Amerikas ursprungsbefolkning minskade med omkring 90 procent under århundradet efter 1492. Sjukdomar var en huvudorsak, men krig, tvångsarbete, svält och samhällelig söndring förstärkte katastrofen.

    
    

    I reprisen av avsnitt 119 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Inger Enkvist, professor emerita i spanska vid Lunds universitet. Hon har tillsammans med historikern Vicente Ribes-Iborra skrivit boken Erövringen av Amerika: Spanien och Nya världen 1492–1600, utgiven av Natur & Kultur. Förlagets egen katalog och webbplats anger undertiteln 1492–1600.

    
    

    När Christofer Columbus nådde Karibien hösten 1492 skedde det med stöd av de katolska monarkerna Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien. Resan blev inledningen till en europeisk expansion präglad av jakt på rikedomar, handelsvägar och territorier. Spanjorerna mötte samhällen med mycket olika politisk och ekonomisk organisation – från mindre lokala samhällen till stora städer och centraliserade imperier.

    
    

    Det är fortfarande fascinerande hur så små spanska styrkor kunde få en så avgörande betydelse. När Cortés seglade till Mexiko 1519 hade han omkring 500 soldater samt sjömän, hästar och artilleri. Men föreställningen att några hundra spanjorer på egen hand besegrade aztekerna är missvisande. Cortés knöt till sig bland annat totonaker och tlaxcalteker, och de inhemska allierade kom att utgöra huvuddelen av den styrka som belägrade Tenochtitlán.

    
    

    Francisco Pizarros framgång i Peru var lika dramatisk. Vid Cajamarca den 16 november 1532 hade han omkring 168 spanjorer när han genom en planerad överrumpling tillfångatog inkahärskaren Atahualpa. Denne åtföljdes av flera tusen personer och hade en betydligt större armé i närheten. Händelsen var därför inte ett vanligt fältslag där 62 spanjorer besegrade 20 000 inkasoldater, utan en överraskningsattack som slog ut rikets härskare i ett mycket känsligt politiskt läge.

    
    

    Människooffer förekom i det aztekiska samhället och hade en betydande religiös och politisk funktion. Arkeologiska fynd har bekräftat att offren kunde vara omfattande. Däremot är de spektakulära uppgifterna i senare källor om tiotusentals offer under en enda ceremoni omstridda. Att beskriva aztekerna som enbart ”blodtörstiga” eller deras samhälle som ”dysfunktionellt” skymmer dessutom de politiska orsakerna till att andra folk valde att samarbeta med Cortés.

    
    

    Även i Inkariket förekom människooffer. Den statliga ritual som brukar kallas capacocha eller capac hucha kunde bland annat innebära att utvalda barn offrades i samband med viktiga politiska, religiösa eller naturliga händelser.

    
    

    Spanjorernas avrättning av Atahualpa 1533 innebar emellertid inte att inkafolkets motstånd upphörde. Manco Inca gjorde uppror 1536 och etablerade senare ett motståndsrike i Vilcabamba. Först 1572 intog spanjorerna den sista inkafästningen och avrättade härskaren Túpac Amaru.

    • 
      

    Bild: The Conquest of Tenochtitlán, okänd konstnär, andra hälften av 1600-talet. Jay I. Kislak Collection, Library of Congress. Public domain via Wikimedia Commons.

    
    

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

22. Bombkrigets brutala vändpunker - Karlsruhe till Tokyo

    09.09.202648 Min.Folge 457Als Nächstes

    En fransk vedergällningsräd 1916 mot tyska Karlsruhe med en handfull plan och amerikanarnas brandbombning av Tokyo med nästan 300 B-29 Superfortress 1945 väcker samma grundfråga – går det att bomba civila för …

    Shownotes

    En fransk vedergällningsräd 1916 mot tyska Karlsruhe med en handfull plan och amerikanarnas brandbombning av Tokyo med nästan 300 B-29 Superfortress 1945 väcker samma grundfråga – går det att bomba civila för att uppnå militära mål.

    
    

    Första världskrigets flygteknik förde fram kriget långt bakom fronten. Mindre än tre decennier senare hade små flygräder med handsläppta bomber utvecklats till massiva bombanfall som jämnade städer med marken. Tyskarna ödelade Rotterdam av misstag 1940 och under en enda natt våren 1945 dödas omkring 100 000 människor i brandbombningen av Tokyo.

    
    

    I detta avsnitt av Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med idéhistorikern Peter Bennesved, förste forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, om bombningarna av Karlsruhe, Rotterdam och Tokyo.

    
    

    Flyget var nytt när första världskriget bröt ut. Först användes flygplan främst för spaning, men snart också för bombanfall. Tyska zeppelinare och bombflygplan angrep samtidigt städer bakom de allierades linjer, vilket bidrog till en vedergällningslogik mellan de krigförande.

    
    

    Den 22 juni 1916 genomförde franskt flyg en vedergällningsräd mot Karlsruhe. Bland målen som träffades fanns Circus Hagenbecks cirkustält, fyllt av barnfamiljer. Attacken dödade 120 människor, däribland 71 barn, och skadade 169. Anfallet mot Karlsruhe genomfördes som svar på tyska flyganfall mot franska städer. Järnvägsstationen var ett av målen.

    
    

    Trots förbättrat luftvärn och varningssystem kunde de franska planen nå staden och döda hundratals civila. Militärt fick anfallet liten betydelse. Det förändrade inte läget på västfronten och slog inte ut någon avgörande del av den tyska krigsindustrin. Däremot visade attacken att avståndet till fronten inte längre skyddade civilbefolkningen.

    
    

    Tekniken var ännu begränsad. Flygplanen bar små bomblaster och navigerade efter kartor, järnvägar, floder och andra landmärken. Att nå en stad var möjligt, men att träffa ett enskilt mål betydligt svårare.

    
    

    När Tyskland angrep Nederländerna den 10 maj 1940 hade flygkriget förändrats i grunden. Luftwaffe kunde samordna moderna bombflygplan med fallskärmsförband, pansar och infanteri. Flyget hade blivit en integrerad del av krigföringen.

    
    

    I Rotterdam mötte tyskarna hårt motstånd kring Maasbroarna. Den 14 maj ställde general Rudolf Schmidt ett ultimatum: staden riskerade att förstöras om motståndet fortsatte. Förhandlingar pågick när den tyska bombstyrkan redan var på väg.

    
    

    Klockan 13.27 började bomberna falla. Tyska markförband försökte avbryta anfallet med röda signalbloss. En del bombplan reagerade, medan andra fortsatte. Minst 800 människor dödades och omkring 80 000 blev hemlösa. Cirka 25 000 bostäder förstördes och stora delar av det historiska centrumet lades i ruiner.

    
    

    Bombningen fick också en direkt militär betydelse. Den nederländske överbefälhavaren Henri Winkelman bedömde läget som ohållbart, samtidigt som Tyskland hotade med nya anfall. Nederländerna kapitulerade dagen därpå. Rotterdam visade att bombflyget inte bara kunde förstöra städer utan också användas som ett omedelbart politiskt och militärt tvångsmedel.

    
    

    Fem år senare hade bombkriget tagit ännu ett tekniskt språng. Boeing B-29 Superfortress hade lång räckvidd, stor bomblast och avancerade system. Från baser på Marianerna kunde USA regelbundet angripa de japanska huvudöarna.

    
    

    Natten mellan den 9 och 10 mars 1945 sattes taktiken in mot Tokyo i Operation Meetinghouse. Av 325 B-29 som lyfte nådde 279 huvudmålet och fällde omkring 1 665 ton bomber. Många var M69-brandbomber, avsedda att skapa ett stort antal samtidiga bränder.

    
    

    Bild: Människor samlas under bombningen av Rotterdam i maj 1940. Till höger syns funktionalistiska Sonneveld House, ritat av Brinkman och Van der Vlugt i början av 1930-talet. Foto ur familjen Sonnevelds arkiv, Het Nieuwe Instituut. Wiki Media Commons. Public Domain.

    
    

    Musik: Sols Dream av Humans Win, Storyblock Audio.

    
    

    Klippare: Emanuel Lehtonen

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

23. Språkets stora gåta

    07.09.202653 Min.Als Nächstes

    Människans språk uppstod någon gång under vår evolutionära historia, när våra förfäders förmåga att kommunicera fick utvecklas i sociala miljöer där samarbete och tillit lönade sig. Exakt när detta skedde vet …

    Shownotes

    Människans språk uppstod någon gång under vår evolutionära historia, när våra förfäders förmåga att kommunicera fick utvecklas i sociala miljöer där samarbete och tillit lönade sig. Exakt när detta skedde vet forskarna inte.

    
    

    Språket är en av de egenskaper som tydligast skiljer människan från andra djur. Många djur kommunicerar på avancerade sätt, men det mänskliga språket är öppet och produktivt: vi kan skapa och förstå yttranden som aldrig tidigare har formulerats. Språket gjorde det möjligt att samordna handlingar, dela kunskap och föra erfarenheter vidare mellan generationer.

    
    

    Enligt lingvisten Sverker Johansson kan en avgörande fas i språkets utveckling ha inträffat hos Homo erectus för omkring 1,5 miljoner år sedan. Det är dock en hypotes – det finns inga direkta spår av talat språk i fossilmaterialet. Under en mycket lång utveckling kan gester, läten och andra former av kommunikation gradvis ha utvecklats till allt mer komplexa språkliga system och så småningom till de berättelser som bär vår kultur.

    
    

    I avsnitt 115 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Sverker Johansson, fysikern som blev lingvist och som är verksam vid Högskolan Dalarna. Han är författare till På spaning efter språkets ursprung, utgiven av Natur & Kultur. På spaning efter språkets ursprung hos Natur & Kultur

    
    

    Människans talapparat skiljer sig från de andra människoapornas och möjliggör en ovanligt stor variation av språkljud. Andra människoapor kan lära sig att använda tecken och symboler i kommunikation med människor, men de uppvisar inte den produktivitet och komplexitet som kännetecknar mänskligt språk.

    
    

    Våra förfäder använde sannolikt allt som stod till buds för att kommunicera: blickar, tecken, gester och läten. Fossil från människor som levde för omkring en halv miljon år sedan visar dessutom anatomiska förändringar i bland annat tungbenet som närmar sig den moderna människans. Sådana fynd ger ledtrådar till talförmågans evolution, men de kan inte i sig bevisa att ett fullt utvecklat språk redan fanns.

    
    

    Språket har två sidor som är svåra att skilja åt. Den ena är människans biologiska språkförmåga, som bygger på hjärnans och talapparatens egenskaper. Den andra är språket som socialt system: de gemensamma konventioner som gör att människor kan vara överens om vad ord och uttryck betyder och därmed förstå varandra.

    
    

    Bildtext: Rekonstruktion av Homo erectus, en art som kan ha spelat en viktig roll i språkets tidiga utveckling. Foto: Werner Ustorf, 2019. CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons. 

    
    

    Musik: Fairytale Female Vocal av Velimir Andreev, Soundblock Audio.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

24. Charles de Gaulles tro på Frankrike

    02.09.202650 Min.Folge 456Als Nächstes

    Under sommaren 1940 gick Frankrike från att vara en av Europas främsta stormakter till att bli ett ockuperat, förnedrat och ett politiskt söndertrasat land. Frågan är om Frankrike hade överlevt som nation utan …

    Shownotes

    Under sommaren 1940 gick Frankrike från att vara en av Europas främsta stormakter till att bli ett ockuperat, förnedrat och ett politiskt söndertrasat land. Frågan är om Frankrike hade överlevt som nation utan general Charles de Gaulle (1890–1970) och hans idé om Frankrike som ett historiskt subjekt.

    
    

    Han försvarade envist Frankrikes ställning i världen i kamp mot Vichyregimen och även mot sina allierade USA och Storbritannien. Fem år senare stod han i spetsen för en återupprättad fransk stat. Frankrike hade fått en egen ockupationszon i Tyskland och en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

    
    

    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia, om Charles de Gaulles envisa kamp för Frankrike.

    
    

    Under första världskriget tjänstgjorde de Gaulle som officer, sårades flera gånger och tillbringade över två år i tysk krigsfångenskap. Han läste, studerade kriget och höll föredrag för andra fångar om historia och krigföring. Erfarenheterna stärkte hans intresse för sambandet mellan teknik, rörlighet, eldkraft och ledarskap.

    
    

    Under mellankrigstiden gjorde han sig känd som militärteoretiker. Han argumenterade för en mer rörlig och mekaniserad armé med stridsvagnar, i kontrast till den franska försvarsstrategi som i hög grad byggde på befästningar som Maginotlinjen.

    
    

    Efter nederlaget 1940 ville marskalk Pétain rädda Frankrike genom vapenstillestånd med Tyskland. Medan De Gaulle menade att Frankrike endast kunde räddas genom att vägra acceptera nederlagets politiska konsekvenser.

    
    

    De Gaulle sammanfattade senare sin historiesyn i inledningen till Mémoires de guerre: ”Toute ma vie, je me suis fait une certaine idée de la France” – hela sitt liv hade han burit på ”en viss idé om Frankrike”. Frankrike var för honom inte identiskt med en regering eller en statsförfattning. Nationen var ett historiskt kontinuum.

    
    

    De Gaulle flydde till Storbritannien och talade den 18 juni i radio och uppmanade fransmännen att fortsätta kampen. Men De Gaulles ställning var svag. Han hade inget folkligt mandat och hade bara varit medlem av regeringen i några dagar. Hans första uppgift blev därför att skapa legitimitet och få fransmän och allierade att acceptera hans anspråk på att företräda nationen.

    
    

    Förhållandet till den brittiske premiärministern Winston Churchill var motsägelsefullt. Men utan Storbritanniens stöd hade Fria Frankrike knappast överlevt 1940. Men de Gaulle vägrade acceptera rollen som brittisk klient.

    
    

    Ännu svårare var relationen till Franklin D. Roosevelt. USA hade länge diplomatiska förbindelser med Vichy och ville inte automatiskt erkänna de Gaulle som Frankrikes ledare. Amerikanerna stödde under en period Giraud och misstrodde de Gaulles politiska ambitioner.

    
    

    Sommaren 1940 hade de Gaulle bara några tusen fria franska soldater i Storbritannien. Han behövde territorium, administration och resurser. Här blev kolonialimperiet avgörande. Tchad anslöt sig till Fria Frankrike den 26 augusti under guvernören Félix Éboué. Därefter följde bland annat Kamerun, Kongo och Oubangui-Chari. Större delen av Franska Ekvatorialafrika blev därmed en territoriell bas för rörelsen.

    
    

    De Gaulle kunde nu uppträda som ledare för territorier med administration, soldater och råvaror. Vägen tillbaka till Paris gick i stor utsträckning genom kolonialimperiet och bars också av koloniala soldater. När Frankrike befriades skulle det redan finnas en fransk regering som kunde ta över staten.

    
    

    Bild: General Charles de Gaulle och hans följe tågar längs Champs-Élysées från Triumfbågen mot Notre-Dame efter Paris befrielse i augusti 1944. Fotograf okänd, Imperial War Museums (HU 66477). Public domain via Wikimedia Commons.

    
    

    Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain.

    
    

    Klippare: Emanuel Lehtonen

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

25. Kvällsgröt till taco-fredag - den svenska matrevolutionen

    31.08.202645 Min.Als Nächstes

    Så sent som på 1970-talet serverades kvällsgröt i riksdagens restaurang. Gröten, som länge hade varit en klassöverskridande kvällsmat, har sedan dess nästan försvunnit från vardagsmenyn. Under senare decennier …

    Shownotes

    Så sent som på 1970-talet serverades kvällsgröt i riksdagens restaurang. Gröten, som länge hade varit en klassöverskridande kvällsmat, har sedan dess nästan försvunnit från vardagsmenyn. Under senare decennier blev färska grönsaker betydligt vanligare, samtidigt som mjölken började förlora sin ställning som självklar måltidsdryck.

    
    

    Färska salladsgrönsaker fick exempelvis ett tydligare genomslag under 1970-, 80- och 90-talen, medan mjölkkonsumtionen började minska markant från 1980-talet.

    Under det senaste århundradet har det mesta som rör våra måltider förändrats: våra kök, hur vi handlar, hur vi lagar maten och hur vi äter den. En av de mest påtagliga förändringarna är att den gemensamma middagen har blivit mindre självklar. Många äter i dag framför tv:n eller en annan skärm – ibland ensamma.

    
    

    Måltider handlar också om oskrivna regler och vardagsrutiner. Skillnader i hur svenskar och danskar diskar har till och med använts inom etnologisk forskning som exempel på hur till synes obetydliga vanor kan utvecklas till markörer för nationell identitet.

    
    

    Samtidigt har svenska matvanor visat sig vara mycket mottagliga för influenser utifrån, inte minst i form av nya kryddor, råvaror och maträtter. Maten ska inte längre bara mätta. Den kan också signalera livsstil, identitet och status.

    
    

    I avsnitt 134 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Håkan Jönsson, docent i etnologi vid Lunds universitet med mat och måltidskultur som specialitet. Jönsson är författare till Svensk måltidskultur, utgiven av Carlsson Bokförlag 2020. Svensk måltidskultur hos Carlsson Bokförlag

    
    

    Samtalet handlar bland annat om hur mjölken relativt sent blev en självklar svensk måltidsdryck. Den slog igenom från slutet av 1800-talet och fick en särskilt stark ställning från 1930-talet, innan vatten och andra drycker började ta över under 1980-talet. Vi söker också julbordets ursprung och frågar oss vad en människa från 1800-talet skulle sakna på ett modernt julbord.

    
    

    Bild: Familjen Skötsner-Edhlund äter julgröt, Östhammar, Uppland. Fotograf: Skötsner-Edhlund, Uppladsmuseet, public domain

    
    

    Musik: Upbeat Cheerful Electro Swing av Volodymyr Piddubnyk.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

26. Pingströrelsen i armkrok med nazismen

    26.08.202650 Min.Folge 455Als Nächstes

    Pingströrelsen växte fram som en udda, högljudd och känslostyrd rörelse under samma period som fascismen växte fram i Europa. Pingstledaren Lewi Pethrus var en av 1900-talets mest inflytelserika religiösa …

    Shownotes

    Pingströrelsen växte fram som en udda, högljudd och känslostyrd rörelse under samma period som fascismen växte fram i Europa. Pingstledaren Lewi Pethrus var en av 1900-talets mest inflytelserika religiösa ledare i Sverige. Hans tolkningar av profetior i bibeln gjorde att han såg nazismen som ett led i judarnas återvändande till Israel och Jesus återkomst till jorden.

    
    

    När övriga frireligiösa rörelser tog starkt avstånd från nazismen och förföljelsen av judar teg Levi Pethrus. Efter andra världskriget betraktade han förintelsen som ett rättmätigt straff för judarna. Senare skulle flera nazister var med att grunda partiet Kristen Demokratisk Samling, senare Kristdemokraterna, som Pethrus tog initiativ till.

    
    

    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Markus Lundström, professor i sociologi vid Karlstads universitet. Han är aktuell med Sista brevet till Hitler: En berättelse om Sverige och pingstfolket (Polaris) som han skrivit med sin bror Tomas Poletti Lundström, docent i religionssociologi och doktor i religionshistoria. Boken bygger på forskningsprojektet Frikyrkan och Förintelsen: Den svenska pingströrelsens förhållande till antisemitism 1930–1974.

    
    

    Pingströrelsen blev snabbt en av Sveriges mest betydelsefulla frikyrkliga miljöer och kan idag räkna 700 miljoner följare i världen. Dess styrka låg inte bara i medlemsantalet, utan också i förmågan att skapa egna institutioner. Den byggde en parallell offentlighet med press, musik, mission, ungdomsverksamhet, socialt arbete och politisk opinionsbildning.

    
    

    Rörelsen gav människor utanför samhällets etablerade elit möjlighet att tala, leda, skriva och organisera. Den formade generationer av svenskar genom väckelsemöten, sång, predikningar, missionärsbrev och starka moraliska ideal. Samtidigt präglades den av en tydlig kamp mot det som uppfattades som samhälleligt förfall: alkohol, nöjesliv, sexualmoralens uppluckring, sekularisering och kommunism.

    
    

    Det var i denna kulturkamp som kontaktytorna mot tidens högerradikala språk ibland uppstod. Kritiken mot ”förfall”, ”smutslitteratur” och nationell upplösning var inte i sig nazistisk. Men under 1930- och 1940-talen var sådana föreställningar också centrala i fascistiska och nationalsocialistiska miljöer.

    
    

    Frågan om pingströrelsens relation till nazismen måste förstås i sin svenska samtid. Under 1930-talet fanns flera nazistiska och fascistiska rörelser i Sverige. De blev aldrig massrörelser i parlamentarisk mening, men antisemitiska och auktoritära idéer förekom långt utanför de öppet nazistiska partierna. Tyskvänlighet, antikommunism, kulturkonservatism och antisemitism kunde överlappa utan att alltid benämnas som nazism.

    
    

    Den historiska frågan blir därför inte bara om pingstvänner var medlemmar i nazistiska organisationer, utan också hur religiösa tolkningar kunde samspela med politiska idéer som var auktoritära, nationalistiska och antisemitiska.

    
    

    Forskningen visar inte att Lewi Pethrus var medlem i någon nazistisk organisation. Däremot menar delade Pethrus idévärld med radikalnationalistiska miljöer och hade kontakter med personer i sådana sammanhang. Kretsen kring Lewi Pethrus, rörde sig i ett idélandskap där kristen sionism, antijudiska föreställningar, moralisk kulturkamp och kontakter med radikalnationalistiska miljöer kunde flyta samman.

    
    

    Bildtext: Pastor Lewi Pethrus predikar i Filadelfiaförsamlingen, sannolikt i Uppsala 1948. Som centralgestalt i den svenska pingströrelsen blev Pethrus en tongivande frikyrklig röst under 1900-talet. Foto: Uppsala-Bild. Licens: CC BY-NC-ND.

    
    

    Musik: Jag är främling, framförd av Einar Ekberg med Filadelfiaförsamlingens blandade kör i Stockholm och utgiven på Hemmets Härold i maj 1932. Bild/etikettfoto: Public Domain, via Internet Archive.

    
    

    Klippare: Emanuel Lehtonen

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

27. Drottningarnas utsatta position

    24.08.202652 Min.Als Nächstes

    Sverige har bara haft tre regerande drottningar: Margareta I, Kristina och Ulrika Eleonora d.y. Drottningarnas främsta uppgift var vanligen att föda en arvprins, men de kunde under vissa förhållanden få ett …

    Shownotes

    Sverige har bara haft tre regerande drottningar: Margareta I, Kristina och Ulrika Eleonora d.y. Drottningarnas främsta uppgift var vanligen att föda en arvprins, men de kunde under vissa förhållanden få ett stort politiskt inflytande – antingen som rådgivare åt kungen eller som förmyndare åt en minderårig regent.

    
    

    Drottningarna var dessutom viktiga brickor i arbetet med att skapa allianser med utländska kungahus. Positionen i det svenska hovet som ung drottning från ett främmande land kunde vara mycket utsatt.

    
    

    I avnitt 130 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Karin Tegenborg Falkdalen, idéhistoriker och författare till flera böcker om svenska drottningar och prinsessor. Hon är aktuell med boken Svenska Drottningar – I blickfånget från Vasatiden till idag.

    
    

    Bild: Drottning Kristina till häst, målning av Sébastien Bourdon från 1653. Målningen skänktes av drottning Kristina till Filip IV av Spanien, wikipedia.

    
    

    Musik: The Time Of Elegance av Neil Cross, Soundblock Audio

    
    

    
    

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

28. I Norges nationsbygge blev finskan ett hot

    19.08.20261 Std. 3 Min.Folge 454Als Nächstes

    Långt innan Norge fick sina moderna gränser var Finnmarken ett nordligt gränsland där människor rörde sig mellan fjäll, älvdalar och fjordar. Här jagade, fiskade, odlade och handlade samer, norrmän och kväner …

    Shownotes

    Långt innan Norge fick sina moderna gränser var Finnmarken ett nordligt gränsland där människor rörde sig mellan fjäll, älvdalar och fjordar. Här jagade, fiskade, odlade och handlade samer, norrmän och kväner. På många platser blev de finskspråkiga kvänerna en tydlig del av befolkningen där språk och sedvänjor levde vidare.

    
    

    Men vid Norges nationalstatsbygge på 1800-talet gick kvänerna från efterfrågade nybyggare till misstänkliggjord minoritet. Från tidigt 1800-tal och långt in på 1900-talet drev en hårdhänt förnorskningspolitiken på språkbyte via skola, vardagsspråk och rätten att äga jord. Idén om en “finsk fara” bidrog till en politik som skulle göra dem språkligt och kulturellt osynliga.

    
    

    I det här avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Einar Niemi, professor emeritus vid UiT Norges arktiska universitet i Tromsø.

    
    

    Ordet kven hör till Nordens äldre folkbeteckningar. Kväner nämns redan i Ottars berättelse från slutet av 800-talet. På fornnordiska kallades de kvenir eller kvænir, och på fornengelska cwenas. Namnet Kvenland förekommer både hos Ottar och i Snorre Sturlasons sagor. Det syftar troligen på de låglänta områdena längst in i Bottenviken; namnet kan ha betydelsen ungefär ”lågt och fuktigt land”. Senare kom Kvenland också att användas om Tornedalen och närliggande områden.

    
    

    När flyttvågorna tar fart på allvar under 1700-talet hänger de ihop med en enkel, hård logik: befolkningen ökar i de nordliga finska och tornedalska bygderna, men jord och försörjningsmöjligheter räcker inte till. Västerut finns ledig mark, fiske och nya arbetsmarknader. Kvänerna bosätter sig ofta samlat, vilket gör det lättare att bevara språk och sedvänjor i generationer.

    
    

    Under 1800-talet förstärks flyttningen av nya näringar: gruvdrift, utbyggda fiskerier och handelsliv i nordnorska samhällen. I folkräkningar och lokalstudier framträder kvänerna som en betydande del av befolkningen i delar av Troms och Finnmark – i vissa områden som en fjärdedel eller mer.

    
    

    Det mest avgörande blir ändå den långvariga förnorskningspolitiken. Målet formuleras som en fullständig språklig och kulturell assimilering i “utsatta gränstrakter”, och skolan blir ett av de viktigaste redskapen. Stortinget beslutar om en sådan politik under 1850-talet och skapar också en finansieringsmotor i form av Finnefondet, som riktas mot både samer och kväner.

    
    

    Resultatet blir språkskifte över tid: många familjer slutar föra kvänsk/finska vidare till barnen – ibland av tvång, ibland av socialt tryck och skam, ofta av en kombination.

    
    

    Från mitten av 1800-talet förändrades statens hållning. I stället för pragmatisk tolerans växte en nationalistisk idé fram om ett folk och ett språk. I ett gränsområde där Norge kopplade säkerhet och lojalitet till språk och kultur kom kvener – liksom samer – att misstänkliggöras. Den logiken gav fornorskningen sin skärpa.

    Skolan blev den mest genomgripande arenan. Barn lärde sig tidigt att norska öppnade dörrar – och att kvenska kunde markera utanförskap. Den så kallade Wexelsenplakaten (1898), en språkinstruktion utformad av kyrkoministern Wilhelm Andreas Wexelsen, innebar en tydlig åtstramning: användningen av samiska och kvenska i skolan skulle kraftigt begränsas. Den omtalade jordsalgsloven (1902) knöt rätten att köpa jord i Finnmark till krav på kunskap i – och daglig användning av – norska.

    
    

    Bild: Kvänska pojkar på Vardøveien i Vadsø 1917–1918, med Larsenhuset i bakgrunden. Bilden ingår i Lars Ryghs album från minsveparen ”Fridthjof” i Varangerfjorden.

    
    

    Foto: Lars Rygh. Public Domain Mark, via Vadsø museum – Ruija kvenmuseum.

    Musik: No Illusion av Ananta Kongka, Storyblock Audio.

    Lyssna också på Tornedalningarna – riksprängningens första offer.

    
    

    
    

    
    

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

29. Napoleons katastrofala ryska fälttåg

    18.08.202651 Min.Als Nächstes

    1810 stod Napoleon på höjden av sin makt. Trots detta möttes den franska ockupationen av hårt motstånd i Spanien och på vissa håll i Italien och Sydtyskland. Det var främst på landsbygden och bland …

    Shownotes

    1810 stod Napoleon på höjden av sin makt. Trots detta möttes den franska ockupationen av hårt motstånd i Spanien och på vissa håll i Italien och Sydtyskland. Det var främst på landsbygden och bland bondebefolkningen som motståndet var störst. Man gillade inte de franska försöken att förändra samhället. Medelklassen i italienska städer var däremot mer positivt inställda till fransmännen.

    
    

    Sakta gick utvecklingen mot en slutlig konfrontation mellan Alexanders Ryssland och Napoleons Frankrike. År 1812 bröt en stor fransk armé in i Ryssland. Inte mindre än 400 000 man marscherade mot Moskva för att en gång för alla tvinga Ryssland till underkastelse.

    
    

    Detta är det andra avsnittet av två om Napoleonkrigen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet om Napoleonkrigen.

    
    

    Vid Borodino i september bjöd ryssarna hårt motstånd, men fransmännen tog slutligen Moskva. Men Napoleon kunde inte komma åt den ryska armén. Ryssarna backade undan och lät kylan och den brända jordens taktik slita ner den franska armén. Fälttåget blev en katastrof för Napoleon. I början på 1813 linkade de sista resterna av hans Grand Armée tillbaka in i Ostpreussen.

    
    

    Omgående samlades en ny allians mot Napoleon. En av de ledande krafterna var den före detta franske marskalken Bernadotte – sedan 1810 svensk kronprins. Tre arméer ringade in Napoleon vid Leipzig och besegrade honom i det största slaget under kriget som pågick fyra dagar i oktober 1813. Napoleon undslapp med en del av armén till Frankrike men tvingades i april 1814 abdikera och förvisade till den lilla ön Elba.

    
    

    De allierade inledde den stora fredskonferensen – Wienkongressen. Knappt hade gränserna reglerats och ordningen efter årtionden återställts innan budet om Napoleons återkomst nådde de församlade ledarna i Wien. Napoleon hade i mars 1815 undkommit från Elba och inledde hundra nya dagar vid makten. Den nya franska armén som i all hast stampades fram besegrades slutligen av brittiska och preussiska styrkor som i ilmarsch sattes in mot den franske kejsaren vid Waterloo den 18 juni 1815. Detta blev det definitiva slutet för Napoleon. Han fångades och sattes på ön St Helena i Atlanten.

    
    

    Slutligen fick Europa fred. Alla förändringar kunde inte återställas av Wienkongressen även om det fanns ett tydligt antirevolutionärt budskap i fredens slutdokument. De gamla kungadynastieran återinsattes på tronerna med ett egentligt undantag: Bernadotte fick behålla sin ställning som kronprins av Sverige. För Norden innebar Napoloenkrigens slut att embryot till fyra självständiga nationella identiteter skapades. Sverige och Danmark var stympade, men Norge hade fått en egen författning även om man befann sig i en påtvingad union med Sverige. Finland nådde en viss autonomi som storfurstendöme inom det ryska imperiet. Hundra år senare vann Norge 1905 och Finland 1917 sin självständighet, men det hade andra förklaringar.

    
    

    Bild: Napoleon och resterna av la grande armée på reträtt efter det ryska fälttåget. Målning av Adolph Northen ca 1850, Public Domain.

    Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain.

    Lyssna också på Jacob Walter och katastrofen i Ryssland 1812.

    
    

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

30. Napoleons imperiebygge ritade om Europa

    17.08.202649 Min.Als Nächstes

    Napoleonkrigen 1803 till 1815 tillhör de mest omvälvande skeendena i historien. Napoleons försök att skapa ett imperium ledde till ett förödande krig som berörde stora delar av världen. Sverige förlorade också …

    Shownotes

    Napoleonkrigen 1803 till 1815 tillhör de mest omvälvande skeendena i historien. Napoleons försök att skapa ett imperium ledde till ett förödande krig som berörde stora delar av världen. Sverige förlorade också Finland till Ryssland med Napoleons goda minne.

    
    

    Mellan 1805 och 1807 besegrade de franska arméerna allt motstånd på kontinenten. Österrikare, ryssar och preussare fick se sig besegrade. I en serie spektakulära fälttåg och slag krossade Napoleon och hans soldater allt motstånd. Det enda Napoleon misslyckades med var att besegra den brittiska flottan.

    Detta är första avsnittet av två om Napoleonkrigen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet om Napoleonkrigen.

    
    

    Britterna lyckades under amiralen Nelson förgöra den förenade fransk-spanska flottan vid Trafalgar 1805. Trots denna framgång var det Napoleon som dikterade villkoren på kontinenten. År 1806 infördes blockad av brittiska varor och det tysk-romerska riket upplöstes. Sommarn 1807 träffades tsar Alexander och Napoleon i den lilla ostpreussiska gränsstaden Tilsit och förhandlade fram en fred som även innebar en uppdelning av Europa i två intressesfärer.

    
    

    Det franska militära systemet innebar en utveckling av krigföringen. Arméerna var indelade i självständiga divisioner och kårer. På slagfältet innebar det mindre sårbarhet om en division slogs ut av fienden påverkade det mindre den övriga delen av armén. Under förflyttning marscherade kårerna enskilt och kunde spridas över ett större område vilket innebar att det var enklare att hitta förnödenheter. Dessutom marscherade de franska soldater med minimal packning och sov i bivack eller under bar himmel. Napoleon var en mästare på att koncentrera sina trupper i rätt stund och de franska soldaterna anföll i kolonn eldade av patriotism och understödda av ett kraftfullt artilleri och kavalleri.

    
    

    Sverige och Danmark utsattes från 1807 för ett hårt tryck. Danmark föll för de franska hoten inte minst efter det brittiska anfallet på Köpenhamn. Sverige vägrade underordna sig och fortsatte hårdnackat att understödja britterna. I februari 1808 anföll Ryssland sydöstra Finland. Kriget blev en katastrof och innebar förlusten av Finland i freden i september 1809.

    
    

    Spanien ockuperades av fransmännen, som trots allt inte kunde kontrollera hela den iberiska halvön. Spanska gerillakrigare gjorde hårt motstånd understödda av brittiska soldater under hertigen av Wellington.

    
    

    Österrikes gjorde under intryck av de franska motgångarna i Spanien ett nytt försök att gå i krig med Napoleons Frankrike In ledningsvis vann de österrikiska arméerna vissa framgångar, men slutligen besegrades österrikarna återigen och tvingades acceptera en ännu hårdare freden än 1805.

    
    

    Bild: Slaget vid Austerlitz den 2 december 1805 av François Gérard digital version producerad av Réunion des Musées Nationaux Photographic Agency, Wikipedia, Public Domain.

    
    

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hier stehen die neuesten 40 von 809 Folgen. Ältere Folgen findest du im Feed des Podcasts.